Förvirrad tjej, hej.
Här kommer ett rätt personligt inlägg. Det var länge sedan.
De senaste månaderna har jag inte mått så bra. Som jag skrev förut så bröt jag med min sjuka & alkoholiserade far för ett tag sedan, och även om det var för mitt eget bästa så är det inte direkt det lättaste. Det känns som att jag aldrig kan må riktigt bra, hur jag än gör. Vad för beslut jag än tar.. Minsta lilla motvind bryter ner mig TOTALT och jag kan ligga en hel dag och bara stirra in i väggen. Det spelar ingen roll att jag har underbara människor omkring mig, en sambo som jag älskar mer än vad mitt hjärta klarar av & framförallt ett tryggt hem. För hur mycket jag än försöker intala mig själv att “det är sjukdomen som talar. sjukdomen som talar. sjukdomen som talar” när det kommer sånna smällar så är det väldigt jobbigt. Men allt tar väl sin tid, antar jag.
Det är inte heller det lättaste att skriva en rolig blogg där folk hela tiden förväntar sig att man ska vara felfri när man inte riktigt mår på topp. Denna ständiga jävla pressen där folk av någon anledning fått för sig att jag är en perfekt liten ängel som inte skulle göra en fluga förnär. Och det är nog det som har gjort att jag tappat inspirationen, inte bara till bloggen utan till…allt. När vi åkte iväg till Sardinien var allt upp & ned hemma, men jag fick komma bort och mådde bra. Även om det var svårt att skaka av sig orokänslorna i magen. På Gotland levde jag i en festbubbla och tillät inte mig själv att ha något annat än världens roligaste vecka. Sen kommer man hem och psyket återgår till det normala.
Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men ha lite tålamod med mig. Jag befinner mig i en jäkligt förvirrad period, men jag ska ingenstans. Så ni vet.
