WEDNESDAY
In lack of any other photos – Klara and I a few weeks ago! ♥
Okej jag har tre saker att konstatera efter denna onsdagsmorgon:
1 – Att man kan få så mycket träningsvärk av lite brännboll och cykling, herregud kan knappt lyfta mina ben?! Igår var det illa men idag, dag 2, är HEMSK. Är jag verkligen så otränad?
2 – Getingstick är svinjobbigt. Japp, fick mitt allra första (!) i måndags. Trampade på en geting och när jag lyfter upp foten hänger den kvar. Får panik och skriker, viftar på foten och sedan gråter jag när Aleks försöker få ut gadden. Haha, det gjorde så ont! Men det jobbiga kom inte förrän igårkväll. Har kliat sönder hela min fot, tror klockan var 4 imorse när jag vaknade av att det kliade så mycket och låg sedan och rev sönder mina tår i typ en timme. Nu är det helt svullet. Geting vs Kenza 1-0.
3 – En betydligt jobbigare punkt. Hur mycket jag än önskar att jag inte brydde mig så kan jag inte styra över mina känslor. Arg för att han ännu kan få mig att känna så för han förtjänar det inte. Jag går just nu i valet och kvalet om jag ska riva upp gamla sår (som egentligen aldrig läkt) innan det är försent, eller riskera att ångra mig för resten av mitt liv. Fyfan vad jobbigt.
// Okey I’ve got three things to say after this morning:
1 – That you can get so much muscle soreness after some rounders game and cycling, damn I can barely lift my legs?! It was bad yesterday but today, day 2, it’s HORRIBLE. Am I really that out of shape?
2 – Wasp stings are a pain in the ass. Yep, I got my very first one (!) on Monday. I stepped on a wasp and when I lifted my foot it was still hanging there. I panicked and screamed, waved my foot and then I cried while Aleks tried to get the stinger out. Haha, it hurt so bad! But the hard part came last night. I’ve been scratching my foot so much since, I think it was around 4 this morning when the itching woke me up and I scratched my toes for about an hour. Now it’s completely swollen. Wasp vs Kenza 1-0.
3 – A much harder thing. No matter how much I wish I didn’t care, I can not control my emotions. I’m so angry that he still makes me feel that way because he doesn’t deserve it. Right now I go in two minds whether I should tear up old wounds (that never really healed) before it’s too late, or risk regreting myself for the rest of my life. Fuck this is tough.
56 Comments
(Your IP-Address will be registered. Comments which are seen as offensive towards me or people close to me will be deleted. Spam and link-filled comments will be removed.)
Tror aldrig jag skrivit här tidigare men angående den sista punkten… Du är en otroligt stark människa och förebild, och vad du än väljer att göra så har du rätt till ett eget val. Vem vet om du hade kanske behövt “closure” för att såren ska läka och du ska gå vidare? Att riskera att ångra sig resten av livet låter plågsamt. Eftersom ingen vet svaren på vissa frågor, får man kanske helt enkelt ta en risk och se vad som händer. Du verkar i vilket fall som helst vara omgiven av människor som är redo att catch you when you fall, vilket är guld värt. Stay strong girl <3
Krossa en värktablett, blanda med lite vatten och stryk över sticket! Lindrar verkligen :)
Word! Jag har använt en krossad treo å lite vatten. Acetylsalicylsyran hjälper! <3
Första cykelturena efter vintern är alltid pain in the ass!!! Muskler man inte använt på länge, så nej du är inte otränad det är så för alla cyklister. :)
Sista punkten känner jag igen mig sååå i. Har en liknande situation med både min mamma och pappa. Har inte bott med någon av dom på 10 år, men mamma har jag inte pratat med alls på ett par år. Sånt är skitjobbigt! Styrkekramar <3
80% ätikssprit ska fungera suveränt mot getingstick!
