• header

Hej alla. Tack för all kärlek ni skickat till mig den senaste tiden, det har verkligen betytt jättemycket för mig och hjälpt mig börja ta mig igenom detta. Det har gått en vecka sedan vi begravde pappa i Marocko och även om sorgen blir lite mer hanterbar för varje dag som går så kommer jag längre och längre ifrån dagen då pappa levde och det gör mig livrädd. Jag är rädd för att glömma honom, hans röst, hur han såg ut, glömma vår sista dag ihop. Jag gråter inte längre det första jag gör på morgonen och det ger mig enorma skuldkänslor. Så fort jag kommer på mig själv med att sitta och skratta åt något så tvingar jag mig själv att tänka på pappa, på morgonen då jag klev in på hans rum och han var helt stilla, jag tvingar mig själv att tänka på bilden av min lillebrors ryggtavla när han bar pappas kista och hur vi pussade gravstenen hejdå. Jag förstår att livet måste gå vidare och jag vet att jag kommer komma dit också, men dessa dagar har jag haft väldigt svårt att förstå meningen med det hela.

Med enormt stöd från familj, släkt, vänner och min man så försöker jag ta mig tillbaka till min vardag igen. Jag är fortfarande ledig från jobbet och tar en dag i taget. När jag känner mig redo så kommer jag vara tillbaka här och försöka fortsätta livet som vanligt, men det kommer inte betyda att jag inte längre sörjer eller att jag inte längre tänker på pappa. För det kommer jag alltid göra.

Jag vill också tacka personalen på Dalens sjukhus avd 60 som tog hand om pappa den sista tiden. Han trivdes väldigt bra hos er och pratade alltid gott om er.

// Hi everyone. Thank you for all the love you have sent me lately, it really means a lot to me and it’s helping me to start getting through this. It’s been a week since we buried my dad in Morocco and even though the sorrow gets a bit more manageable for each day that passes, I also get further and further away from the day my dad was still alive and it makes me terrified. I’m so scared to forget him, his voice, the way he looked, our last day together. I no longer cry first thing in the morning and it gives me huge feelings of guilt. When I find myself laughing at something, I force myself to think about dad, about the morning I walked into his room and he was completely still, I force myself to think about my brother carrying our dad’s coffin and how we kissed the gravestone goodbye. I understand that life has to move on and I know I will get there as well, but these days I’ve had a really hard time understanding the meaning of everything. 

With huge support from family, friends and my husband, I’m trying to get back to my life again. I’m still off from work and I’m taking one day at a time. I’ll be back here when I’m ready and try to continue my life, but that won’t mean that I no longer mourn or no longer think of my dad. Because I will always do that. 

158 Comments

Sandra

Just sen där rädslan att glömma någon liten detalj om min pappa sitter fortfarande kvar hos mig, ett år senare. I början skrev jag ner en massa saker, nästan som i panik så att jag inte skulle glömma. Fick dock sluta med det eftersom det bara gjorde mig ännu mer ledsen. Har tänkt att jag i framtiden ska skriva som ett brev till min pappa där jag beskriver allt som jag älskade hos honom och vad han var för mig. Min sorg har definitivt bytt form och är mer hanterbar nu, men precis som du skriver så blir det bara längre och längre tid sen sista gången jag träffade honom, och det krossar fortfarande mitt hjärta varje dag. Men jag känner att jag läker, lite i taget. Och jag hoppas att du också ska få känna den känslan snart<3 Precis som du känner jag skuld så fort jag inte tänkt på honom under en viss tid. Men vi vet ju innerst inne att dom vi älskat skulle vilja att vi går vidare och låter oss själva vara lyckliga igen. Stor kram till dig. Livet är fan inte lätt<3

Reply
Signe

Jag grät i två veckor över min pappa. Sen kom det lite mer sällan men fortfarande varje dag. Sen ännu mer sällan. Det minskar med tiden men under första året grät jag ändå några ggr i veckan. Det kan vara en bok, en låt, en doft eller bara en tanke. Och det får ta så lång tid. Gråt, gråt, gråt tills du inte kan gråta mer och sen gråter du lite till. Nu har det gått två år sen min pappa gick bort och plötsligt märker man en dag att man kan tänka på honom utan att gråta. Jag beklagar verkligen sorgen. <3

Reply
sarah

the grief of losing a parent is somehow simultaneously universal, and highly personal. take care of yourself, Kenza, take all the time you need. i’ve heard it said that grief is not something you get over, but something you learn to live with. how that process goes is unique to you, and however you find a way to continue on is absolutely okay. sending you lots of love.

Reply
Julia

This feeling of guilt that you carry everywhere is absolutely normal. And the fact that you sometimes laugh and smile is also absolutely normal, even during such tragic moments as this one. I lost my father when I was 11 and I can see myself in what you wrote, especially when you write “I’ll be back here when I’m ready and try to continue my life, but that won’t mean that I no longer mourn or no longer think of my dad.” I believe your readers are smart and I know they will understand that even if you post pictures of yourself smiling, there will always be this deep wound inside your heart. But please, never be ashamed of yourself because you enjoy life ! It doesn’t mean you are letting go of him. Your dad will be with you during the worst and the best days. He will be inside your heart even when you don’t think about him. And that’s okay. Plus I am sure he would have been beyond happy to see his daughter smile.
Take time for yourself. Surround yourself with people that actually love and care about you. The rest doesn’t really matter right now.
Lots of love from France <3

Reply
La Bijoux Bella | by mia

Stay strong as we all have to face these moments every once in our lifetime. The memories will never fade, it will only be engraved in our ♥️ hearts as we deal with each and every day life. Heaven has gained an Angel, and nothing can take away the precious memories you once had with your dear Father. Stay positive because your Father will always be with you in spirit! ♥️?♥️

??LA BIJOUX BELLA ??| By Mia | A Creative Lifestyle Blogl

Reply
Siri

Jag förlorade min mamma 2001 men grät senast förra veckan av sorg och saknad. Det går tyvärr inte över men man lär sig leva med det. Jag beklagar din sorg djupt men gläds samtidigt åt att du har många människor omkring dig som tar hand om dig och bryr sig om dig. Och att de har dig.

Reply
Linnéa

Beklagar verkligen sorgen Kenza! Jag förlorade min mamma för 15 år sen och jag saknar henne fortfarande varje dag men sorgen är en helt annan nu än för många år sen. Man får skratta, man får gråta och allt däremellan. Jag gråter också ibland men det är inge farligt längre, det är bara så himla skönt att få ur sig det ibland. Hur lång tid det än går så kommer han alltid att finnas kvar hos dig på något sätt.
Som du skriver så kommer livet gå vidare men man får ta det i sin egen takt. Ta hand om dig och låt det ta den tid det tar! <3

Reply
Sara

Jag lider med dig och vill skicka styrka till dig ❤️ Min älskade älskade pappa gick bort för 14 månader sedan och jag gråter inte alls ofta längre – men det betyder inte att jag inte tänker på honom eller inte saknar honom varje dag. Det är bara tiden som går. Många sa till mig den första tiden efter pappas bortgång att han hade inte velat att du var ledsen och grät varje dag, han vill att du ska leva, skratta, leva. Och det stämmer och precis så är det med din pappa också. Jag vet att det är svårt nu, men det kommer på lättare… på något sätt. Kärlek och styrka till dig ❤️

Reply
Louise

Jag beklagar Kenza.
Min mamma gick också bort alldeles för tidigt i cancer. Jag var och är fortfarande som du livrädd för att glömma och livrädd för att kunna känna glädje, precis som du beskriver. Sorgen och saknaden är inget som någonsin går över, det är något man tyvärr lär sig leva med. Men att kunna känna livsglädje igen är något man måste tillåta sig att göra. Du får tänka på hur han skulle vilja att du lever ditt liv, hur han varje dag lever vidare genom dig och din familj. Skulle inte skriva såhär långt, men vill bara ge dig hopp om att varje dag kommer bli lättare att ta sig igenom. Många kramar till dig❤️

Reply
Tamara

Du behöver inte få skuldkänslor för att du inte konstant tänker på varenda liten detalj som har just med hans bortgång att göra. Du kan tänka på han när det gäller mer glädjefulla stunder då kommer du ha med honom resten av livet. Varje gång du hör en låt tänk på hans favoritmusik, varje gång du äter en god måltid tänk på hans favorit måltid, tänk på era fina stunder tillsammans varje gång du får skuldkänslor eller varje gång du saknar honom. För på det visset kommer du aldrig glömma honom för människans psyke håller fast vid fina minnen och det kan följa med oss resten av vårt liv medan sorgliga minnen bleknar med tiden det är en försvarsmekanism för att vi ska gå vidare i livet och det är så vi kan glömma och förlåta för det sorgliga är kortlivat medan det glädjefyllda är för evigt kvar i vårt minne och hjärta. Massa kramar till dig <3 du är så stark och det kommer bli bättre med tiden.Ta hand om dig <3

Reply
Frida

Må inte dåligt av att skratta. Ibland är skratt det enda som kan ta en igenom sorg. Dessutom tror jag att din pappa ler när han får se dig skratta mitt i allt det tunga ❤️

