Ok, det har var det galnaste jag någonsin gjort. Jag vet inte om det är på ett positivt eller på ett negativt sätt, men det var bara galet. Självklart en riktigt mäktig känsla och jag är ju glad över att jag gjorde det men det var så konstigt. Helt jävla stört.
Att se människorna innan mig (som gjorde typ sitt 1000:e hopp) hoppa ut ur planet som att det inte vore något konstigt alls var så himla knäppt. Och sedan jag då sist av alla, när jag stod där på kanten och tog ett djupt andetag och sedan hoppade ut. Alltså fyfan, det går inte att beskriva hur det var. 4000 m upp i luften. Föll fritt i ca 45 sekunder och de första tio var riktigt äckliga. Han jag hoppade med gjorde ett riktigt dåligt hopp sa han själv, och vi snurrade runt upp och ner och jag vet inte vad (alltså inte med flit), men jag överlevde. De övriga 35 sekundrarna kändes såklart också i hela kroppen men det var mer som att man flög och att det blåste en massa, inte att man föll så snabbt. Eller jo, det är klart att man kände att man föll men det gick ju att andas och det kändes inte alls som att magen skulle vändas ut och in.
Sedan när fallskärmen vecklades (på typ 900 ms höjd) svävade vi i luften i ytterligare 5 min. Det var så otroligt vackert där uppe och det var så stört att dingla med benen så högt uppe vetandes att jag bara satt fast i honom med 4 krokar. Jag var såklart rädd då men jag kände mig ändå trygg.
När jag kom ner var jag helt skakis. Jag kunde inte fatta att jag gjorde det. Allt var så overkligt och gick så himla snabbt. Jag måste hoppa igen och då kunna “njuta” lite mer av det. Om det går att njuta dvs, haha.
Innan hoppet. Försökte se cool och avslappnad ut.
Men egentligen skakade jag av rädsla och tillslut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna
Haha, ser ni oss? Detta foto togs en stund efter att fallskärmen vecklats ut. Det var så högt uppe att planet bara var en liten fjutt och man fick verkligen anstränga sig för att kunna när hopparna hopppade ut, de såg ut som små små sandkorn (stod och kollade på när andra hoppade innan)