Det känns som att du kanske tänker extra mycket på din pappa nu när du har bröllopsplaner på gång. Är ju inte säker på att det är just det du syftar på, men om det är det förstår jag dina känslor. Det är så otroligt svårt med sånt och alla hanterar relationer på olika sätt. Om du känner att du ändå vill utforska detta “igen” eller “en sista gång”, för att du nu behöver vara the bigger person (även om du inte är den som gjort fel) så är väl det här ett väldigt bra tillfälle: innan ditt bröllop. Nappar han inte eller är samma gamla människa utan insikt om hur värdefulla hans barn är, så har du i alla fall försökt “en sista gång” och du kan inget mer göra efter det. Det är otroligt starkt och fint att kämpa för människor även när de inte kämpar tillbaka, men tillslut antar jag att man måste se vart gränsen går och bara lägga det bakom sig. Känner du att det är värt ett försök, så gör det. På ditt sätt. När du är redo. Gör du det ett tag innan ditt bröllop och om det skulle gå dåligt, så har du i alla fall ett tag på dig att “läka” såren tills din stora dag och tills resten av ditt liv börjar.
Gör det som känns rätt, men kom ihåg att det är starkt att räcka ut sin hand till någon som kanske inte ens tar den eller till någon som kanske t.om. tar hela armen. Det är när du ser hur den andra greppar din hand (eller ej) som du sedan vet hur du ska gå vidare. Jag tror att det är bättre att utforska och eventuellt riva upp såren (som med tiden kan läka mer och mer) än att gå runt och undra. Lycka till, oavsett om det handlar om din pappa eller ej <3
Fin kommentar ovan. Jag har själv en komplicerad relation till min pappa. Relationen blev bättre ett tag efter jag flyttat hemifrån (läs: när jag blev utkastad). Det som hjälpte var distans, en bra utbildning/jobb/lön så att jag aldrig ska behöva honom samt att ha en egen trygg borg där jag sätter villkoren. Där är han inte välkommen. Ses vi är det på mina villkor. Men jag har fortfarande så jävla mycket som inte är bearbetat. Ärr på både kropp och själ. Funderar på att gå i terapi men som du säger – fy fan vad det kommer riva upp skit. Han har erbjudit sig att gå i terapi med oss barn men jag är inte redo för det. Men kanske att gå själv…
Jag kan inte säga “gör si eller så Kenza” då varje situation är unik (även om vi nog förenas i känslan av att känna sig oälskad) men kanske är terapi något att börja med? Att få lite verktyg för att kunna hantera ilskan och möjligtvis även hatet som kan bubbla upp om du någon gång konfronterar honom. Jag känner med dig Kenza. Fy fan vad det tar energi att (då och då) hata en familjemedlem. Vi är värda mer! <3
Glöm inte, be strong girl <3
Stay strong honey <3
Just one sentence: stay strong girl <3
You have the right to have bad days and bad weeks.
We love you and I hope you will feel better soon.
And your father doesn't worth your attention (I know it's easy to say). You are way better than him.
I don't know what is the right way to proceed when you have to deal with that kind of stuff.
So just know that we are thinking about you and we're with you.