Reply
Cicci

Åh Kenza <3 jag har tack o lov mina föräldrar kvar i livet. Men jag förlorade min bästa kompis på dagen för 18 år sedan, det känns fortfarande tungt och hon fattas mig!!! Vi hade fyllt 16 år (med en veckas mellanrum = dubbel b-day party 10 år i rad, Woop!!) bara ett par månader innan och att förlora sin bästis i den åldern var sååå… obeskrivligt! Jag gick från att vara odödlig till att undra, precis dom du, vad fan är meningen med det hela! Döden är en del av livet, vet jag ju nu, och den kan verkligen vara så jäkla orättvis. Men, oj vad man lär dig mycket av den, på gott och ont! Det är ok att vara ledsen och det är ok att vara glad. Det är ok att glömma vissa delar av en person, hen är lika viktig ändå. Det är ok att fira sina födelsedagar tillsammans även fast jag nu gör det utan hennes kropp vid min sida. Det är ok att vissa datum på året är sorgliga dagar. Det är ok, allt är ok! Ta hand om dig <3

Reply
Karin

Du får sörja och alltid tänka på din pappa fina fina Kenza så glad att ni haft de fint tillsammans. Kram ❤❤❤

Reply
Bella

Write it all down Kenza <3 buy a beautiful book and write down all the memories you have with him and what he means to you, how he smelled, how you felt when he looked at you, laughed with you and just everything that comes to your mind when you think of him. everything that made him special. write it all down. once you feel you forget something you can always read about everything from the days your memories were fresh and i am sure the memories will come back to you then. you will never forget him but maybe some small details or some days you spend together but if you write it down you can always read it and it will all come back.
maybe it is also at the same time some sort of therapy. but lastly i want to tell you that you should never never never ever feel guilty that you are not dead and live your life. i am sure we would want for you that you have a happy life. obviously its super fresh now but i just want to tell you we all have only this one life and death is sadly part of everyones life. but we can not let death take over our own lives and inhibit to live it. crying is good, let it all out but let it take over you completely. i only want the best for you and i send you all my love and hugs. it will get better over time but ofc he will always be in your heart. <3 <3 <3

Reply
Sandra

Älskade Kenza! Ta den tid du behöver <3 finns viktigare saker än att blogga, tex att få sörja i sin egen takt! Jag har misst några i min släkt, men kan inte tänka mig hur det skulle kännas att förlora min pappa, usch <3 tänker på dig <3

Reply
Malle

Jag har förlorat så många nära mig, mina bröder och min bästa vän tex. Man får skratta, man behöver inte tvinga fram gråten. Trust me, de kommer komma i alla år framöver oavsett. Det blir lättare och lättare för varje dag. Men att le och må bra behöver man. Låt alla känslor bara komma. Hindra inga. Oavsett glada som ledsna!

Reply
Anna

Min pappa gick bort i cancer för tio år sedan, när jag var 24. När jag blundar så kan jag fortfarande känna hans kramar, doft och höra hans röst och kloka ord som om det var igår. De sinnena försvinner aldrig ❤

Reply
Rebecka

Min pappa lever, men bor på andra sidan jorden, vi träffas med år i mellan men hörs varje dag. Men som du säger, jag kan oxå när jag blundar känna pappas värme och kramar. Dom finns nog alltid med en ❤️

Reply
Jessica

Kenza! I follow your blog since a few years and I really appreciate that you share your ups and downs with us. Take your time, no matter how long it might be :) Whenever I feel sad or anxious I really enjoy to read your blog. You have a beautiful soul and heart. Stay strong girl! Many hugs from Germany!

Reply
paulina

hej kenza. beklagar din svåra sorg. ge dig inte skuldkänslor för att du kan skratta och må bra, din pappa hade velat det, det var det jag intalade mig när min mamma gick bort. Hon hade inte velat att jag stod kvar och stampade och inte kunde skratta eller le åt saker, försök att minnas de fina ni hade du å din pappa, det kommer göra ont länge och kanske för alltid men det blir bättre per vecka eller månad det kan jag lova dig. det har gått snart två år sedan sedan jag förlorade min mamma och nu gråter jag inte så mycket längre utan mer ler och tänker på allt det hon gav mig och att hon formade mig till den människa som jag är idag. jag saknar henne något enormt den saknaden kommer aldrig att försvinna för någon som minst någon närstående, men livet måste gå vidare och tillåt dig att sörja men även att skratta och le emellanåt det hade din pappa velat! du är stark

Reply
Lenka

Hi Kenza,

I am so sorry for your loss. I can totally understand how you feel. I went through it 4 months ago. I am your fan for a years so I know you had some hard times with your dad and you were maybe angry on him. I went through the same situation. My entire childhood was a nightmare and it was getting worse and worse. My dad was drinking more and more. Almost two years ago, me, my mum and my sister, decided to leave him although it was really diffucult. Maybe it seems selfish (and I feel selfish now) but it was dangerous at home and we couldn´t handle the situation anymore. However, my mum still believed that he will change and that he will find a strenght to fight the alcohol. She took care of him as the only one in the world. Everybody else turned back from him – even me and my sister. We were so angry that he destroyed our childhood. We were apart for almost 1,5 year and I seen him maybe just 3 times. One day when my mum cooked him a lunch and went to visit him, she found him lying on the floor. Unfortunately, it was too late. That day I forgot everything bad he did us. Every night I fall asleep thinking about him and crying. But I believe he is happy now and that he found the peace he couldn´t find here. I forgave him. I can´t imagine, that I will never see him again..I am just 23 years old. I can´t imagine that the whole life is in front of me and I won´t have a dad anymore. I still can´t believe it. I am waiting for this bad dream to come to an end. But it won´t happen. Now I regret so many things, but it is too late. We need to learn to live with this. Everybody has a destiny and this is ours. We need to accept it. Maybe you won´t read this, but if you do, I want to tell you just one thing: forget the bad and remember the good things with your dad. It will be easier and easier every day. But you´ll never forget, of course. Now I am crying again..stay strong girl

Sending love from Slovakia <3

Reply
Bella

Fina du! Känn inte skuld över att du fortsätter leva, man kan skratta och ändå sörja, gråta och skratta på samma dag. Gråta över döden och saknaden men ändå glädjas och skratta av barn/djur/vänner. Det finns inget rätt eller fel i hur man sörjer, det viktiga är att hitta något i livet som tar en framåt, så att man orkar leva vidare trots sorgen.

Reply
Josefin

Tänker på dig och skickar dig och alla nära och kära enorma styrke-kramar <3 Hoppas att du snart kommer få fötterna igen, måste kännas obegripligt tungt. Min faster gick bort i cancer för 2,5 år sedan och min kusin (som är hennes dotter) pratar gärna och ofta om sin mamma, för på så vis lever hon vidare med oss brukar hon säga. TA HAND OM DIG/ER <3 All kärlek till dig och dina nära och kära!

Reply
Kasia

Dear Kenza,
I’ve been your reader for 6 years (!!). I don’t comment so much … I can now recall like two commets, but since I am here EVERY DAY and I get to know you better and like you more with every single post I feel like I should tell you about my experience. I’ve lost my mom when I was seventeen, she was my only parent as my father left her when she was pregnant. She died in a horrible car accident as a strong, healthy woman and left me crashed …. really crashed, I was extremly unprepared for that. For a very long time I could do nothing but crying but after some time I came to exactly the same feeling you have right now … I couldn’t forgive myself every time I got into normal conversation … then I started drinking ….it took me a year before I learn to live normally and it happen only because I once asked myself : WHAT WOULD MY MUM SAY IF SHE SAW ME LIKE THAT …. Would she like me to devastate my life with alcohol ?Would she like me to live a life of a martyr ? Wouldn’t she want me to laugh, have fun and feel all the beautiful emotions an eighteen-year-old should feel? And then I umderstood … She always wanted my best and I am sure your dad would want the same for you …. don’t feel guilty … he would love to see you happy :) . find support in your husband, your mum and siblings, your little nieces and your friends … you have plenty of love around you Honey and this fact deserve your smile just as your lost deserve to shed a tear : you have right to all your feelings ;) Stay strong … for yourself and for him ❤??

Reply
J

All styrka till dig, mitt i sorgen! Jag förlorade min syster för 19 år sen och gråter ganska ofta fortfarande. Åker till graven och pratar mycket om moster med mina barn. Sörjer för att mina barn aldrig fick träffa henne och sörjer för att hon inte kommer stå som min tärna nu när jag gifter mig om 3 månader. Man lär sig hantera sorgen men det kommer komma perioder i livet så allt kön s extra tufft! All kärlek till dig och din familj ❤️

Reply
Fia

Förlorade min mamma när jag var 13 år. Tänker på henne varje dag och när jag besöker hennes grav pratar jag alltid med henne. Mitt minsta barn är 2 år och har precis lärt sig att mormor bor i himmeln, sorligt att hon inte finns hos oss men ändå är hon alltid med oss. Hon får uppleva tiden med oss uppifrån, livet går vidare men det får ta den tid det tar, beklagar sorgen.

Reply
Isabell

Min mormor gick bort för 5 månader sedan. Vi stod varann oerhört nära.
Jag var rädd att jag bara skulle komma ihåg hur hon var mot slutet då hon var sjuk, men nu när det har gått en tid så minns jag henne som hon var när hon var frisk helt glasklart! Det är så många fina minnen som jag värnar och bär med mig i hjärtat.
Ge det tid, du kommer minnas det fina och det du älskade med din pappa.

