Har för mig att du har sagt att du inte tränar speciellt mycket och då undrar jag… Hur gör du för att ändå ha en sån smal och vältränad kropp? Någon diet? Jag skulle döda för en kropp som din!

Svar: Jag skulle nog inte säga att jag alltid är så ”vältränad” (har väl blivit det nu, mina muskler snappar upp styrketräningen jäkligt snabbt) men smal är jag och det har jag alltid varit. Naturligt smal. Jag har alltid kunnat proppa i mig hur mycket som helst och vad som helst (utan att gå upp ett gram) vilket jag också gör eftersom att jag är en sucker för chips och snabbmat. Skönt kan ni tycka, vilket det också är….men det är ju lite jobbigt när man som jag verkligen försöker lägga på sig lite kött på benen.

Nu har jag gymmat sedan en månad tillbaka och jag är förvånad att det inte runnit ut ur sanden….ÄN. Motion är nämligen inte min starka sida, jag hatar det. Men nu har jag iallafall kört styrketräning (eftersom att jag absolut inte vill gå ner i vikt kör jag mest styrka för att bygga myskler och bli lite fastare) och det har gett resultat. Känner ni ingen motivation för att träna, promenera osv, så hitta någon att göra det med. Någon rolig typ att skvallra och skratta med under träningen. Det blir mycket mycket roligare då!

Skulle jag inte ha turen att ha sån snabb ämnesomsättning som jag verkar ha eller när åldern kommer ikapp mig (mamma var nämligen likadan i min ålder men när hon passerade 25 gick det inte längre att äta som en häst och inte röra på sig) så skulle det ändå aldrig falla mig in att banta. Att gå på någon diet. Jag älskar mat och andra godsaker och jag skulle hellre röra på mig ett par gånger i veckan än att leva på ett äpple om dagen. Haha. Livet är för kort för att inte njuta av allt gott! =)


What can I say.. Pizza made this body, hehe

Hur lärde du känna dina närmsta vänner? Nadia, Jayson, Philip och dem.. Du har ganska få vänner, men väldigt nära? Om jag har rätt?


Svar: Ni har kommit med superbra tips till ”dagens fråga” men jag är alldeles för lat idag för att tänka efter (haha) så jag tog den enkla frågan över!

Nadia - Nadia gick i min parallellklass i låg och mellanstadiet, och det var i fyran som jag letade upp hennes nummer och ringde henne efter skolan en dag. Det löd såhär ”Hej Nadia. Det är Kenza. Ska vi åka rollerblades?” Det gjorde vi och sedan dess har det varit Nadia och Kenza!




Dilay – Den historian har jag berättat tidigare, haha! Vi var som sagt fiender i början när hon började i Nadias klass i femman.. Men sedan blev vi goda vänner och sedan dess har det varit kurden och araben! Hehe.. Vi två ihop = galet!


haha <3


Mika – Mika joinade vårt lilla gäng i sjuan när vi alla började i samma klass. Mika var mammas lilla flicka medan vi andra var små satungar som smygrökte och slängde ur oss alldeles för många svordomar. Mika var den som alltid såg till att våra fimpar slocknat ordentligt och skrek ”skogsbrand! skogsbrand!” Hihi.. Sedan dess har det iallafall varit vi fyra. ”DKMN”. Oskiljbara. Bästa vänner för alltid. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och vi har så underbara minnen ihop!




Philip – En av mina bästa killkompisar. Vi har känt varandra i ett par år. Det var sommaren 2005 när vi alla hängde på grönan med våra Henri Lloyd-jackor, haha! Vi satt i extreme och Philip var en liten ensam grabb som kom och satte sig bredvid oss efter att Nadia ropat ”Sätt dig här grabben!” Philip slängde ur sig ett ”eh eh eh… vad har ni för nummer på era guldkort?” och då brast vi alla i garv. Philip är väldigt knäpp men otroligt charmig och omtänksam. Jag älskar honom!




Jayson – Minns ni natten till min 18-årsdag när vi var på Flo Rida’s releaseparty där jag blev uppdragen på scenen och stod där och dansade och sjöng som en gangster? Hahaha.. Det var iallafall där vi träffade Jayson. Han var dj på den festen och det var han som ropade ut ”We have a birthday kid here.. Happy Birthday!” Efter festen gick vi upp för att hälsa på honom och det första han sa till mig var.. ”I’m sorry but…who the fuck are you?” Haha! Han menade såklart inget illa.. Han hade bara hört om mig. Jayson berättade att han var från New York och dj på Village, och nu när jag äntligen var 18 började vi hänga där. Sen dess har vi varit goda vänner. Jag är hans homegirl och han är min boo. Nästa vecka åker vi alla till Halmstad tillsammans och hälsar på Dilay!




