–

Just sen där rädslan att glömma någon liten detalj om min pappa sitter fortfarande kvar hos mig, ett år senare. I början skrev jag ner en massa saker, nästan som i panik så att jag inte skulle glömma. Fick dock sluta med det eftersom det bara gjorde mig ännu mer ledsen. Har tänkt att jag i framtiden ska skriva som ett brev till min pappa där jag beskriver allt som jag älskade hos honom och vad han var för mig. Min sorg har definitivt bytt form och är mer hanterbar nu, men precis som du skriver så blir det bara längre och längre tid sen sista gången jag träffade honom, och det krossar fortfarande mitt hjärta varje dag. Men jag känner att jag läker, lite i taget. Och jag hoppas att du också ska få känna den känslan snart<3 Precis som du känner jag skuld så fort jag inte tänkt på honom under en viss tid. Men vi vet ju innerst inne att dom vi älskat skulle vilja att vi går vidare och låter oss själva vara lyckliga igen. Stor kram till dig. Livet är fan inte lätt<3

the grief of losing a parent is somehow simultaneously universal, and highly personal. take care of yourself, Kenza, take all the time you need. i’ve heard it said that grief is not something you get over, but something you learn to live with. how that process goes is unique to you, and however you find a way to continue on is absolutely okay. sending you lots of love.

<3

Stay strong as we all have to face these moments every once in our lifetime. The memories will never fade, it will only be engraved in our ♥️ hearts as we deal with each and every day life. Heaven has gained an Angel, and nothing can take away the precious memories you once had with your dear Father. Stay positive because your Father will always be with you in spirit! ♥️?♥️

??LA BIJOUX BELLA ??| By Mia | A Creative Lifestyle Blogl

<333333

All kärlek och styrka i världen till dig❤️

Jag lider med dig och vill skicka styrka till dig ❤️ Min älskade älskade pappa gick bort för 14 månader sedan och jag gråter inte alls ofta längre – men det betyder inte att jag inte tänker på honom eller inte saknar honom varje dag. Det är bara tiden som går. Många sa till mig den första tiden efter pappas bortgång att han hade inte velat att du var ledsen och grät varje dag, han vill att du ska leva, skratta, leva. Och det stämmer och precis så är det med din pappa också. Jag vet att det är svårt nu, men det kommer på lättare… på något sätt. Kärlek och styrka till dig ❤️

Du behöver inte få skuldkänslor för att du inte konstant tänker på varenda liten detalj som har just med hans bortgång att göra. Du kan tänka på han när det gäller mer glädjefulla stunder då kommer du ha med honom resten av livet. Varje gång du hör en låt tänk på hans favoritmusik, varje gång du äter en god måltid tänk på hans favorit måltid, tänk på era fina stunder tillsammans varje gång du får skuldkänslor eller varje gång du saknar honom. För på det visset kommer du aldrig glömma honom för människans psyke håller fast vid fina minnen och det kan följa med oss resten av vårt liv medan sorgliga minnen bleknar med tiden det är en försvarsmekanism för att vi ska gå vidare i livet och det är så vi kan glömma och förlåta för det sorgliga är kortlivat medan det glädjefyllda är för evigt kvar i vårt minne och hjärta. Massa kramar till dig <3 du är så stark och det kommer bli bättre med tiden.Ta hand om dig <3

Må inte dåligt av att skratta. Ibland är skratt det enda som kan ta en igenom sorg. Dessutom tror jag att din pappa ler när han får se dig skratta mitt i allt det tunga ❤️

Stor kram!! ❤️

Write it all down Kenza <3 buy a beautiful book and write down all the memories you have with him and what he means to you, how he smelled, how you felt when he looked at you, laughed with you and just everything that comes to your mind when you think of him. everything that made him special. write it all down. once you feel you forget something you can always read about everything from the days your memories were fresh and i am sure the memories will come back to you then. you will never forget him but maybe some small details or some days you spend together but if you write it down you can always read it and it will all come back.
maybe it is also at the same time some sort of therapy. but lastly i want to tell you that you should never never never ever feel guilty that you are not dead and live your life. i am sure we would want for you that you have a happy life. obviously its super fresh now but i just want to tell you we all have only this one life and death is sadly part of everyones life. but we can not let death take over our own lives and inhibit to live it. crying is good, let it all out but let it take over you completely. i only want the best for you and i send you all my love and hugs. it will get better over time but ofc he will always be in your heart. <3 <3 <3

take your time

Min pappa gick bort i cancer för tio år sedan, när jag var 24. När jag blundar så kan jag fortfarande känna hans kramar, doft och höra hans röst och kloka ord som om det var igår. De sinnena försvinner aldrig ❤