Min mormor låg också på Dalen avd.60. Personalen där är fantastiska!

Stor Kram / Isabell

Reply
Ester

Finaste Kenza, jag beklagar verkligen sorgen <3 Blir så rörd av det du skriver. Massvis med styrkekramar!

Reply
Emelie

Fint ändå att ni skildes åt som vänner! Även om det blev alldeles för tidigt… Beklagar verkligen! <3

Reply
Fröken Minimalist

Kenza <3 Förstår hur du känner. Min pappa dog när jag inte ens hade hunnit fylla 15 år. Man får dåligt samvete för att man skrattar, för att man lever vidare utan honom. Men jag försökte alltid tänka på att han hade inte velat att jag hade haft dåligt samvete. Han hade velat att jag var lycklig och fick ett fantastiskt liv även utan honom. Nu har det gått åtta år snart och sorgen blir lättare, det lovar jag dig. Men för alltid kommer man att bära den sorgsen, men den blir mycket lättare att hantera. Jag tänker inte längre främst på det jobbiga, utan på alla de fantastiska minnen vi har tillsammans. Jag önskar dig och din familj allt väl och att ni tar hand om er. Kram <3

Reply
Sandra

Min pappa gick bort för snart sex år sen, SEX år sen och jag blir helt illamående av tanken att jag inte sett, hört eller träffat honom på så lång tid. Vill ha min pappa här och saknaden är hemsk. Ja livet går vidare men sorgen finns där ständigt! Låt det ta tid! Kommer ihåg känslan över dåliga samvetet när man skrattade, festade osv efter hans bortgång, men kommer ändå ihåg att det var skönt att ”glömma” att han är död. Kändes och känns fortfarande många gånger som om allt är ett skämt, för i minnet är han fortfarande högst levande! Jag hör hans röst, känner hans doft ibland och hans rörelsemönster i minnet och det ät coolt. Jag träffar papp väldigt ofta i mina drömmar och jag är övertygad om att det är så våra döda tar kontakt med oss och det är en tröst! Jag beklagar så din pappas bortgång och kom ihåg, snälla att man inte behöver vara ”stark”. Kommer ihåg att jag hatade när nån sa så till mig efter pappas död. Jag ville inte vara stark, pappa är död, varför ska jag vara stark, låt mej vara ledsen, det går inte över efter 2 månader, 6 månader osv. Men man lär sig leva med sorgen och man lär sig att det ät helt okej att skratta från hjärtat, det är okej att känna lycka igen och det kommer naturligt. Men sorgen och saknaden kommer alltid finnas där, på gott och ont!

Oj vilket ut lägg det blev nu Kenza men oj vad jag känner med dej! Stor varm kram till dig och din familj! ❤️

Reply
Ronja

Satt med gråten i halsen när jag läste, kan bara föreställa mig smärtan ni känner. All kärlek och styrka åt er alla.

Reply
Dixi Wonderland

Beklagar verkligen sorgen. Jag vet allt för väl hur det känns att förlora anhöriga och du måste sörja på ditt sätt. För min del så har min sorg varit väldigt annorlunda från personerna som gått bort och inget är rätt eller fel. Det är okej att vara glad Kenza! Det är okej att skratta och för en stund glömma bort sorgen, för det är en del av sorg arbetet. Nu känner inte jag varken dig eller din pappa men din pappa vill att du ska leva och må bra. Bara för att du har en bra dag utan tårar så betyder inte det att du glömmer bort din pappa. Hans finns alltid hos dig och även sorgen. Att prata om fina och roliga minnen har hjälpt mig väldigt mycket i mitt sorg arbete. Du kommer klara detta även om det inte känns så nu. Spendera tid med alla du har kär, mycket bäbismys tror jag också hjälper :) Har besökt bloggen varje dag fast jag har den på Bloglovin och har tänkt så mycket på dig <3

Reply
G

Åh kenza, jag beklagar verkligen sorgen. Förlorade en bror i en tågolycka när jag var 7 och han 25 år 2000. Än idag blir jag tårögd när jag pratar om honom, hans dotter var 4 månader gammal. Livet är flyktigt men man hanterar sorg olika. När min mormor dog skrattade jag bland mina vänner mer än jag någonsin skrattat och jag tror att man behöver det för att balansera ut sorgen och tårarna, en vanlig reaktion från kroppen. Ha inte ångest över att du inte gråter, bara du vet hur du känner i ditt hjärta. Och ta din tid i sorgen. Må din pappa vila i frid.

Reply
martina

Jag förstår att det känns jobbigt och att man får skuldkänslor varje gång man skrattar eller har roligt efter att han har gått bort. Men det gör ju inte sorgen mindre för det. Det blir alldeles för tungt om man gräver ner sig i sorgen. Den blir liksom bottenlös. Din pappa skulle vilja också att du skrattar och har glädje i ditt liv, du ska inte känna skuldkänslor för det och att livet går vidare. Sorgen, det ska få ta sin tid och för varje dag eller vecka som går kan det bli en mindre stund där man inte längre känner den där känslan där man bara faller ner och gråter. Men man kan ju inte heller måsta gråta sig torr varje stund varje dag. Det betyder inte att man saknar någon mindre för det. Livet går vidare men det betyder inte för en sekund att man skulle sluta sakna eller tänka på den personen, eller att den skulle vara mindre värd i ens liv. Absolut inte! Och ingen kan jämföra sorgen med varandra, vi är alla olika människor och lika många människor som finns på vår jord finns det olika sätt att sörja. Det finns inga rätt eller fel eller någon som kan säga hur länge det ska ta. Men det viktiga är att veta att inte låta sorgen ta över och veta att det går att leva vidare och ta det dag för dag, steg för steg. Och det är viktigt att kunna dela med sig av vad man känner och tänker, du har som du skrev din man, familj, släkt och vänner och dem ska du se till att hålla nära och dela med allt. Din pappa vill att ni ska le och känna glädje med varandra, han är alltid med i era hjärtan. Dina läsare förstår nog dig fast du lägger upp glädjefyllda bilder och bilder där livet leker, du har fortfarande sorgen med ändå. Men vi förstår att livet är i alla färger.

Reply
Louise

Vännen, tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser detta, så jag kan inte tänka mig sorgen du känner ❤️. Du kommer alltid sakna och komma ihåg din pappa, tillåt dig själv att skratta och le alla tillfällen du får, det förtjänar du i allt detta ❤️.

Reply
Jam

So sorry for your loss. I thought you had a very bad relationship with him and spoke very negatively and publicly about him. Do you have any regrets about that? Did you end up reconciling with him?

Reply
Jasmine

Did you not read the last post? She said that their relationship just started to get better before she lost him.

Reply
Jam

Yes, obviously I read that. I was just curious to hear more about how they repaired their relationship. It is just a little shocking after how much he traumatized her during her childhood. I am really glad they were able to repair their relationship before the end.

Reply
LindaEd

Do you think that now is a good time to ask that kind of questions? Regardless of what I dont think that it is none of your business. I dont think that Kenza has talked that much negatively about him at all thou and everyone of us who got a complicated relationship with a parent know that it is very difficult to not forgive. I think it is terrible to see how unempathic some of you guys are.

/Linda

Reply
Helena

Fina du! Jag gick igenom samma sak år 2009, min pappa gick då bort i cancer bara 6 månader efter han hade fått diagnosen.. Sen första tiden var förjävlig rent ut sagt. Jag grät, jag var arg, ledsen, glad, rädd, förvirrad och kände att allt va så meningslöst… Min största rädsla va precis som din, att jag skulle glömma bort hans röst, hur han såg ut, hur han luktade och hur det kändes att få en varm kram! Det har snart gått 9 år sedan han gick bort, jag kommer fortfarande ihåg hans röst, kan höra den ibland. Jag kommer ihåg hans skratt, jag kommer ihåg hans speciella rörelser och hur han alltid luktade när han kramade mig! Än idag gråter jag och saknar min pappa fruktansvärt mycket men jag kan också minnas honom med glädje, jag älskar att berätta knäppa, roliga saker han sa eller gjorde, för mina vänner och pojkvän. Din pappa kommer alltid finnas med dig, både i ditt minne men också omkring dig. Att bearbeta en sorg tar långt tid och det bästa rådet jag kan ge dig är att låta sorgen ta den del den behöver. Låt den komma, prata, skratta, gråt, minns , det blir lättare med tiden <3

Reply
S

Åh <3 Har tänkt på dig dagligen. Även fast vi inte känner varandra så blir det ju som att jag slutar att höra ifrån någon, som jag i vanliga fall hör ifrån regelbundet, som jag vet går igenom något tufft. Undrat hur du har det och så.

