Åh vad jag saknar er! Det har kliat i fingrarna, jag har flera gånger velat gå in här och blogga. Är inte van vid att inte blogga på flera dagar.. Men det har verkligen varit behövligt, jag har känt mig så avslappnad och lugn och börjar komma underfund med min situation hemma och hur jag ska ta mig igenom det. Imorgon åker vi hem och det känns lite tufft, men samtidigt vet jag att jag inte kan skjuta undan mina problem längre och jag känner mig stark nog att finnas där (om än mer fysiskt än psykiskt, jag är så jäkla rädd för att bli sårad och lämnad igen) för min pappa under hans behandling. Jag och mina syskon har redan träffat honom, och våra småbröder, en gång och det var nog det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt kändes verkligen piss efter det. Under de 2 månaderna som gått sedan dess har jag slitits mellan ilska och dåligt samvete och bara att höra av mig till honom då och då via sms har varit otroligt svårt. Men nu känner jag mig redo. Det är bara så jävla svårt att balansera mycket på jobbet med mycket på det privata planet, att behöva gå in på toaletten på jobbet och ta gråtpauser håller inte längre. Det är inte schyst mot mig själv.
Tack för alla peppande ord, ni är GULD. <3
// Oh I miss you guys! Many times during these days I’ve wanted to log in here and write something. I’m not used to not blogging for days.. But I really needed this, I’ve felt so relaxed and calm and I’m starting to understand how I’m gonna get through my situation at home. We’re going home tomorrow and it feels a bit hard, but at the same time I know I can’t ignore my problems anymore and I feel strong enough now to be there (even though it might be more physically than mentally, I’m so damn scared to get hurt and left again) for my father during his treatment. My siblings and I have already met him, and our little brothers, one time and it was probably the most tough thing I’ve ever done in my life. Everything seriously felt like shit after that. During the 2 months that has passed since that day I’ve been torn between anger and bad conscience and to just write to him every now and then on my phone has been so hard. But I feel ready now. It’s just so hard to balance a lot of stuff at work with a lot of stuff in my private life, I can’t do all the crying breaks at the office bathroom anymore. It’s not fair to myself.
Thanks for all the supportive words, you are GOLD. <3