Fina du! Jag gick igenom samma sak år 2009, min pappa gick då bort i cancer bara 6 månader efter han hade fått diagnosen.. Sen första tiden var förjävlig rent ut sagt. Jag grät, jag var arg, ledsen, glad, rädd, förvirrad och kände att allt va så meningslöst… Min största rädsla va precis som din, att jag skulle glömma bort hans röst, hur han såg ut, hur han luktade och hur det kändes att få en varm kram! Det har snart gått 9 år sedan han gick bort, jag kommer fortfarande ihåg hans röst, kan höra den ibland. Jag kommer ihåg hans skratt, jag kommer ihåg hans speciella rörelser och hur han alltid luktade när han kramade mig! Än idag gråter jag och saknar min pappa fruktansvärt mycket men jag kan också minnas honom med glädje, jag älskar att berätta knäppa, roliga saker han sa eller gjorde, för mina vänner och pojkvän. Din pappa kommer alltid finnas med dig, både i ditt minne men också omkring dig. Att bearbeta en sorg tar långt tid och det bästa rådet jag kan ge dig är att låta sorgen ta den del den behöver. Låt den komma, prata, skratta, gråt, minns , det blir lättare med tiden <3

Kenza, you fantastic, beautiful, brilliant creature.

You will be going through a tough time for a while. No one knows now how long you will feel like you do now, but have respect for your feelings and allow yourself to feel them.

A couple of years ago I realized that I was finally ok with the thought of having lost my father who died in 2000 when I was almost 8 years old. Don’t get me wrong, it still hurts sometimes and I can still cry for him, but not in a self destructive way that makes my whole life dark.

You will get strong again, and even stronger than before.

When you are ready, please listen to the story Malin Sävstam tells in her book “När livet stannar”. It is horrible, terrifying, incredibly sad but it’s also the naked truth about the physical and emotional affect the loss of someone you love has, that you are entitled to your thoughts and how to try to keep living and not just trying to stay alive.

All the strength to you. ❤️

You’re strong babe, feeling like this is normal.

Mireia from TGL
https://thegoldlipstick.com/

Sending you lots of love and support.
Your dad will live forever in your heart and mind, he’s lucky to have a strong, brilliant, sincere and generous daughter like you.
May he rest in peace.
Be strong and take all the time you need
Love xox

Kram, ta din tid att bearbeta sorgen. Du är så stark. Älskar dig <3

take your time <3

I lost my father in 2008. I understand 100% <3 Its something you never learn to accept but will learn to live with. The world is the same but with different colors now. You should take all the time you need. And when you have a laugh and feel guilty, remember your father wanted nothing more than for his kids to be happy<3
Lots og love from Denmark.

Kenza. Min mamma dog för lite mindre än ett halvår sedan av ett hjärtstopp. Pappa fick igång hennes hjärta med HLR men hjärtrytmen blev inte stabil förrän på Akuten en timme senare. Vi hade vakat och kastades mellan hopp och förtvivlan i tre dagar när vi fick reda på att hon var hjärndöd. 45 minuter senare höll jag handen över hennes hjärta när det slutade slå. Jag har precis fyllt 20 och min syster 18 och livet sattes på paus.

Man känner sig så väldigt maktlös när mer och mer tid går mellan när hon levde och där man är i nutiden. Att glömma smågrejer gör man (och det är väldigt jobbigt) men i efterhand ser man alltmer glädjen och råden hon gav mig och det blir en annan slags saknad. Inte den själslukande svarta-hål-saknaden utan mer en dov värk med mer eller mindre små utfall av smärta.

Visste du att marathonlöpare (och inte bara kvinnor som föder ett barn) glömmer eller bortser med tiden ifrån det jobbiga (Blåsor etc..)och kommer bara ihåg det givande och goda, som känslan att komma i mål. Det tar ca 5 månader för en marathonlöpare att glömma och för kvinnan går det såklart snabbare pga alla hormoner i hennes kropp. Allt för att man ska kunna göra det igen om det behövs. Jag tror att detta är en mänsklig reaktion på smärtsamma och väldigt jobbiga händelser som gör att vi människor rent evolutionärt har levt vidare trots… vad det nu har kunnat vara genom tiderna. Vi anpassar oss. Både psykiskt och fysiskt. Det är vår styrka. Och det är även din och min, även om det inte känns så just nu.