Vad du går igenom är helt naturligt. Det är det som händer med tid, och jag tror att många precis som du kan känna skuldkänslor för det. Ja, vissa saker försvinner (minnet av en röst till exempel), och helt plötsligt finns det stunder där ens andetag faktiskt inte gör ont av saknad. MEN, det betyder ju inte att saknaden inte är lika stor! Vi är nu inne i februari, månaden som markerar ett år sedan jag skickade iväg min morfar med ambulans för att aldrig få honom tillbaka. Min tredje förälder. Min största inspiration när jag växte upp. Jag saknar honom fortfarande lika mycket, det gör fortfarande ont i mig, men det är inte den där chockartade saknaden som uppstår när någon precis försvunnit. Jag tror att det är den som får en att gråta, på det sätt du beskriver, i början. Att det är den som får en att inte kunna tänka på något annat. Men man måste ju tänka på annat tillslut. Så länge man kommer ihåg att sakna så borde inte skuldkänslorna finnas där. (Jag säger borde, för jag vet precis hur du menar, det är svårt att styra över vad man känner.)

Jag bestämde mig direkt för att jag skulle besöka min morfars grav varje månad (jag bor inte där han är begravd, utan behöver åka hem till mina föräldrar) det första året. Detta just för att man kommer in i sin vardag igen, men saknaden finns ju där i bakgrunden och behöver få utlopp. En månad gick det verkligen inte att åka dit, så jag la en blomma på minneslunden vid Katarina kyrka på söder. Det spelade ingen roll att det inte var vid graven, jag grät ändå som en bäbis. Jag gråter till och med nu, i skrivande stund, för att du skrev så spot on om saknaden och skuldkänslorna. Men tänk inte att det är fel av dig att inte vara lika chockad som i början, att skratta, att blicka framåt. Tänk istället på hur du ska kunna göra minnet av din pappa en del av det, av framtiden. Det här är den andra månaden sedan morfar gick bort som jag inte kommer att kunna gråta ut vid hans grav, men jag har tagit ledigt på årsdagen för att kunna minnas. Jag tror att jag ska lägga en blomma i vattnet och låta tidvattnet svepa ut den. Kanske hittar sig någon molekyl ända från Afrika till min lilla ö i Östersjön där morfar är begravd.

Känn! När chocken börjar lätta, låt dig känna glädje igen. När allting rullar på, låt dig minnas och känna. Tänk, allt detta som vi känner är på grund av kärlek, och kärlek finns det ju kvar i mängder! Ta tillvara på kärleken. Men viktigast av allt, låt allt ta den tid det tar, att hantera sorg är en process. TUSEN KRAMAR <3

Reply
Julia

Kenza, you fantastic, beautiful, brilliant creature.

You will be going through a tough time for a while. No one knows now how long you will feel like you do now, but have respect for your feelings and allow yourself to feel them.

A couple of years ago I realized that I was finally ok with the thought of having lost my father who died in 2000 when I was almost 8 years old. Don’t get me wrong, it still hurts sometimes and I can still cry for him, but not in a self destructive way that makes my whole life dark.

You will get strong again, and even stronger than before.

When you are ready, please listen to the story Malin Sävstam tells in her book “När livet stannar”. It is horrible, terrifying, incredibly sad but it’s also the naked truth about the physical and emotional affect the loss of someone you love has, that you are entitled to your thoughts and how to try to keep living and not just trying to stay alive.

All the strength to you. ❤️

Reply
Ellinor

Jag beklagar sorgen. Kan inte ens försöka förstå vad du och dina måste gå igenom då jag själv aldrig mist någon i min närhet. Ta din tid. Jag har följt dig flera års tid och seriöst, skit i bloggen tills du känner dig helt redo. Tänk inte på oss. Vi klarar oss och välkomnar dig med öppna armar den dagen du är tillbaka. Fokusera på att lära dig leva med sorgen. Umgås med vänner och familj och gör det som stärker dig. Vi finns här och tänker på dig <3

Reply
Sara

Vad fint att han begravdes i Marocko. Jag har faktiskt haft en del dödsångest sedan jag läste inlägget om att din pappa gick bort och insett att det en gång kommer att komma en dag då jag själv dör och när någon i min familj dör, vilket gör mig så oerhört ledsen. Jag tycker att det har varit flera personer som har gått bort den senaste tiden, bland annat Ingvar Kamprad. Jag kan bara föreställa mig vad du går i genom just nu och hur hemskt det måste vara för er, men jag tror att det till slut kommer att bli bättre, även om det kanske inte känns så när man är mitt uppe i sorgen.

Reply
RANYA

Sending you lots of love and support.
Your dad will live forever in your heart and mind, he’s lucky to have a strong, brilliant, sincere and generous daughter like you.
May he rest in peace.
Be strong and take all the time you need
Love xox

Reply
Rebecca

Jag förlorade min pappa när jag var 13 år, 10 år sedan nu och jag känner så väl igen känslan av skuld. Sorgen i att förlora någon är nog för övermäktig för oss så vi vet inte hur vi ska hantera den. Ibland ler jag bara av tanken på honom, ibland gråter jag tills jag knappt kan andas. Att känna glädje är inget att känna skuld över, det är fullständigt nödvändigt. Jag beklagar verkligen din sorg ❤️

Reply
Dari

Stay strong, precious!
It is inevitable part of our life – to say goodbye to close people with time. But you will always have them in your heart, and that is the treasure that we can preserve for a lifetime. Little by little, take all the time you need and breathe.

Reply
Josefin

Det gör så ont i hjärtat att läsa det här. Många kramar till dig! Du kommer en dag komma it starkare från detta, hur långt bort det än känns idag❤️.

Reply
Maria

I lost my father in 2008. I understand 100% <3 Its something you never learn to accept but will learn to live with. The world is the same but with different colors now. You should take all the time you need. And when you have a laugh and feel guilty, remember your father wanted nothing more than for his kids to be happy<3
Lots og love from Denmark.

Reply
Linnea

Kenza. Min mamma dog för lite mindre än ett halvår sedan av ett hjärtstopp. Pappa fick igång hennes hjärta med HLR men hjärtrytmen blev inte stabil förrän på Akuten en timme senare. Vi hade vakat och kastades mellan hopp och förtvivlan i tre dagar när vi fick reda på att hon var hjärndöd. 45 minuter senare höll jag handen över hennes hjärta när det slutade slå. Jag har precis fyllt 20 och min syster 18 och livet sattes på paus.

Man känner sig så väldigt maktlös när mer och mer tid går mellan när hon levde och där man är i nutiden. Att glömma smågrejer gör man (och det är väldigt jobbigt) men i efterhand ser man alltmer glädjen och råden hon gav mig och det blir en annan slags saknad. Inte den själslukande svarta-hål-saknaden utan mer en dov värk med mer eller mindre små utfall av smärta.

Visste du att marathonlöpare (och inte bara kvinnor som föder ett barn) glömmer eller bortser med tiden ifrån det jobbiga (Blåsor etc..)och kommer bara ihåg det givande och goda, som känslan att komma i mål. Det tar ca 5 månader för en marathonlöpare att glömma och för kvinnan går det såklart snabbare pga alla hormoner i hennes kropp. Allt för att man ska kunna göra det igen om det behövs. Jag tror att detta är en mänsklig reaktion på smärtsamma och väldigt jobbiga händelser som gör att vi människor rent evolutionärt har levt vidare trots… vad det nu har kunnat vara genom tiderna. Vi anpassar oss. Både psykiskt och fysiskt. Det är vår styrka. Och det är även din och min, även om det inte känns så just nu.

Så en 20årings råd till dig är att gråta över det du har förlorat, försöka släppa taget om eventuella skuldkänslor och grudges som du hade mot din pappa, aldrig somna arg eller upset på dina nära och kära och att krama alla du bryr dig om en extra gång när du träffar dem för att visa din uppskattning. För man vet ju inte när man kan förlora någon sådär på ett ögonblick. Det blev en del råd men om du kan följa åtminstone några så tror jag att du kommer att kunna gå vidare. Gå vidare som att trycka på playknappen igen, även om man sänker tempot lite. Jag tror jag börjar göra det nu, efter snart ett halvår. Så håll dig över ytan, precis som du gör nu med nära och kära runt omkring dig så är du snart redo att trycka på play igen. Dessutom är du och jag alledes för unga för att ge upp, det är ju inget alternativ, så vi får kämpa vidare bäst vi kan. Ha det så bra du kan.

