• header

THE LAST 2 DAYS

The day we got home

Idag är vår lille kille 4 dagar gammal och vi har varit hemma i 2 dagar. Han föddes ju tidigt på fredag morgon, sedan stannade vi på BB två nätter och fick åka hem söndag. Att lämna hemmet som bara Kenza och Aleks i torsdags och sedan komma hem igen som en familj på tre var en väldigt mäktig (och konstig!) känsla. Så vad har vi gjort sedan dess då? Jo, vi har myst, bytt en miljard bajsblöjor, ammat, försökt lära oss alla hans signaler, kollat så att han andas sisådär 70 ggr i minuten, legat hud mot hud, stirrat på honom och bara beundrat hur jäkla fin han är…

Så fort han kom upp på mitt bröst så tog han tutten och jag är väldigt glad över att amningen fungerar så bra. Det gör fortfarande svinont första sekunderna men det känns bättre för varje dag. Vi har en väldigt matglad kille och idag på återbesöket fick vi veta att han redan passerat sin födelsevikt igen (han tappade knappt 100g första 2 dygnen på BB). Nu är han uppe på över 4.2 kg, stora pojken! :-)

// Today our little guy is 4 days old and we have been home for 2 days. As you know he was born early on Friday morning, then we stayed at the hospital for two nights and went home on Sunday. To leave our home on Thursday as Kenza and Aleks, and then come home again as a family of three was a huge (and weird!) feeling. So what have we been doing since then? Well, we have been cuddling, changing a billion diapers, breastfeeding, trying to learn all his signals, checking his breathing like 70 times a minute, been skin to skin with him, starring at him and just admiring how beautiful he is…

As soon as he got up on my chest, he wanted to breastfeed and I’m very happy that part has been working so well. It still hurts like hell the first seconds but it feels better for each day. Our boy loves to eat and today at the check-up we found out that he has already gained pass his birth weight (he barely lost 100g the first 2 days at the hospital). He weighs more than 4.2 kilos now, big boy! :-)

Introducing Bebor to Mani

Såg att några av er är nyfikna på hur Mani tagit emot vår nya familjemedlem och jag kan med stor lättnad berätta att han tagit allt väldigt bra! Jag var ju väldigt orolig för detta innan men han är väldigt glad runt honom och vill vara med hela tiden. Vi är väldigt noga med att låta honom vara med också på allt vi gör så att han känner sig delaktig. Och så turas vi om att mysa och leka med honom så att han känner att allt är som vanligt, bara lite bättre. :-)

Tror verkligen att han känner av att Bebor är en av oss. Luktar han som oss kanske? För Mani har varit totalt ointresserad av andras bebisar.

// I saw that some of you are curious about how Mani has accepted our new family member and I can gladly tell you that he has taken all this very well! I was very worried about this before but he is very happy around him and wants to be with us all the time. We let him join us on everything we do so that he feels that he is a part of this. And then we also take turns on cuddling and playing with him so that he feels that everything is still the same, only a bit better. :-)

I really believe that he can feel that Bebor is one of us. Maybe he smells like us? Because Mani has been completely uninterested of other babies.

First walk with my little family

Igår tog vi försiktigt vår första lilla promenad runt kvarteret. På BB förklarade de hur bra det är att vara uppe och gå lite (om man orkar) för det påskyndar läkningsprocessen, så både igår och idag har vi gått en kort liten promenad. Väldigt sakta såklart eftersom att jag fortfarande har ont i underliv och rumpa. Idag kan jag dock sitta utan att vilja skrika så det går åt rätt håll, bad barnmorskan ta en titt på återbesöket idag och hon sa att mina bristningar (jag sprack grad 2 av 4) läker fint. Fick en bedövningsgel av henne att ha på mina gigantiska bindor och det hjälper också. Skönt.

Är lite chockad över hur ont jag haft dagarna efter förlossningen, varför hör man inte så många prata om detta? Framförallt fredag efter förlossningen samt under lördagen så hade jag fruktansvärda eftervärkar (livmodern som drar ihop sig, och det kickas igång av amning också så både bröstvårtor och livmoder gjorde skitont), för att inte tala om hur allt känns mellan benen. Ont att gå, ont att sitta, ont att gå på toa…. Det har varit, och är fortfarande, riktigt tufft. Värt det såklart men jäklar vad med kredd vi kvinnor ska ha som går igenom detta. Fan vad starka vi är!

// Yesterday we carefully took our first little walk around the block. At the hospital they explained how good it is to be up and walk a bit (if you can) because it speeds up the healing process, so both yesterday and today we took a short little walk. Very slowly of course since I still have pain in my vagina and butt. Today I can sit without wanting to scream though so it’s moving towards the right direction, and I asked the midwife to take a look down there today and she said that my wounds are healing well. I got a gel to use on my giant pads that helps as well.