Så en 20årings råd till dig är att gråta över det du har förlorat, försöka släppa taget om eventuella skuldkänslor och grudges som du hade mot din pappa, aldrig somna arg eller upset på dina nära och kära och att krama alla du bryr dig om en extra gång när du träffar dem för att visa din uppskattning. För man vet ju inte när man kan förlora någon sådär på ett ögonblick. Det blev en del råd men om du kan följa åtminstone några så tror jag att du kommer att kunna gå vidare. Gå vidare som att trycka på playknappen igen, även om man sänker tempot lite. Jag tror jag börjar göra det nu, efter snart ett halvår. Så håll dig över ytan, precis som du gör nu med nära och kära runt omkring dig så är du snart redo att trycka på play igen. Dessutom är du och jag alledes för unga för att ge upp, det är ju inget alternativ, så vi får kämpa vidare bäst vi kan. Ha det så bra du kan.

Beklagar verkligen sorgen ❤️ Ta den tid du behöver, skickar tusen styrkekramar till dig ❤️

Tyvärr rullar tiden på som vanligt hur ont det än gör. Vet själv hur det känns, för snart 4 år sen gick min morfar bort. Jag grävde ner mig tog inte kontakt med någon första tiden. Tvingade mig tillbaka till jobbet enbart för jag behövde pengarna men orkade egentligen inte. Kände mig helt ensam i min sorg och gör det fortfarande.
Varje år sen det året han gick bort så får jag panikattacker när det närmar sig hans dödsdag. Jag vill säga att tiden läcker alla sår men såren blir mindre men dom kommer alltid finnas där.
Känner igen det du skriver att du inte tillåter dig att skratta. Kände exakt samma sak första månaden. Nu 3,5 år senare lever jag för morfar. Han delade med sig mycket av vad han ångrade att han inte gjort. I dag gör jag allt jag vill göra för morfar. Jag ville börja jobba som receptionist på ett speciellt hotell. 2,5 år efter jag satt upp målet så hamnade jag där när jag fick jobbet åkte jag hem kollade på bilden på han och sa ”morfar jag lyckades!” Han är med mig vart jag än går och gör allt med mig det kommer vara exakt lika dant för dig och din pappa sen när såren blivit mindre <3

Kärlek och styrka ❤️

Jag förlorade min mamma för mindre än 2 månader sedan. Jag känner så igen mig i det du skriver, rädslan av att dagarna går och man kommer allt längre ifrån den dagen de levde. På något sätt vill man leva mitt i det, tårarna påminner en om att dom är kvar även om man gråter för att dom inte är det. Visst kan man få till ett leende ibland för att man har så mycket runt omkring sig men som du skriver, när man kommer på sig själv att skratta så slår skuldkänslorna dig rakt i ansiktet. Jag vet också att livet har en mening, även om det just nu är svårt att finna den. För man kan inte låta bli att undra vad man ska man kärlek till, när det kommer tas ifrån dig på ett eller annat sätt.

Det känns som en amputation, som någon del av din kropp tagits ifrån dig som man måste lära sig att leva utan. Och ensamheten man känner, även om man vet att man har ett enormt stöd bakom sig, så har jag i alla fall, nog aldrig känt mig så ensam någonsin som nu, utan mamma. Känns nästan som min identitet är utsuddad.