Reply
Daniella

Beklagar verkligen sorgen ❤️ Ta den tid du behöver, skickar tusen styrkekramar till dig ❤️

Reply
Christina

Känner så med dig <3
I höst är det 6 år sedan min pappa gick bort. Det dåliga samvetet finns kvar, de dagarna det varit så mycket att man inte ägnat honom en tanke. Även fast han är med mig i allt jag gör och allt jag är.
5 år är lång tid. Hans doft finns inte kvar i mitt minne, men det är okej, för känslan av hans armar runt mig försvinner aldrig. Ibland tror jag att han pratar med mig, genom minnen vi har ihop inträffar igen, då blir jag varm i hela kroppen.
Har man inte förlorat en förälder har man ingen aning om hur det är.
Som någon skrev här över. Gråt, gråt och gråt lite till.
All kraft och styrka till dig!! <3

Reply
Cornelia

Tyvärr rullar tiden på som vanligt hur ont det än gör. Vet själv hur det känns, för snart 4 år sen gick min morfar bort. Jag grävde ner mig tog inte kontakt med någon första tiden. Tvingade mig tillbaka till jobbet enbart för jag behövde pengarna men orkade egentligen inte. Kände mig helt ensam i min sorg och gör det fortfarande.
Varje år sen det året han gick bort så får jag panikattacker när det närmar sig hans dödsdag. Jag vill säga att tiden läcker alla sår men såren blir mindre men dom kommer alltid finnas där.
Känner igen det du skriver att du inte tillåter dig att skratta. Kände exakt samma sak första månaden. Nu 3,5 år senare lever jag för morfar. Han delade med sig mycket av vad han ångrade att han inte gjort. I dag gör jag allt jag vill göra för morfar. Jag ville börja jobba som receptionist på ett speciellt hotell. 2,5 år efter jag satt upp målet så hamnade jag där när jag fick jobbet åkte jag hem kollade på bilden på han och sa ”morfar jag lyckades!” Han är med mig vart jag än går och gör allt med mig det kommer vara exakt lika dant för dig och din pappa sen när såren blivit mindre <3

Reply
Cecilia

Jag förstår precis vad du går igenom. Min farfar gick bort i onsdagskväll, visserligen var han troligen äldre än din pappa, men smärtan och sorgen efter honom är densamma. Några dagar innan han somnade in sa han till mig “Var inte ledsen Cecilia, gå och lev ditt liv”, försöker hedra honom genom att göra det, men för tillfället är det så svårt! Men vad jag skulle komma till var väl att jag tror att din pappa hade velat att du skulle göra det samma! Gråt, sörj så länge du (vi) behöver, men se till att leva ett fantastiskt liv för att hedra honom!
Kram

Reply
Sara

Hi Kenza!

I wanted to say to you, it is OK to be feeling the way you do.. as someone who lost their dad 5 years ago, I can say (at least from my perspective) that you will never forget those things about your dad. You will not forget his voice, his laugh, his habits, his touch, even his smell… those things will come back to you, even If sometimes you will feel so far away from him. They will not be present in your every moment, or every day or even every week, but your dad will always be with you. Cherish the memoriws

When my father past away I kept as many clothes as possible and they still smell like him… it’s something I can recommend since sometimes you just need a hug from him and hugging those shirts will be comforting. cherish the sorrow and the memories, since it can only tell you, he means a lot to you.

Love from Finland <3

Reply
Felicia

Jag förlorade min mamma för mindre än 2 månader sedan. Jag känner så igen mig i det du skriver, rädslan av att dagarna går och man kommer allt längre ifrån den dagen de levde. På något sätt vill man leva mitt i det, tårarna påminner en om att dom är kvar även om man gråter för att dom inte är det. Visst kan man få till ett leende ibland för att man har så mycket runt omkring sig men som du skriver, när man kommer på sig själv att skratta så slår skuldkänslorna dig rakt i ansiktet. Jag vet också att livet har en mening, även om det just nu är svårt att finna den. För man kan inte låta bli att undra vad man ska man kärlek till, när det kommer tas ifrån dig på ett eller annat sätt.

Det känns som en amputation, som någon del av din kropp tagits ifrån dig som man måste lära sig att leva utan. Och ensamheten man känner, även om man vet att man har ett enormt stöd bakom sig, så har jag i alla fall, nog aldrig känt mig så ensam någonsin som nu, utan mamma. Känns nästan som min identitet är utsuddad.

Men vet du vad Kenza, jag har ingen tidigare erfarenhet om något sånt här och jag kämpar fortfarande med sorgen. Men även om det bara gått en kort tid sen min mamma lämnade jordelivet så har jag förstått att det här får ta sin tid, och får yttra sig på de sättet som fungerar för mig och bara mig. Mitt råd till dig är försöka hitta någon form av acceptans över vad som skett och överväg alla delar. Min mamma var också väldigt sjuk och nu behöver hon inte lida mer. Man får helt enkelt trösta sig med att de inte behöver genomgå sjukhusvistelser efter sjukhusvistelser och att de slipper ha ont. Begravningen var fylld med alla dess känslor, men också en dag då vi alla var samlade och mindes mamma för den hon var – inte för vad hon blev när sjukdomarna tog över. Låt det ha sin tid och ta det i din takt. Omge dig med det som får dig att må bra och försök att inte skuldbelägga dig när du kommer på dig själv att skratta eller le, för det är okej. Jag är säker på att din pappa hade velat det. Du kommer vara stark men vissa dagar kommer du antagligen inte orka och det är också okej, då finns dina anhöriga som orkar för dig. Att förlora sin förälder, i ung ålder dessutom, är nog något av de värsta man kan vara med om. Det kommer vara tufft men det kommer bli lättare och din pappa är med dig, vart du än går. Jag sänder över all värme jag har här ifrån Skåne och hoppas du kommer må lite bättre snart!

Reply
Emma

Många styrkekramar, det måste vara oerhört tufft att förlora sin pappa ❤️
Fina du, du älskar inte din pappa mindre bara för att du skrattar, så få inte skuldkänslor för det! Att skratta är bra ! Ta hand om dig

Reply
monica

life really sucks, I understand what you are going through….my mom passed away when I was 25 and not even now when I am 30 I can’t say that I am ok with that, I can never find the will power to understand why that happened to me, to her, to my life…I can only say that what doesn’t kills you makes you stronger and you really begin to look at life differently. It’s important to believe that at some point we all meet again somewhere up there in the sky…it’s important to feel your dad close to your heart even though he is not there any more, just believe that you are still together somehow. The loss doesn’t get any better with time…it just gets harder as you realize that he will not be there at you most important moments, but you have to move forward, you have to power through, there is no other way than to allow yourself to be happy for the ones that are still present in your life. Best of wishes.

Reply
Emelie

Beklagar din förlust!
När min mormor gick bort för snart 6 år sedan åkte jag och två kusiner till mormors syster i London och var där i en vecka. Det var otroligt skönt att vara där med några av dom närmsta runt mormor, få prata om henne, vara ledsen men även kunna skratta åt grejer man hade gjort med mormor eller konstiga saker hon har haft för sig.
Så det tror jag är viktigt i sorg att även kunna se det fina som var och kunna skratta åt roliga händelser med personen, det kan nog göra det lite lättare…

Reply
Z

Jag förlorade min pappa, också i cancer, för 10 år sen nu i april. Sorgen och saknaden finns alltid kvar, men det blir lättare att hantera. Ärren bleknar men de finns alltid där. Försök bara minnas det bra med er relation. Det var otroligt fint av dig att förlåta din far och spendera den sista tiden med honom. Du kommer tacka dig själv för det sen. När min far var sjuk i cancer var jag ung och dum, ville inte erkänna att han snart inte skulle finnas kvar hos oss, därav mindre besök till honom under sista tiden. Jag ångrar mig något otroligt idag.

Allah yarhamo inshalla.

Reply
Jet

don’t worry you will not forget the way he laughed or his smile or any detail about him; you will remember it so please don’t worry. It might be nice to spend some time looking over photographs of you two together – I think that really helps me to recall those precious memories,

X

Reply
Sandra

Känn ingen skuld Kenza. Gud har gett oss förmågan att leva vidare, trots den stora sorgen vi bär. Den blir mer hanterbar för varje dag. Du kommer träffa din pappa igen, på en finare plats än denna. Stor kram till dig, du klarar dig igenom detta.

Reply
U.K

Min pappa dog för tio år sedan ganska exakt. Den 29e januari 2008 (när jag var 20 år gammal). Även han av cancer, och vi hade haft en… svår relation under min tonårstid och hade precis hittat till varandra som vuxna. Det blir en komplicerad sorgeprocess av det. Det känns så himla orättvist att något som man precis fått tillbaka ska dras undan igen så definitivt. Men, jag lovar dig att du inte kommer glömma. Jag drömmer om honom ofta. Jag minns hans doft, hur han skrattade åt samma delar av filmer vi såg på, hur han pratade, hur han lät och såg ut när han blev sur, jag minns det speciella sättet han tuggade mat på, jag minns hur han såg ut när han tittade på mig och kände sig stolt. Jag minns precis hur det kändes att bli kramad av honom, jag minns det så väl att min hjärna kan lura mig att det händer nu.

Du kommer inte glömma och dessa minnen kommer komma till dig i stunder då du behöver dem. Du kommer inte heller bli av med sorgen. Jag vet när jag var i den första tiden av sorg så var det en stor tröst till mig att höra att jag aldrig skulle sluta vara ledsen. Det kändes respektfult på något vis. Jag gjorde precis som du och räknade dagar tills de blev så många att jag räknade veckor, sen månader och nu år. Du kommer aldrig bli av med sorgen, den kommer bli en del av dig, men du kommer också bli glad igen. Och sen känna dig ledsen. Och sen bli glad igen. Det är förjävligt. Sorg är som en punkt i en spiral. I början av spiralen är varje slinga tät och punkten kommer ofta, så ofta att det inte känns som det är någon respit mellan. Sen blir spiralen lite större varteftersom och andrummen blir längre och längre. Men punkten kommer alltid tillbaka. Din pappa kommer inte försvinna ifrån dig helt, någonsin. Du kommer minnas.

