Ibland känns det som att huvudet ska explodera på grund av alla frågor jag inte ens vet om jag vill ha svar på. Oftast dyker de upp om jag haft en dröm om pappa där jag flera gånger slår och slår tills mina händer blöder. Spottar och skriker och frågar VARFÖR. Eller som nu igår, när en av mina vänner sa att hon sett honom. Han var med sin fru och sina två små barn, båda yngre än hans äldsta dotters barn. Tydligen såg han risigare ut än någonsin. Riktigt risig. Och även om jag fortfarande är så arg och hatar honom så mycket att jag inte vet hur jag skulle reagera om jag såg honom, så gör det ont i mig att få höra det. Någonstans visste jag ju detta, att han aldrig skulle förändras. Han valde bort sina tre barn för flaskan, ljög och lurade oss på både det ena och det andra. Varför skulle det var annorlunda med dessa två? Men självklart fanns det en del av mig som verkligen hoppades och trodde att dessa barn skulle slippa gå igenom samma sak. De är väldigt små, men jag undrar om de känner av otryggheten? Jag undrar om frun ångrar att hon inte tog det hon hört på allvar? Ångrar hon meddelandet hon skrev till mig om hur elaka vi alla varit mot honom? Förstår hon nu? Förstår han? Ångrar han det han gjorde mot mig, mot oss? Tänker han på mig ibland? Ser han min bild på Arlanda eller på tidningsomslag och tänker att han är stolt? Eller anser han fortfarande att jag inte förtjänar mitt efternamn? Har han funderat på sina barnbarn, vilka de är och hur deras skratt låter? Skäms han över den ekonomiska soppan han lämnade min mamma och bror i? Pengarna han stal från mig? SÅ MÅNGA FRÅGOR. Men nej, jag vill inte ens ha svaren. För de kommer förmodligen inte vara de svaren jag vill höra. Det är det aldrig.
Det är inte bara kroppen som är trött idag, utan hjärtat också. Det kommer och går i perioder, ibland kan det gå flera dagar utan att jag tänker på allt detta. Men för det mesta ligger det där inom mig och river. Skönt att skriva av sig lite, såhär inför Fars dag.