Men vet du vad Kenza, jag har ingen tidigare erfarenhet om något sånt här och jag kämpar fortfarande med sorgen. Men även om det bara gått en kort tid sen min mamma lämnade jordelivet så har jag förstått att det här får ta sin tid, och får yttra sig på de sättet som fungerar för mig och bara mig. Mitt råd till dig är försöka hitta någon form av acceptans över vad som skett och överväg alla delar. Min mamma var också väldigt sjuk och nu behöver hon inte lida mer. Man får helt enkelt trösta sig med att de inte behöver genomgå sjukhusvistelser efter sjukhusvistelser och att de slipper ha ont. Begravningen var fylld med alla dess känslor, men också en dag då vi alla var samlade och mindes mamma för den hon var – inte för vad hon blev när sjukdomarna tog över. Låt det ha sin tid och ta det i din takt. Omge dig med det som får dig att må bra och försök att inte skuldbelägga dig när du kommer på dig själv att skratta eller le, för det är okej. Jag är säker på att din pappa hade velat det. Du kommer vara stark men vissa dagar kommer du antagligen inte orka och det är också okej, då finns dina anhöriga som orkar för dig. Att förlora sin förälder, i ung ålder dessutom, är nog något av de värsta man kan vara med om. Det kommer vara tufft men det kommer bli lättare och din pappa är med dig, vart du än går. Jag sänder över all värme jag har här ifrån Skåne och hoppas du kommer må lite bättre snart!

<3 take as much time as you need

Beklagar din förlust!
När min mormor gick bort för snart 6 år sedan åkte jag och två kusiner till mormors syster i London och var där i en vecka. Det var otroligt skönt att vara där med några av dom närmsta runt mormor, få prata om henne, vara ledsen men även kunna skratta åt grejer man hade gjort med mormor eller konstiga saker hon har haft för sig.
Så det tror jag är viktigt i sorg att även kunna se det fina som var och kunna skratta åt roliga händelser med personen, det kan nog göra det lite lättare…

don’t worry you will not forget the way he laughed or his smile or any detail about him; you will remember it so please don’t worry. It might be nice to spend some time looking over photographs of you two together – I think that really helps me to recall those precious memories,

X

Min pappa dog för tio år sedan ganska exakt. Den 29e januari 2008 (när jag var 20 år gammal). Även han av cancer, och vi hade haft en… svår relation under min tonårstid och hade precis hittat till varandra som vuxna. Det blir en komplicerad sorgeprocess av det. Det känns så himla orättvist att något som man precis fått tillbaka ska dras undan igen så definitivt. Men, jag lovar dig att du inte kommer glömma. Jag drömmer om honom ofta. Jag minns hans doft, hur han skrattade åt samma delar av filmer vi såg på, hur han pratade, hur han lät och såg ut när han blev sur, jag minns det speciella sättet han tuggade mat på, jag minns hur han såg ut när han tittade på mig och kände sig stolt. Jag minns precis hur det kändes att bli kramad av honom, jag minns det så väl att min hjärna kan lura mig att det händer nu.

Du kommer inte glömma och dessa minnen kommer komma till dig i stunder då du behöver dem. Du kommer inte heller bli av med sorgen. Jag vet när jag var i den första tiden av sorg så var det en stor tröst till mig att höra att jag aldrig skulle sluta vara ledsen. Det kändes respektfult på något vis. Jag gjorde precis som du och räknade dagar tills de blev så många att jag räknade veckor, sen månader och nu år. Du kommer aldrig bli av med sorgen, den kommer bli en del av dig, men du kommer också bli glad igen. Och sen känna dig ledsen. Och sen bli glad igen. Det är förjävligt. Sorg är som en punkt i en spiral. I början av spiralen är varje slinga tät och punkten kommer ofta, så ofta att det inte känns som det är någon respit mellan. Sen blir spiralen lite större varteftersom och andrummen blir längre och längre. Men punkten kommer alltid tillbaka. Din pappa kommer inte försvinna ifrån dig helt, någonsin. Du kommer minnas.

<3

Skickar massor av styrkekramar! <3

<3<3<3

Hej Kenza. Är första gången jag slänger iväg en kommentar faktiskt brukar inte skriva saker någonstans. Men känner mig tvungen. När min hund gick bort så var jag likadan. Kände skuldkänslor för att jag skrattade, för hur kunde jag skratta? Jag grät bara den första dagen för dagen efter var allt tomt. Jag var tom, allt var bara svart. Jag såg inget utan jag var bara iskall och tom. Känslorna bara försvann. Det tog mig två månader innan jag kunde skratta utan att ha skuldkänslor. Tvingade mig själv att komma ihåg när jag klappade på hans aska. Hur jag klappade på hans kista en sista gång när tårarna sprutade ner. Snart är det 1 år sen, 31 maj närmare. Jag ska bara säga att det ända som hjälper är ofta ens familj och att hålla ihop. Jag var den sista i hans 12,5 år gammalt liv som tog den sista promenaden med honom, utan att jag visste vad som skulle hända dagen efter. Var stark. <3 Livet går vidare långsamt. Men det går på något sätt. För här är jag idag. Han är begravd utanför oss vid huskanten på baksidan där han älskade att vara på sommaren när skuggan låg där. Vi busade även där rätt mycket med hans boll som även hängde med honom in i det sista. Kramar. <3

