Jag läste hos Bloggkommentatorerna om barndomshem och kom att tänka på mitt. Eller jag tänker faktiskt väldigt ofta på radhuset i Jarlaberg, och jag har ofta drömmar om detta ställe som jag alltid kommer se som “hemma”. Både fina drömmar, och mardrömmar.
I radhuset i Jarlaberg bodde vi i nästan tio år, vi flyttade in dit när jag var runt 7 och mina föräldrar precis hade skilt sig. Vi hade en söt liten tomt utanför köksfönstret med en fågelholk som morfar byggt. Och enligt mig och min syster brukade “vita mannen” stå och glo in i köksfönstret, allt för att skrämma vår stackars lillebror haha. Jag hade ett av rummen på nedervåningen, vägg i vägg med min lillebror och mamma. Min storasyster hade sovrummet på övervåningen. I mitt sovrum hade jag en säng, en garderob, en bokhylla, ett skrivbord och en extremt gammal och klumpig tv med några få kanaler (men hallå, jag hade tv på mitt rum. lyx!) Till en början var väggarna tapetserade med Five-affischer. Sedan skedde en helomvändning och de sönderpussade bilderna på Scott byttes ut med Slipknot-prylar.
I radhuset i Jarlaberg hånglade jag för första gången. Jag gick i fyran och var tillsammans med en söt pojke som hette Johann. Vi hade hängt ihop ganska länge faktiskt, vi gav varandra hjärtaskar fulla med godis på alla hjärtans dag och jag hade bilder på oss två uppklistrade över min säng. Min lillebror fick några kronor för att hålla tyst om hånglet men jag tyckte mest att det var lite äckligt så dagen efter ringde jag och gjorde slut.
I radhuset i Jarlaberg brukade jag och min syster jävlas ordentligt med vår lillebror. Och med varandra. Vi kunde bråka rätt mycket ibland, och många gånger fick vår stackars mamma ta emot samtal på jobbet från någon av oss som ringde för att skvallra och skylla på den andra. Vi kunde slåss och spottas, kalla varandra för hemska ord och riva ner grejer i varandras rum, men i slutet av dagen var vi alltid vänner igen. Det mysigaste jag visste var helgmorgnarna. Vår mamma har alltid varit tvungen att jobba väldigt mycket och ofta var det min syster som fick ta hand om oss. På helgmorgnarna brukade jag och min lillebror smyga upp till hennes rum och krypa ner i sängen hos henne. Där lekte vi att vi var på ett isflak mitt ute i havet. Vi frös och vi höll hela tiden på att ramla i vattnet bland hajarna och isbjörnarna. Jag älskade också att leka i min lillebrors rum. Även om jag är fem och ett halvt år äldre än honom så älskade jag att leka med (och gärna förstöra…….haha) hans robotar och bilbanor. I hans rum hade han ett litet bord med två små stolar. Där hjälpte jag honom att lära sig läsa och skriva.
I radhuset i Jarlaberg firade vi många julaftnar. Ibland var mormor och morfar över, ibland vår moster och våra kusiner. Ibland allihop. Ibland var det bara vi 4, fast vi hade blivit lovade att vi skulle vara 5. Men det vara vi vana vid, för vi var inte gamla när vi förstod innebörden av besvikelse och lögner. En av julaftnarna han faktiskt var med slutade så fruktansvärt illa att vi inte kunde förstå varför i helvete vi ville ha honom där överhuvudtaget.
I radhuset i Jarlaberg blev jag tonåring. Till en början med tuppkam, punk & en jävligt arg attityd. Med en fylla som slutade i badrummet på nedervåningen, med en förbannad mamma som står och bankar på dörren och jag som skriker “men jag lovar är bara lite magsjuk!!!” Ciggpaket som jag tappade framför henne i hallen “Ehhh… Det är Nadias!!” och kvällarna jag hade vänner över för att mamma var borta och vi satt på golvet på balkongen och smygrökte. Med lakan upphängda för att grannarna inte skulle se oss. När allt det svarta och mörka inte kändes så kul längre så målades väggarna i mitt rum rosa och i samband med Darin’s Idol-debut så klottrade jag ner min vita bokhylla med en blå tuschpenna. D A R I N stod det.
Här någonstans känns radhuset i Jarlaberg inte lika underbart längre. Här någonstans blir allt luddigt. För det var här någonstans som vår far bestämde sig för att flytta in på soffan eftersom att han inte hade någon annanstans att ta vägen. Här någonstans blev jag vuxen mot min vilja, bara 14-15 år gammal. Här någonstans var starten på flera jobbiga år. Men jag väljer att minnas och sakna åren fram tills dess. Fina år med mina syskon och alla vänner i Jarlaberg. Jarlabergsskolan där vi gick, ICA-affären utanför skolan där vi snattade godis (ibland köpte vi också, genom att leta pantburkar i papperskorgar nere i Nacka Strand fick vi ihop lite cash till lördagsgodis) och den där jävla förbannade trappjäveln ner till bussen som aldrig plogades på vintern (men det var förstås väldigt kul när vår lärare halkade och åkte rutschkana ner för trappen). Nadia bor kvar i Jarlaberg idag och även Dilay bor där, så jag är ju där ibland och hälsar på. Förra veckan när jag var där bestämde jag mig för att gå in på min gamla gård och titta på vårt radhus. Det såg precis likadant ut och jag var nära på att gå in och skrika VAD TUSAN GÖR NI I MITT HEM?!?! Haha.. Åh..
// Please use google translate to read this post. (PS. The translation for “radhus” is terrace house or row house, not Town Hall haha)