I’m a bit shocked how much pain I’ve had the days after birth, why don’t people talk so much about this? Especially Friday right after birth and during Saturday I had really painful “after contractions” (it’s the uterus that is going back to its regular size, and breastfeeding stimulates that so both nipples and uterus was hurting so much), and not to talk about how everything felt between the legs. Painful to walk, painful to sit, painful to go to the toilet…. It has been, and still is, very tough. It’s worth it of course but wow us women should get so much cred for going through all this. Damn we are so strong!

225 Comments

Veronika

Ang det där varför man inte pratar om smärtan. Det kan ju ha flera förklaringar. Dels att man inte riktigt rör sig i de mammaforumen förren EFTER man fått barn. (typ mammagrupper på BVC, FB-grupper) Om du är den första i ditt kompisgäng att få barn finns det kanske ingen nån annan där det känns naturligt att berätta hur det är efteråt. Sen är dte också svårta tt veta HUR mycket man kna berätta om en förlossning för en annan. Ibland vill man inte veta heller. Kvinnor kan bli arga om man börjar prata om det. Ibland av rädsla, ibland bara att man inte vill veta nåt innan bara. Så det är svårt att veta hur mycket man kan säga om en gravid inte frågar själv och vill veta.

Reply
Pretty Home Blog - INREDNINGS- & LIVSSTILSBLOGG

Stort stort GRATTIS till er nya familjemedlem!! Så himla fin liten kille.
Så fint också att du faktiskt skriver om hur det känns, jag tror att många kvinnor över lag inte pratar om det som mycket annat som rör just kvinnor! Er lilla fina vovve kommer med säkerhet älska bebisen!
All kärlekt till er lilla familj!
//Berith

Reply
Hana

So happy for you guys, really, I feel like part of your family because I have been following you for this long (10 years or even longer). I am also happy, in a certain way, that you have talked so openly about your pregnancy and the after-pregnancy. You’re amazing Kenza, and you will certainly be an amazing mom!

Reply
Sarah

Jag har haft turen att inte ha så mycket smärta efter mina 2 förlossningar, mer bara ömt och eftervärkar med nr 2. Jag tror att jag är ganska öppen med det mesta. Så fin han är! <3

Reply
Nathalie

Det är skönt att du som når ut till så många faktiskt säger vad du tycker! Själv hade jag både syskon och nära vänner som hade barn när jag själv fick min första. Jag var så inställd att allt skulle gå som för de andra. Men efter många timmar med värkar slutade de i katastrof snitt, jag blev såklart sövd, å vi hade världens tur att få en stark tjej som hamnade på Neo. Upplevde inte som du med eftervärkar, men ojojoj vad ont tuttarna gjorde. Skrek nästan av smärta när jag väl fick börja amma henne. Svimmade första gången jag reste mig. Var livrädd för att de skulle bli samma med mer barn. Fått två barn till med planerat snitt efter, och rest mig upp bara timmar efter och åkt hem dagen efter. Vi kvinnor är grymma oavsett smärta. Vi har varit gravida, fött fram barn. Är kanske mjölkmaskiner eller inte. Oavsett vi är så grymma! Vi borde hylla varandra och lita på att vi alla gör det som är bäst för våra barn! Njut nu av tiden med spädis❤

Reply
My

Tycker också det är väldigt dåligt informerad om hur det är efter. Jag var gravid 11+2 när jag fick en tid till abort. (Mycket som hände i mitt liv just då) och eftervärkarna var groteska. Fick t.om utskrivet smärtstillande när jag ringde och storgrät för det gjorde så ont. Önskar att sådan info kommer ut oavsett avbruten eller fullgången graviditet. 🙏🏻

Reply
Malin

Håller med om att det pratas för lite om eftervärkar! För min del så trodde jag att de kunde hålla på ett tag, eftersom jag inte fått höra någon om det. Men det slutade med att jag 3 veckor efter förlossningen fick mjölkstockning, väldigt hög feber och fick tillslut åka in till gynakuten. Där visade det sig att jag hade livmoderinfektion och att det var därför jag hade ont i magen och inte pga. eftervärkarna. Sjuksystern som tog tempen på mig trodde att apparaten var trasig för jag hade en temp på nästan 41 grader med alvedon i kroppen. Jag fick penicillin och blev bättre ganska snabbt. Men mitt tips är, håller eftervärkarna i sig i veckor så är det något som inte stämmer och då är det dags att kolla upp! Det var så läkaren förklarade för mig, för det finns inga eftervärkar som hjälper livmodern att dra ihop sig 3 veckor efter en förlossning.

Reply

(Your IP-Address will be registered. Comments which are seen as offensive towards me or people close to me will be deleted. Spam and link-filled comments will be removed.)

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*