<3 <3

Sorg tar tid. Man kan sörja hela livet, på sitt eget sätt. Det finns inga “rätt” och “fel” i sorg. Det tar sin tid. Så är det bara. Det kommer bli lättare efter hand, men som sagt så finns det inte ett “slutdatum” på sorg. Ta det för vad det är. Man får skratta, gråta, känna skuld. Steg för steg. :)

Styrkekramar till dig! <3

Hi Kenza,
I lost my grandma last christmas, she was my everything, there is no words that can describe how much i love her and i would do anything to just spent one more minute with her. It ruined me loosing her, it was the worst and most difficult time in my life, and everything you’re feeling right now was the exact same i felt. You dont wanna sleep, because you feel like it takes you further away from the day your loved one was alive.
What helped me a tiny bit was to go to work(not fulltime from the beginnng, but a few short days now and then), think about something else. But when i got home i would cry non stop and felt sick and could’t get out of bed again.
Another thing that helped me was thinking that my grandma did not want me to stay in bed all day and cry, she wanted me to be the best version of my self and she always supported me no matter what. Days before she passed away i got an email that i got into the school i applied for, and i told her, she was so proud. Days after she died i had to start study and instead of being in my bed and not want to do anything i chose work my ass off in school to make her proud because that was what she would have wanted. I use her as my motivation, and i never wanna fail her.
I guess what i am trying to say is that your dad never would want you to feel like you do now, he would want you to continue your life, dont get me wrong because it is okay to be sad, you have to remember that. You cant push it away, when you are ready to be back at work you are, dont ever rush it. I just tried to come with a few things that helped me a tiny bit in all the darkness. Sorry for the very long message.
I still think about my grandma everyday and i sometimes still wake up crying. You will never forget him, he will always be right by your side and watching over you.

Det är förlusten som människor borde beklaga, inte sorgen i sig. Sorg är en naturlig reaktion på något fruktansvärt, och förlusten är det beklagliga. Jag har lärt mig det genom en sorgbearbetningskurs. Alla tror de ordnar upp det på sitt egna sätt, men bär oftast med sig ett infekterat sår resten av livet och läks aldrig.

All jävla styrka till dig Kenza, jag tror på kärleken och hoppet, en dag ser du ljuset. Men det är du som måste ta dig dit, det sker inte av sig självt med tidens gång. Titta på sorg bearbetningskursen. ?

Stor kram Kenza! Tänker på dig <3

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Jag tror att din pappa skulle velat att du fortsätter leva, att du tillåter dig att känna alla känslor vare sig det handlar om glädje eller sorg. Du kommer inte glömma honom. Sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar. Vissa dagar kommer den lamslå dig och andra dagar kan du tänka tillbaka med glädje och minnas allt det fina ni haft tillsammans. Kram fina du! <3

http://hannafialotta.blogg.se

Det har snart gått fyra år sedan min lillasyster dog 15 år gammal helt oväntat och jag känner så väl igen tankarna du delar med dig av.

Skrattar du så fortsätt med det! Få inte dåligt samvete. Kroppen behöver pausa från all sorg för att orka med.

Även nästan fyra år senare så känns det så sjukt att dagen efter min syster dog så satt jag och hela min familj och gapskrattade åt något helt annat. Men det är okej. Allt är okej att göra i sorg. Gör det som du känner du mår bra av. Gråt, skratta, var arg, spela mobilspel.

En vän sa till mig att “detta kommer vara det svåraste du någonsin kommer gå genom, men du kommer klara det genom det och du kommer komma ut starkare på andra sidan”. Detsamma gäller dig <3

<3

Jag fällde många tårar när jag läste din text. Jag förstår din enorma sorg och beklagar vekligen din pappas bortgång. Det är aldrig lätt att säga adjö <3

Beklagar din sorg. All styrka för dig och din familj. <3

Beklagar verkligen sorgen! Är själv i din ålder och min pappa gick bort för ett år sedan så vet hur det är. Tänkte skriva ett lång inlägg men håller mig till att det en dag kommer börja bli lättare, du kommer alltid tänka på honom och du får fortsätta att prata om honom. För han kommer trots allt alltid att finnas med dig, i ditt hjärta.