Reply
Linnea

Fina Du! jag förlorade min pappa för lite drygt 2 år sedan, när jag var 23. och jag kan verkligen relatera till hur du känner <3 jag vill bara säga att du kommer inte glömma din pappa. Han finns alltid med dig och vakar över dig. Och gråt och skratta hur mycket du vill. Din pappa vill att du ska vara glad, så ha inte dåligt samvete över att du inte tänker på honom hela tiden. Han finns alltid med Dig oavsett! Den här hjärtskärande sorgen som man tror att man ska gå sönder av, den kommer (tro det eller ej) att kännas lättare med tiden. Men saknaden av personen finns alltid kvar. <3 massor av kramar, styrka och kärlek!!!

Reply
LindaEd

För fyra år sedan gick min mamma bort. Hon var min allra bästa vän och vi stod varandra väldigt nära. Hennes bortgång var på intet sätt en överraskning, hon hade varit sjuk en tid – men naturligtvis var sorgen avgrundsdjup. Jag kände som du; skuldkänslor när livet började återgå till det “normala” – men jag har insett att det är fel. För livet fortsätter, precis som vanligt, för de allra flesta människor. Sorg ser dessutom ut på så oändligt många sätt och inget sätt är fel. Ta din tid, Kenza.

All kärlek
/Linda

Reply
Isabelle Johansson

Hej Kenza. Är första gången jag slänger iväg en kommentar faktiskt brukar inte skriva saker någonstans. Men känner mig tvungen. När min hund gick bort så var jag likadan. Kände skuldkänslor för att jag skrattade, för hur kunde jag skratta? Jag grät bara den första dagen för dagen efter var allt tomt. Jag var tom, allt var bara svart. Jag såg inget utan jag var bara iskall och tom. Känslorna bara försvann. Det tog mig två månader innan jag kunde skratta utan att ha skuldkänslor. Tvingade mig själv att komma ihåg när jag klappade på hans aska. Hur jag klappade på hans kista en sista gång när tårarna sprutade ner. Snart är det 1 år sen, 31 maj närmare. Jag ska bara säga att det ända som hjälper är ofta ens familj och att hålla ihop. Jag var den sista i hans 12,5 år gammalt liv som tog den sista promenaden med honom, utan att jag visste vad som skulle hända dagen efter. Var stark. <3 Livet går vidare långsamt. Men det går på något sätt. För här är jag idag. Han är begravd utanför oss vid huskanten på baksidan där han älskade att vara på sommaren när skuggan låg där. Vi busade även där rätt mycket med hans boll som även hängde med honom in i det sista. Kramar. <3

Reply
e*

Sorg tar tid. Man kan sörja hela livet, på sitt eget sätt. Det finns inga “rätt” och “fel” i sorg. Det tar sin tid. Så är det bara. Det kommer bli lättare efter hand, men som sagt så finns det inte ett “slutdatum” på sorg. Ta det för vad det är. Man får skratta, gråta, känna skuld. Steg för steg. :)

Reply
Julieta

Hej finaste Kenza ❤️❤️❤️ Skickar massor med styrke kramar och styrka till dig…. det finns inga ord, din pappa kommer leva för alltid i minnen och hjarta ❤️. Du har ett sto hjärta och så blir det så mycket av honom i dig. Han kommer ge dig styrka och kärlek för att gå vidare, och någon dag kommer ni träffas igen. Massa kramar finaste Kenza

Reply
Cajsa

Jag kommenterade förra inlägget också men kan skriva det igen men med annan mening. Jag förlorade min mamma för sju månader sen. Sju månader av enorm smärta, sorg och saknad har passerat. Samma vecka hon gick bort festade jag och tänkte, det här är jag och det är såhär jag alltid levt mitt liv. Jag stänger inte inne mig och jag klarar inte av att vara ensam för då äter sorgen upp mig. Jag har levt mitt liv så mycket som möjligt dessa månader men vissa dagar har varit extremt tunga. Jag har gråtit så ofantligt många tårar och precis som du ifrågasatt vad meningen med livet är. Är det här allt? Ska vi gå genom livet och möta denna jävliga sorg fler än en gång? För tyvärr kommer fler än bara en anhörig att lämna med tiden. Sinnessjukt men sant och likadant för alla.

Min mamma är med mig varenda dag, alltid i mina tankar, ibland i mina drömmar. Jag var också rädd i början att jag skulle glömma henne. Hennes röst. Doft. Känslan av hennes kramar. Men jag har inte glömt något. Inte en enda detalj. Minns sista mötet som igår. Vi stod i hallen i min lägenhet innan hon åkte och vi båda sa ”jag älskar dig, vi ses snart igen”. Det gick en månad då vi inte sågs och så gick hon bort, efter många år av ständig kamp mot droger och alkohol.

Idag lever jag men det är tungt ibland. Men man kommer tillbaka Kenza. Jag lovar. Jag gråter när jag behöver, pratar med fotona på henne när jag känner för det och tänder ljus med tankarna på henne varje kväll. Det här är livet tyvärr och det enda vi kan göra är att lära oss acceptera och gå vidare. Lära sig att leva med smärta och sorg i kroppen. Lyckorus och skratt kommer också att ta plats så det är ingen fara.

Många kramar till dig. Luften kommer bli lättare att andas så småningom, du behöver bara hålla dig ovanför ytan ett tag nu. Ta hand om dig!

Reply
Ann

Hi Kenza,
I lost my grandma last christmas, she was my everything, there is no words that can describe how much i love her and i would do anything to just spent one more minute with her. It ruined me loosing her, it was the worst and most difficult time in my life, and everything you’re feeling right now was the exact same i felt. You dont wanna sleep, because you feel like it takes you further away from the day your loved one was alive.
What helped me a tiny bit was to go to work(not fulltime from the beginnng, but a few short days now and then), think about something else. But when i got home i would cry non stop and felt sick and could’t get out of bed again.
Another thing that helped me was thinking that my grandma did not want me to stay in bed all day and cry, she wanted me to be the best version of my self and she always supported me no matter what. Days before she passed away i got an email that i got into the school i applied for, and i told her, she was so proud. Days after she died i had to start study and instead of being in my bed and not want to do anything i chose work my ass off in school to make her proud because that was what she would have wanted. I use her as my motivation, and i never wanna fail her.
I guess what i am trying to say is that your dad never would want you to feel like you do now, he would want you to continue your life, dont get me wrong because it is okay to be sad, you have to remember that. You cant push it away, when you are ready to be back at work you are, dont ever rush it. I just tried to come with a few things that helped me a tiny bit in all the darkness. Sorry for the very long message.
I still think about my grandma everyday and i sometimes still wake up crying. You will never forget him, he will always be right by your side and watching over you.

Reply
Maria

Almost 3 years ago we lost my uncle, we were really close, cause my dad died when I was 10 and my mom haven’t husband now we could only rely on my uncle. He was everything for me, my mom, granny and his 2 adult children. And what I understood. We live only once and we should live for the fullest. He was just 53, had a really good career, he had money, power, he was the funniest person, very open-minded, smart, social, active, traveler. And he died alone at his home – heart attack. Unpredictable. This situatuion taught me that you shouldn’t wait for something, you need to live now cause it may be your last day.
Be strong Kenza. I know that there is no words to make it less hard but I’m thinking of you these days. Time cures all things.

Reply
J

Det är förlusten som människor borde beklaga, inte sorgen i sig. Sorg är en naturlig reaktion på något fruktansvärt, och förlusten är det beklagliga. Jag har lärt mig det genom en sorgbearbetningskurs. Alla tror de ordnar upp det på sitt egna sätt, men bär oftast med sig ett infekterat sår resten av livet och läks aldrig.

All jävla styrka till dig Kenza, jag tror på kärleken och hoppet, en dag ser du ljuset. Men det är du som måste ta dig dit, det sker inte av sig självt med tidens gång. Titta på sorg bearbetningskursen. ?

Reply
Åsa

Beklagar verkligen! <3
Gick igenom det samma för bara ett år sedan. Förlusten av pappa är det jobbigaste jag har upplevt, och livet blir sig aldrig detsamma igen. Känner igen mig i allt det du skriver, precis så känns det. Man vill inte glömma något. Chocken den första tiden är hemsk, alla tankar överväldigar en. Min pappa gick bort vid jul-16, och det är först nu jag har börjat tillåta mig själv att känna glädje utan skuldkänslor igen. Det är jätteviktigt, att tillåta sig själv att skratta mitt i sorgen, det är bästa läkemedlet, och jag är helt övertygad om att din pappa skulle vilja det också.
Skickar massor av styrkekramar i den djupa sorgen.<3

Reply
Hanna

Jag tror att din pappa skulle velat att du fortsätter leva, att du tillåter dig att känna alla känslor vare sig det handlar om glädje eller sorg. Du kommer inte glömma honom. Sorgen och saknaden kommer alltid finnas kvar. Vissa dagar kommer den lamslå dig och andra dagar kan du tänka tillbaka med glädje och minnas allt det fina ni haft tillsammans. Kram fina du! <3

http://hannafialotta.blogg.se

Reply
Veronica

Fina Kenza ❤ Jag beklagar den sorg du bär. Din pappa kommer alltid att leva vidare inom dig. Vi bär med oss dem vi har förlorat och minns dem med kärlek. Jag förlorade min mormor och morfar inom loppet av 3 månader. Jag saknar dem fortfarande så det gör ont. Men är så otroligt tacksam för alla dagar och år vi fick. Nu några år senare så tänker jag ofta på dem och ler åt alla fina minnen. Du kommer aldrig glömma din pappa. Du kommer för alltid att minnas honom och allt fint ni hade ❤ kram

Reply
L

Det har snart gått fyra år sedan min lillasyster dog 15 år gammal helt oväntat och jag känner så väl igen tankarna du delar med dig av.