xx
Antar att du pratar om din pappa på sista punkten. Jag hade ingen konakt med min pappa efter vad han gjort mot mig, jag har aldrig mått bättre än utan honom – så fick jag reda på att jan var allvarligt sjuk. I hopp om att han skulle inse vad han gjort gick jag och plingade på honom. Vet du vad han sa? Gick du på tjack när du valde att skita i mig? – ibland får man inse att man klarar sig bättre utan en person, även om de är ens föräldrar. HAN förstörde dig, du har inte gjort något fel. Så svårt att förklara, men skit i vad alla andra tycker och säger, DU vet vad DU mår bra av – och ibland är det att just utesluta en människa, ibland att involvera. Känn efter, hur som är du den starka, den som inte gjort något fel – hoppas det löser sig, du är iallafall inte ensam med att ha en skitfarsa. Kolla hur långt du har kommit utan honom :-) lycka till <3
Svåra frågor du går och tänker på hoppas det löser sig :)
http://erikalindgren.com
Hi Kenza, It is the toughest – When your young you cant wait until you have grown up and have your own life and don’t need to even think about it and you’ll be so busy with your own life & wont have time to care – and you grow up and still care :( I’m missed so much with my dad, but I don’t regret it. Time, place and a frame of mind. You can try and feel the dick for trying and you cant try and then the what if eats you. but its all about you and what you want. To be honest – You’ve just got engaged, your moving to a new place you life seems to be in a really great place & you do want to share that with you family too, you have great people around you – If the worst happens they will be there to pick you when you fall Kenza. I hope this helps xx
Älskar när du är personlig i bloggen! Heja dig!! KRAM
Styrkekramar! <3
Jag vet inte alls vad som har hänt mellan dig & din pappa men kan relatera lite. Gå på magkänslan är mitt råd.
Och som du säger själv så kommer du säkert ångra dig om du inte gör det.
Och försök tänka att du kommer att ta dig ur det här ännu starkare än innan. Kram
Mitt bästa tips är att följa ditt hjärta.
Det fanns en punkt i mitt liv där jag tänkte ta bort den enda föräldern som jag någonsin haft för jag var så sårad och ledsen. Men efter ett telefonsamtal där jag inte höll tillbaka så förändrades våran relation och idag kunde den inte vara bättre. Min relation var dålig i många, många år och det kräver tid att läka. Var försiktig om ditt hjärta Kenza, lyssna på vad dom som betyder mest för dig ger dig för råd och fatta sedan besluten utifrån vad ditt hjärta säger. Massa stora kramar!
Angående din sista punkt, jag vet inte om det handlar om din pappa och att du nu ska gifta dig. Jag gifte mig förra året och har väldigt dålig kontakt med min mamma. Hon har sårat mig oändligt många gånger och skadat så många i min släkt. Det här är väldigt komplext, med bröllopet blev det ännu värre för mig. För som barn har man i sig, iaf jag, att alltid förlåta sin förälder – jag har så många gånger varit tuff och ba “nu är det slut. Nu klipper jag det här. Man måste våga göra slut med familjemedlemmar också som skadar en”. Och det är det som gör mig så jävla arg, för en förälder utnyttjar ofta det. Liksom, jag känner ofta innerst inne “titta mamma! här står jag med öppna armar och väntar bara på att du ska ändra dig en dag och älska mig!!!!!” Så bröllopet blev en lång process för mig att släppa taget, att inse att det kommer aldrig bli bättre och att jag alltid kommer känna mig som ett övergivet litet barn som behöver henne. Okej börjar typ grina av att ens tänka det, men det är något jag tror man får leva med som barn som har en sådan förälder. Den där smärtan, även om man accepterar ens “öde”. Hon kommer aldrig bli den mamma jag önskar och antingen finns hon i mitt liv och pissar på allt som är bra, eller så måste jag låta livet gå utan henne. Även om jag fortfarande blir ledsen, trots att den här processen har pågått sedan jag var tonåring (jag är 29) så “sörjer” jag fortfarande och ibland ringer jag henne trots allt. MEN, hon var inte bjuden på vårt bröllop. Det här velade jag fram och tillbaka med ungefär under hela planeringen av bröllopet. Att inte bjuda henne var det viktigaste steget jag haft i min process att det enda hon gjort för mig är att biologiskt ge mig liv. Jag resonerade såhär med den situationen jag var i med henne: jag vill inte sitta på min bröllopsdag och hålla ögonen på henne (hon dricker mycket), höra att det blir höjda röster någonstans och då ska hon minsann ta snacket med någon i min släkt osv, jag vill inte sitta där även om allt flyter på jättebra och innerst inne vara ledsen när jag ser henne för jag önskar att hon vore mer i mitt liv. Tänka på allt hon gjort och sagt som sårat mig och ÄNDÅ sitter hon där på min dag, trots att hon inte stöttat mig. Ska hon verkligen få vara del av en så viktig dag bara för att vi delar blod? Sedan tänkte jag på min man, hur kommer han känna den dagen om hon är där? Kommer han oroa sig för att jag ska vara ledsen? Att det ska bli något tjafs? Jag ville ju inte förstöra hans dag heller. Så tänkte iaf jag.
