Jag överraskade min syster med att ta med vår bror ner till Malmö. Så på flygplatsen när jag hälsat på dem så låtsas jag att jag glömt min dator på planet, springer tillbaka och ut kommer jag med lillebror. Hon blev så himla glad! Det är inte ofta vi alla tre är samlade.
Vi har skrattat så vi har gråtit denna helg. Tänk vad kul man kan ha med en kamera, och framförallt photo booth haha. På bilderna ovan försökte jag få till EN fin seriös bild iallafall, men det gick sådär med dessa två.. ;P
// I surprised my sister by taking our brother with me to Malmö. So when I met her at the airport, I ran back to “get my laptop” and when I came out again I had our little brother with me. She was so happy! It’s not often we’re all together.
We’ve been laughing so much this weekend. You can have so much fun with a camera and especially photo booth haha. In these pics I tried to get at least ONE nice serious pic, but it didn’t go so well with these two… ;P
Imorse fick jag för mig att lyssna på Tokio Hotel. Jag har inte gjort det på väääldigt länge, men jag kom inte på något annat att spela i bilen så därför fick det bli mitt gamla favoritband som var det bästa jag visste när jag var 16-19 år. Jag var inte alls beredd på att jag skulle bli så jävla känslosam och börja gråta? LÄGG av Kenza! Du är 22 år gammal och har glömt dessa tyska grabbar för länge sedan. Vad kom detta ifrån? Sedan kom jag på. Det är ju så glasklart. Det handlar ju såklart om att varenda liten låt påminner mig om hur jag hade det när jag fortfarande bodde hemma. Under samma tak som min pappa. Varenda låt påminner om hur dåligt jag mådde. ALLT bara kom tillbaka. Alla känslor. Rädslan, oron, saknaden av trygghet. Jag minns hur jag brukade ligga i sängen med hörlurarna på & Tokio Hotel på högsta volym för att slippa höra hans fyllegap i vardagsrummet. Jag ville slippa höra hur han spottade och fräste på min mamma, slippa höra hur möbler och andra saker flög tvärs över rummet. Alla resor och konserter, alla dvd:er och skivor man köpte och spelade om och om igen. Allt var ett sätt att glömma för en liten stund.
Tokio Hotel har inte släppt en skiva sedan 2009 och jag må inte lyssna på dem längre, men de kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.
// This morning I decided to listen to Tokio Hotel. I haven’t done that in a loooong time, but I couldn’t figure out what to play in my car so I picked my old favorite band which was the best thing I knew when I was 16-19 years old. I wasn’t ready for all the emotions, not at all. I wasn’t ready that I was gonna start crying? COME ON Kenza! You’re 22 years old and you forgot these German boys a long time ago. Where did this come from? Then I got it. It’s so obvious. Of course it’s cause every little song remind me of how it was when I still lived at home. Under the same roof as my father. Every little song remind me of how sad I was. EVERYTHING came back. All the emotions. The fear, anxiety, the lack of feeling safe. I remember how I used to lie in bed with my headphones on playing Tokio Hotel on top volume to avoid hearing his drunken screams in the living room. I didn’t want to hear how he spit and yelled at my mother, I didn’t want to hear how furniture and other things flew across the room. All the trips and concerts, all the dvd’s and cd’s I bought and played over and over again. All of this was a way to forget everything for a little moment.
Tokio Hotel haven’t released an album since 2009 and I may not listen to them anymore, but they will always be in my heart.
När jag var 18 år fick jag träffa Tokio Hotel för första gången, och då även intervjua dem för MTV (med tysk tolk haha) // I got to meet TH for the first time when I was 18, and interview them for MTV (with a German interpreter haha)