Ta all den tid du behöver ❤ sorg ser så olika ut för olika människor och olika situationer. Låt sorgen få ta den tid den behöver och låt den se ut som den ser ut. Kram

Jag beklagar sorgen Kenza. Jag vet att du har haft ett tufft förhållande till din pappa. Jag kan tänka mig att det är många splittrade känslor som dyker upp. Om min pappa skulle gå bort skulle jag känna mig fruktansvärt vilsen, då vi har haft ett väldigt ansträngt förhållande. Sånt som jag brukar tänka på och något som jag tänkt på mer efter att ha läst om din pappa.
Alla känslor är okej. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till sorg. Tillåt dig själv att känna allt. Kram från en läsare som hängt med i över 10 år <3

Att komma över sorgen innebär inte att du glömmer den, det innebär inte att du förråder dina egna känslor, det innebär bara att smärtan reduceras till en uthärdlig nivå, en nivå som inte krossar dig. Jag vet att tanken på att komma över sorgen just är helt ofattbar. Det verkar omöjligt. Obegripligt. Otänkbart. Du vill inte kommer över den. Varför skulle du vilja det? Det är ju allt du har kvar. Du vill inte ha medlidande, du bryr dig inte om vad andra tänker och säger, du vill inte veta hur de kände sig när de hade förlorat någon. De är inte du, eller hur? De kan inte känna det du känner. Det enda du önskar dig är det du inte kan få. Det är borta. Och kommer inte tillbaka. Ingen kan veta hur det känns. Ingen kan veta hur det känns att räcka ut handen och röra vid någon som inte finns där och aldrig mer kommer att finnas där. Ingen kan veta hur den där ohyggliga känslan av tomhet känns. Ingen annan än du. Men en sak är garanterat i sorgen. Det kommer kännas bättre snart, inte nu och inte idag eller imorgon. Men så småningom så kommer det kännas lättare att andas. Och det är okej.

<3

Du skriver så fint och klokt, fina ord! allt blir bättre, även om det inte känns så just nu. Massa styrkekramar! KRAM

Ta din tid ❤️❤️❤️❤️❤️

Ta din tid. Din pappa kommer alltid vara med dig och med tiden blir det mer hanterbart. Tillåt alla känslor – glada, ledsna, förtvivlade. Hjärnan pallar inte att känna samma intensiva känsla för länge. Så vad bra att du kan skratta! ❤️ Det gör inte sorgen mindre, men det gör det lättare. Ta hand om dig själv och var snäll och tillåtande mot dig själv. Stor kram och massa kärlek ❤️❤️❤️??

Hej fina ❤️ Jag skriver aldrig kommentarer men läser din blogg varje dag. Känner att jag vill skriva till dig och beklaga djupt. Jag vet precis hur du känner! Förlorade min pappa för 1,5 år sedan. Grät varje dag i både panik och fruktansvärd saknad i över 1 år. Mitt hjärta gick sönder, jag kände ingen mening med livet. Varför tvingas gå igenom detta helvete? Jag älskade min pappa så fruktansvärt mycket och gör såklart fortfarande. Miljarder tankar snurrade omkring den första tiden som en suddig tornado. Jag kunde inte handla mat i affären för allt jag såg var saker som pappa gillade. Jag tog omvägar för att inte åka förbi hans hus när jag körde bil. Jag kunde knappt äta för jag skämdes över att inte pappa fick njuta av detsamma. Överallt var han och allt jag såg associerade jag med honom. Min pappa var tyvärr alkoholist dem sista åren efter att ha gått in i väggen och i en depression. Jag försökte i flera år att rädda honom men tyvärr tog sjukdomen över och i juni 2016 hittade jag honom hemma på golvet. Det jag vill säga till dig är att det kommer bli lättare med tiden. Man lär sig helt enkelt att leva med sorgen och saknaden. Umgås med nära och kära, gråt, sörj och gråt igen. Det är viktigt att få sörja! Din pappa är med dig fast på ett annat sätt. Ni ses igen på andra sidan likadant som jag och min pappa. Och vet du vad? Då är dem friska och inget plågar dem längre. Det är min tröst och en fin, lugnande känsla ❤️ Ta hand om dig och din familj. Styrkekram!