Skrattar du så fortsätt med det! Få inte dåligt samvete. Kroppen behöver pausa från all sorg för att orka med.

Även nästan fyra år senare så känns det så sjukt att dagen efter min syster dog så satt jag och hela min familj och gapskrattade åt något helt annat. Men det är okej. Allt är okej att göra i sorg. Gör det som du känner du mår bra av. Gråt, skratta, var arg, spela mobilspel.

En vän sa till mig att “detta kommer vara det svåraste du någonsin kommer gå genom, men du kommer klara det genom det och du kommer komma ut starkare på andra sidan”. Detsamma gäller dig <3

Reply
Marisa

Your dad will always be in your heart and I’m sure he will think about you too up there and look down at you really proud , he would have wanted for you to continue to live your life with joy and love <3wish u all the love to feel stronger and take your time <3

Reply
Elin

Jag vet hur det är att förlora sin älskade pappa, även fast vi inte alls har haft samma situation du och jag. Jag förlorade min pappa hastigt i hjärtproblem när jag var 8 år gammal, det är nu lite mer än 16 år sedan och jag saknar honom enormt än idag. Sorgen blir lättare att hantera men det finns knappt en dag då han inte finns i mina tankar. Man får vara ledsen men det är samtidigt himla viktigt att få ha kul i livet också, det skulle ju såklart han velat att du ska ha! Det blir bättre och kom ihåg att minnas de fina stunder ni har haft ihop! ❤ Kram

Reply
Elin

Jag fällde många tårar när jag läste din text. Jag förstår din enorma sorg och beklagar vekligen din pappas bortgång. Det är aldrig lätt att säga adjö <3

Reply
Suzana

Beklagar verkligen sorgen! Är själv i din ålder och min pappa gick bort för ett år sedan så vet hur det är. Tänkte skriva ett lång inlägg men håller mig till att det en dag kommer börja bli lättare, du kommer alltid tänka på honom och du får fortsätta att prata om honom. För han kommer trots allt alltid att finnas med dig, i ditt hjärta.

Reply
Caroline

No one has any doubts that you care about your dad and it’s normal that you’ll always think about him.
Stay strong Kenza :*
We will wait for you.

Reply
Alexandra

Ta all den tid du behöver ❤ sorg ser så olika ut för olika människor och olika situationer. Låt sorgen få ta den tid den behöver och låt den se ut som den ser ut. Kram

Reply
Lena

I honestly don’t know what to say, but I want to say something to support you. Like what can you say? I don’t think there are any words that can comfort enough or be told, if only words would carry as much power as feelings. My heart is breaking for you, but I can only wish you strenght and peace to your mind and soul dear Kenza <3

Reply
Sandra

Jag beklagar sorgen Kenza. Jag vet att du har haft ett tufft förhållande till din pappa. Jag kan tänka mig att det är många splittrade känslor som dyker upp. Om min pappa skulle gå bort skulle jag känna mig fruktansvärt vilsen, då vi har haft ett väldigt ansträngt förhållande. Sånt som jag brukar tänka på och något som jag tänkt på mer efter att ha läst om din pappa.
Alla känslor är okej. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till sorg. Tillåt dig själv att känna allt. Kram från en läsare som hängt med i över 10 år <3

Reply
Linda

Att komma över sorgen innebär inte att du glömmer den, det innebär inte att du förråder dina egna känslor, det innebär bara att smärtan reduceras till en uthärdlig nivå, en nivå som inte krossar dig. Jag vet att tanken på att komma över sorgen just är helt ofattbar. Det verkar omöjligt. Obegripligt. Otänkbart. Du vill inte kommer över den. Varför skulle du vilja det? Det är ju allt du har kvar. Du vill inte ha medlidande, du bryr dig inte om vad andra tänker och säger, du vill inte veta hur de kände sig när de hade förlorat någon. De är inte du, eller hur? De kan inte känna det du känner. Det enda du önskar dig är det du inte kan få. Det är borta. Och kommer inte tillbaka. Ingen kan veta hur det känns. Ingen kan veta hur det känns att räcka ut handen och röra vid någon som inte finns där och aldrig mer kommer att finnas där. Ingen kan veta hur den där ohyggliga känslan av tomhet känns. Ingen annan än du. Men en sak är garanterat i sorgen. Det kommer kännas bättre snart, inte nu och inte idag eller imorgon. Men så småningom så kommer det kännas lättare att andas. Och det är okej.

Reply
Alva

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Reply
Josefine

Du skriver så fint och klokt, fina ord! allt blir bättre, även om det inte känns så just nu. Massa styrkekramar! KRAM

Reply
VF

Step by step. Live what you are going throught the way you need it. I hope you will feel peace again soon. I can not imagine what you have to deal with but I sent you courage and strenght.

Reply
Dorota

Ooohh… Dear Kenza!!! After this post I would like to hug you and tell you that you are not alone. Ok. I know. You have husband, family and friends but you can be sure that there is someone else who loves you so much… GOD. Yes, he loves you and He can give you Power and Calm :)
Even if you don’t believe in God, Please trust me and think about Him! That is so difficult, believe in someone who is invisible but He is true!
I will pray for you and for your Dad!
Be strong girl! ;)

Reply
Ida

Ta din tid. Din pappa kommer alltid vara med dig och med tiden blir det mer hanterbart. Tillåt alla känslor – glada, ledsna, förtvivlade. Hjärnan pallar inte att känna samma intensiva känsla för länge. Så vad bra att du kan skratta! ❤️ Det gör inte sorgen mindre, men det gör det lättare. Ta hand om dig själv och var snäll och tillåtande mot dig själv. Stor kram och massa kärlek ❤️❤️❤️??

Reply
Cecilia

Hej fina ❤️ Jag skriver aldrig kommentarer men läser din blogg varje dag. Känner att jag vill skriva till dig och beklaga djupt. Jag vet precis hur du känner! Förlorade min pappa för 1,5 år sedan. Grät varje dag i både panik och fruktansvärd saknad i över 1 år. Mitt hjärta gick sönder, jag kände ingen mening med livet. Varför tvingas gå igenom detta helvete? Jag älskade min pappa så fruktansvärt mycket och gör såklart fortfarande. Miljarder tankar snurrade omkring den första tiden som en suddig tornado. Jag kunde inte handla mat i affären för allt jag såg var saker som pappa gillade. Jag tog omvägar för att inte åka förbi hans hus när jag körde bil. Jag kunde knappt äta för jag skämdes över att inte pappa fick njuta av detsamma. Överallt var han och allt jag såg associerade jag med honom. Min pappa var tyvärr alkoholist dem sista åren efter att ha gått in i väggen och i en depression. Jag försökte i flera år att rädda honom men tyvärr tog sjukdomen över och i juni 2016 hittade jag honom hemma på golvet. Det jag vill säga till dig är att det kommer bli lättare med tiden. Man lär sig helt enkelt att leva med sorgen och saknaden. Umgås med nära och kära, gråt, sörj och gråt igen. Det är viktigt att få sörja! Din pappa är med dig fast på ett annat sätt. Ni ses igen på andra sidan likadant som jag och min pappa. Och vet du vad? Då är dem friska och inget plågar dem längre. Det är min tröst och en fin, lugnande känsla ❤️ Ta hand om dig och din familj. Styrkekram!

Reply
Jelena

Dear Kenza,
I know how it feels to lose a loved one, and I know how hard it is. Although it doesn’t compare, I’ve lost my grandmother exactly two weeks ago and it was a shock for both me and my mother when we found her like that. We tried CPR until the ambulance arrived, but there was nothing I can do and I felt guilty for a while because I failed and couldn’t save her, and I hated myself for it. I was devastated and sad until I ran out of tears and I haven’t cried in a good while. I see how much you love your dad and how much you miss him, but I wish I could help you realize that you shouldn’t feel guilty if you smile or laugh about anything because you deserve your remedy and happiness. I understand your feeling of guilt as your loss is still fresh, but I’m sure that your father cherished every moment he saw you happy with your husband, smiling and being careless with him, and I am sure that he would love nothing more than to see you smile every single day. One day you will be ready to do so and learn to live with the loss without feeling guilty, because his passing was beyond anyone’s control. It just happened to be his time and there was nothing anyone can do. You are a daughter that he can only be proud of up there and I hope that knowing that will help you cope with the loss and that your grief will be more bearable with time. All my respect, compassion and support goes to you and your family, and I wish you all a much needed recovery from this, and I hope you’ll find the reassurance that you need. Hang in there and be yourself in every way, your father would love that most of all because he loved you for who you are all along. <3