Jag har många vänner men det är de här få som verkligen står mig närmast. De jag umgås med väldigt ofta. Det är de här som är bland de viktigaste i mitt liv! De som betyder mest! Sen finns det även ett par andra som även de betyder väldigt mycket för mig men som jag inte träffar lika ofta. Ni vet vilka ni är ♥

Jag funderar på att skaffa en liten vovve och eftersom att du är hundägare skulle jag bli jätteglad om du svarade på några frågor. Hur mycket kostade Armani? Hur lång tid tänkte du igenom beslutet att skaffa hund? Är det mycket jobb med Armani? Hur ofta går du ut med honom? Är det så att man blir ”bunden” till hemmet? Hur fungerade det när han var valp?


Svar: Att skaffa hund är ett STORT beslut och man bör verkligen tänka igenom det många gånger innan man väl skaffar en liten lurvig kompis. En frisk chihuahua lever ju i minst 15 år och det vore ju hemskt om man blir tvungen att sälja sin vovve för att man ”tröttnar” eller för att man sedan märker att man inte har tid för en hund. Så tänk igenom det noga!

Armani kostade 20 000 kronor och jag tänkte igenom beslutet i flera månader, samtidigt som jag tjatade på min mor…hehe. Nu har vi haft honom i snart 2 år och allt har fungerat finfint. Jag skaffade honom lagom till jullovet så jag var hemma hela tiden med honom de första veckorna och i gymnasiet gick jag bara halvdagar så i början fanns det alltid någon hemma. Jag började med ensamträningen efter några veckor och efter några månader var det inga problem för honom att vara ensam 3-4 timmar om dagen. Han var en duktig liten valp.

Det är klart att man blir bunden till hemmet eftersom att de bara får vara ensama ett par timmar om dagen men hur mycket beror ju på om man har någon som hjälper en eller inte. Jag har ju min familj som hjälper mig att ta hand om honom, utan dem hade jag ju t.ex. inte kunnat dansa hela natten, ta en heldag på stan, sova borta, resa bort och jobba osv. So keep that in mind! Jag vet att det kommer bli jättesvårt när jag flyttar ifrån dem men det löser jag när den dagen kommer. Jag gör mig aldrig av med honom. Aldrig. Han är som en bästa vän nu.

Det är rätt mycket jobb med en hund. Jag (eller ja…vi) tar ut Armani var 3e eller var 4e timme, brukar bli mellan 5-6 gånger per dag. Det värsta är morgnarna… Glöm ostörda sovmorgnar kan jag säga, haha! Men det är värt det, absolut. Han är ju min bebis! =)

Jag började nyligen i högstadiet och känner mig så ”fel”. Kan du inte berätta lite om din högstadietid? Hur var den? Var den bra?


Svar: Min högstadietid var både bra och dålig. När jag började i högstadiet kände jag mig precis som du gör….helt FEL. Det var innan det blev populärt att se annorlunda ut och där kom jag med min svarta kalufs, kängor och massa nitar. Den enda som såg ut så. Som jag har berättat förut så blev jag de äldre elevernas retobjekt. Just för att många alltid hackade på mig och retade mig blev jag otroligt kaxig och hamnade ofta i bråk. Samtal med lärarna och rektorn blev vanligt. Hos rektorn fick jag ofta höra att jag fick skylla mig själv så som jag såg ut.

Som tur är skaffade jag vänner rätt snabbt. Dilay och Nadia hade jag sedan tidigare men nu träffade jag även Mika som började i samma klass som oss och ett gäng andra tjejer i parallellklassen. Vi blev ett härligt tjejgäng och de struntade fullständigt i att jag såg annorlunda ut, de försvarade alltid mig och tjaffsade emot de som höll på. Tack vare dem lyckades jag tillslut ignorera idioterna och gjorde istället högstadiet till en väldigt rolig tid. Ni vet… Massa skratt och trams på lektionerna, tjuvröka i skogen bredvid skolan.. Sånt som hör till högstadiet, hehe.. Hamnade fortfarande ofta i bråk för att både min och Nadias käft inte riktigt gick att stänga (haha!) men det var inte längre VI som var rädda.

Jag var nyss fyllda 15 när högstadiet var över och då hade jag hunnit ändra både stil (det gjorde jag i slutet på åttan) och blivit mer mogen. Varför jag ändrade klädstil var dels för att jag tröttnade på min den och dels för att jag tröttnade på glåporden. Tyvärr. Jag slutade iallafall vara så uppkäftig mot allt och alla men jag får väl erkänna att den här tiden gjorde mig starkare. Även om det känns jobbigt ibland så kom ihåg att det alltid kommer något gott ur det onda! Jag tror jag aldrig hade varit den jag är idag om inte det här plus massa annat hade hänt. What doesn’t kill you only makes you stronger

Jag i åttan. Tyvärr en av de få bilderna jag har från den tiden