Dear Kenza,
I know how it feels to lose a loved one, and I know how hard it is. Although it doesn’t compare, I’ve lost my grandmother exactly two weeks ago and it was a shock for both me and my mother when we found her like that. We tried CPR until the ambulance arrived, but there was nothing I could do and I felt guilty for a while because I failed and couldn’t save her, and I hated myself for it. I was devastated and sad until I ran out of tears and I haven’t cried in a good while. I see how much you love your dad and how much you miss him, but I wish I could help you realize that you shouldn’t feel guilty if you smile or laugh about anything because you deserve your remedy and happiness. I understand your feeling of guilt as your loss is still fresh, but I’m sure that your father cherished every moment he saw you happy with your husband, smiling and being careless with him, and I am sure that he would love nothing more than to see you smile every single day. One day you will be ready to do so and learn to live with the loss without feeling guilty, because his passing was beyond anyone’s control. It just happened to be his time and there was nothing anyone could do. You are a daughter that he can only be proud of up there and I hope that knowing that will help you cope with the loss and that your grief will be more bearable with time. All my respect, compassion and support goes to you and your family, and I wish you all a much needed recovery from this, and I hope you’ll find the reassurance that you need. Hang in there and be yourself in every way, your father would love that most of all because he loved you for who you are all along. <3

Ta all den tid du behöver<3

Hi Kenza,

first I will like to tell you that im really sorry about your loss. A father is a father no matter the situations, he loved you and you loved then now and for the rest of your life that love will be there. You say in your post that your worry you will forget about your his voice, out all your memories with him pick one, just one the happiest silliest one and make sure to never forget about that particular one. that will keep you at peace. Times will get better day by day, step by step. You will become a stronger woman after this, im sure about that.

You dad is in a better place now looking down at his little girl because that what you will forever be, his little girl.<3

Jag beklagar verkligen sorgen och önskar dig allt gott framöver. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att förlora en förälder.

Alla gester, miner, dofter, vitsar som utmärker pappa från resten av världen, finns inbrända i alla ens egna sinnen. De försvinner aldrig. Det finns aldrig ett rätt eller enkelt sätt att hitta en vardag att leva i, gör allt i den takt du mäktar med. Hoppas du finner styrka i allt elände du genomgår, sänder massor av kärlek till dig!

Kenza, det svåra omständigheterna gör att jag vill skriva till dig. Jag vill att du ska veta, att din sorg kommer bara vara din och går inte att jämföra med någon annars eller något annat. Sorg är saknad, och man sörger det som har varit och det som kunde ha blivit. Att det ska finns ingen mening med att det, att din pappa gick bort. Det finns inte! Allt har inte en mening, men ur det meningslösa kan man skapa sig en mening. Det har vart mitt mantra de senaste åren. Att min pappa dog, det har ingen mening. Jag saknar honom varje dag, och han är ständigt med mig i mina tankar. Pappa, må lever inte. Men så länge jag finns, så lever pappa.

Styrkekramar ♥♥♥♥

Min pappa dog också i cancer. Han hann precis fylla 50, han hade fått tillbaka sin cancer för 5e gången och när läkarna förklarade att han tillslut hade 2 veckor kvar att leva var det så sjukt att ta in trots att han fick sin första cancer diagnos vid 18. Det är precis som du säger att livet måste gå vidare, jag var själv hemma 2 veckor efter han dog och det kändes så konstigt att gå tillbaka till vardagen igen som att när man gjorde det så skulle allting rulla på som vanligt igen och vara som vanligt. Som att efter det så sörjde man inte längre och sorgen skulle glömmas bort ungefär, så är det ju självklart inte, men jag råder dig till att ta all tid och ta hand om dig själv och landa ordentligt för det är värdefullt för att man ska orka med. Sen i min pappas fall så vet jag att det var dags och att han har det bättre nu som fick bli fri från sina smärtor, eftersom han hade kämpat på så länge med sin sjukdom. Din pappa kommer ju alltid finnas med dig! Det känns på något sätt bättre att tänka på att han ser dig och är med dig jämnt. Kramar!!

Inna lillahi wa innah illahi rajiun ( något vi muslimer brukar säga när någon dör).
Ta den tid du behöver Kenza, han var säkert väldigt stolt över dig. ?