Reply
Jelena

Dear Kenza,
I know how it feels to lose a loved one, and I know how hard it is. Although it doesn’t compare, I’ve lost my grandmother exactly two weeks ago and it was a shock for both me and my mother when we found her like that. We tried CPR until the ambulance arrived, but there was nothing I could do and I felt guilty for a while because I failed and couldn’t save her, and I hated myself for it. I was devastated and sad until I ran out of tears and I haven’t cried in a good while. I see how much you love your dad and how much you miss him, but I wish I could help you realize that you shouldn’t feel guilty if you smile or laugh about anything because you deserve your remedy and happiness. I understand your feeling of guilt as your loss is still fresh, but I’m sure that your father cherished every moment he saw you happy with your husband, smiling and being careless with him, and I am sure that he would love nothing more than to see you smile every single day. One day you will be ready to do so and learn to live with the loss without feeling guilty, because his passing was beyond anyone’s control. It just happened to be his time and there was nothing anyone could do. You are a daughter that he can only be proud of up there and I hope that knowing that will help you cope with the loss and that your grief will be more bearable with time. All my respect, compassion and support goes to you and your family, and I wish you all a much needed recovery from this, and I hope you’ll find the reassurance that you need. Hang in there and be yourself in every way, your father would love that most of all because he loved you for who you are all along. <3

Reply
Lima

Dear Kenza, I follow you for some years now but I never comment on your posts. I lost my dad 3 years ago and he also was burried in the country of his origin. I know exactly how you feel and want to tell you that it is oke to laugh or enjoy life, dont feel guilty, you have to enjoy life because that is what its all about. Enjoying life, being happy and having good people around you. You will never forget your father, I havent. I think about him everyday, everyday for the past 3 years. You want forget him. The upcoming weeks even year will be difficult, but you will manage because you are strong. I read alot of Rumi poems to feed my soul, i want to share this one with you ‘ To live without you is to be robbed of love, and what is life without if? To live without you is death to me, my love. But some call it life’. Rumi.

Reply
Eilys Elisabet

Hi Kenza,

first I will like to tell you that im really sorry about your loss. A father is a father no matter the situations, he loved you and you loved then now and for the rest of your life that love will be there. You say in your post that your worry you will forget about your his voice, out all your memories with him pick one, just one the happiest silliest one and make sure to never forget about that particular one. that will keep you at peace. Times will get better day by day, step by step. You will become a stronger woman after this, im sure about that.

You dad is in a better place now looking down at his little girl because that what you will forever be, his little girl.<3

Reply
Liza

You should take all the time you need! I can’t imagine the pain you feel, and there is nothing one can say to make it go away so fast, and that’s okay, because you will get through that. You’re way stronger than you think. And it’s normal that you feel guilt for returning back to life and enjoying yourself, but it is natural and you shouldn’t feel that way because he is in a much better place, watching over you and seeing you hurt will make him sad. I bet he would want you to continue life and remember all the good things about him. Don’t forget that you are human and that things like this happen everyday and when you start healing and stop crying it won’t mean that you no longer treasure your fathers memory. I know this is a cliché, but he IS always with you and he wants you to be happy and enjoy being young, in love and healthy. Look at all the beautiful things life has brought you and you will always carry that with a part of your dad, because he also made you who you are today and you are such a wonderful person and should never forget that. I bet he’s so proud of you and wants you to heal and get back to life. Take it step by step and know that everyone understands. Take your time:) Stay strong!

Reply
Angelica

Jag beklagar verkligen sorgen och önskar dig allt gott framöver. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att förlora en förälder.

Reply
Chloe

Dear Kenza,

This post literally breaks my heart. I wanna tell you you’re not alone, your followers are here, your family,Aleks, Mani are here for you in your hardest time(s) you have. For your dad, you have not to feel guilty, life goes on, well said… You have to think about him.It’s not because he’s gone, that he’s still not here… When my grandma passed away I got 15, this was the first “real” time that I faced death. And I listened a lot to the Lion King’s Song “He Lives in You”, I saw a psycholog and she told me “She is maybe dead, but she lives in you. She lives, because you think abt her, ect.”

You have to be strong,Kenza. Take your time, take ALL THE TIME you need. One week, one month for a break. Take the time to be reunited with your family, mom, bro&sis. I send you strenght, love, courage.

Kram fran Tyskland <3

Reply
Hasna

Alla gester, miner, dofter, vitsar som utmärker pappa från resten av världen, finns inbrända i alla ens egna sinnen. De försvinner aldrig. Det finns aldrig ett rätt eller enkelt sätt att hitta en vardag att leva i, gör allt i den takt du mäktar med. Hoppas du finner styrka i allt elände du genomgår, sänder massor av kärlek till dig!

Reply
Annie

Kenza, det svåra omständigheterna gör att jag vill skriva till dig. Jag vill att du ska veta, att din sorg kommer bara vara din och går inte att jämföra med någon annars eller något annat. Sorg är saknad, och man sörger det som har varit och det som kunde ha blivit. Att det ska finns ingen mening med att det, att din pappa gick bort. Det finns inte! Allt har inte en mening, men ur det meningslösa kan man skapa sig en mening. Det har vart mitt mantra de senaste åren. Att min pappa dog, det har ingen mening. Jag saknar honom varje dag, och han är ständigt med mig i mina tankar. Pappa, må lever inte. Men så länge jag finns, så lever pappa.

Reply
E

Jag förstår känslan att man inte får vara glad och tänka på annat eller skratta åt saker men man får inte vara så hård mot sig själv. Sorgen är en stor del i att förlora någon och man måste få sörja på det sätt man själv vill, ingenting är rätt eller fel. Det är inte fel att börja jobba igen eller skratta och umgås med vänner. Man sörjer inte mindre för det. Vill bara skicka en massa kärlek och styrka till dig. Kram

Reply
Jennie

Min pappa dog också i cancer. Han hann precis fylla 50, han hade fått tillbaka sin cancer för 5e gången och när läkarna förklarade att han tillslut hade 2 veckor kvar att leva var det så sjukt att ta in trots att han fick sin första cancer diagnos vid 18. Det är precis som du säger att livet måste gå vidare, jag var själv hemma 2 veckor efter han dog och det kändes så konstigt att gå tillbaka till vardagen igen som att när man gjorde det så skulle allting rulla på som vanligt igen och vara som vanligt. Som att efter det så sörjde man inte längre och sorgen skulle glömmas bort ungefär, så är det ju självklart inte, men jag råder dig till att ta all tid och ta hand om dig själv och landa ordentligt för det är värdefullt för att man ska orka med. Sen i min pappas fall så vet jag att det var dags och att han har det bättre nu som fick bli fri från sina smärtor, eftersom han hade kämpat på så länge med sin sjukdom. Din pappa kommer ju alltid finnas med dig! Det känns på något sätt bättre att tänka på att han ser dig och är med dig jämnt. Kramar!!

Reply
M

Min pappa dog i sommar efter en kort sjukdomsperiod. Han hade en verkligt aggressiv form av cancer, men läkarna sade hela tiden att han skulle bli frisk eftersom kunskapen kring och behandlingen för hans typ av cancer gått fram så mycket de senaste åren. Sedan hände ändå något, och på bara några timmar var han borta. Helt ofattbart. Livet är så orättvist! Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Och jag vet att det inte hjälper dig att min pappa gått bort, på samma sätt som det inte hjälper mig att din pappa gått bort – för faktum kvarstår ju – han kommer inte tillbaka. Döden är så fruktansvärt oåterkallelig och definitiv. Men jag tycker ändå att det på något sätt hjälper att läsa allas kommentarer här, för man är inte ensam om att känna sorg. Sorg och saknad är inget fult, och det måste få ta tid. Kram!

Reply
Lalla

Inna lillahi wa innah illahi rajiun ( något vi muslimer brukar säga när någon dör).
Ta den tid du behöver Kenza, han var säkert väldigt stolt över dig. ?

Reply
Joe

Men du hatade ju din pappa från djupet av ditt hjärta och kunde inte ens höra hans namn? Du borde ju vara lättad nu.

Reply
evelina

Tycker att det var väldigt starkt och stort gjort av dig att förlåta honom och kunna bygga en relation. Beklagar att ni förlorade honom så tidigt <3

Detta är något jag själv är extremt rädd över. Min pappa lever som alkoholist och sexmissbrukare och alkoholen tog över honom redan innan jag föddes, vilket resulterade i att han inte ville ha mig och stack, skaffade 4 barn till och jag har aldrig egentligen träffat min pappa! Min stora rädsla med det är att han hinner dö av alkoholen innan vi får en relation och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna komma över det..
Kram och ta hand om er!!

Reply
Olivia

Jag beklagar verkligen sorgen.
Jag förlorade själv min pappa när jag var 16 så jag kan verkligen relatera till din situation.
Sorgen är så obeskrivlig och det är oerhört svårt att veta hur man ska hantera och reda ut sina känslor på bästa möjliga sätt. Först och främst vill jag bara belysa att det inte finns något rätt eller fel sätt att bearbeta en förlust som denna på. Du gör helt på ditt sätt, oavsett vad folk tycker eller tänker. Ta all den tid du behöver och känn ingen press att du måste blogga, vara aktiv på sociala medier eller dylikt. Vill även tipsa om ett citat som hjälpte mig genom sorgen och fick mig att se saker och ting från nya perspektiv.

“Death leaves a heartache no one can heal, love leaves a memory no one can steal.”

Styrkekramar till dig!

Reply

(Your IP-Address will be registered. Comments which are seen as offensive towards me or people close to me will be deleted. Spam and link-filled comments will be removed.)

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*