Om det här nu var det du funderade på så hoppas jag att mitt inlägg kanske hjälpte lite. Jag pratade ofta med mina vänner men de fattar ju liksom inte deep down och många ba “men det är ju din mamma, du måste förlåta”. Fattar inte hur man kan ge det rådet till någon? Ingen annan vet vad man går igenom. Iaf, världens längsta inlägg men det här är en hjärtefråga för mig efter all skit jag gått igenom och kan jag hjälpa någon annan på något sätt gör jag gärna det! Bröllop är tillräckligt mycket med planering, livsfrågor osv och sen kommer sån här skit ofta upp till ytan också, då kan det vara skönt att veta att vi är fler!
Du är stark. Ibland är det bättre att ta fighten nu istället för att fortsätta vara arg/bitter och sen sitta där och undrar “tänk om…” om 10 år. Men viktigast av allt är att du gör det som känns mest rätt! Tror du att du kommer må bättre av att släppa det? Släpp det. Tror du att du inte kan släppa det utan att ta fighten? Gör då det. Stå på dig. Du är stark! ❤
Oavsett hur jobbigt det än känns så tror, i alla fall jag, att det är bättre att “riva upp gamla sår” som du säger. Då vet du i alla fall, och slipper leva med ångest och undra “tänk om”. Och så ger du dig själv en ärlig chans att läka sen. Kramar till dig :)
Gå och prata <3 Stor kram
Mitt råd är nu, innan du får egna barn <3
Sounds like you had some horrible days! Keep your head up Kenza! You are amazing!
Puss
Elena
___________________
http://saintjeans.de/
Hello thereeeee! <3 First of all, I hope your foot gets better soon! Second, about the third point… probably it seems much easier to keep burying your feeling about that under the carpet, but I can assure you that you willl feel MUCH better after talking and tearing up the wounds. Whatever the result be, you will have peace of mind. I hope everything works ut as soon as possible, your smile is way to beautiful to not show it! Chin up, girl! <3
What ? what’s the Last one about ? ?
Den sista punkten slog en nerv, oavsett vad det är så löser du det- starka Kenza!! ❤️
Du skulle inte vilja ångra dig resten av livet, sån jobbig ångest vill du nog inte böra på. Så tråkigt detta med din pappa :( skulle råda dig att följa din magkänsla
Bättre att riva upp. Gör de för din egen skull. Har sett människor i sådär 50 års åldern som inte rivit i de förflutna och jag tror de blir ännu jobbigare då. Så försök riv och bränn skiten så fort du bara kan. Kram?
Ang 3.
Du satte verkligen ord på min situation.
Efter mycket om och men tog jag tillslut ett beslut.
Ibland kan det vara värt att riva upp sår, för din egen skull, för att någonstans ha ett avslut om saker skulle förändras.
Nu skriver jag min första kommentar någonsin, och luddig blev den.
Som i gåtor, men om jag har tolkat rätt så finner vi oss i samma läge just nu.
Styrkekram från en för dig främling..
Med vänlig hälsning, Silvia
Heyy Kenza,
Wanted to share my fiances story here if it helps at all. He’s father left him (and his mom + sister) without even saying goodbye. He just wrote a note and left the country. Her sister started using drugs, her mom was so depressed that she was planning a suicide. So you can imagine that they’ve been through a lot. My fiance tried to hold the family together and hated his dad for doing what he did. His been so angry to his dad his whole life that it did affect his emotions way too often.
Now after many many years he called him, asked why, they talked a lot and it helped. He’s still mad and can’t never forgive what he did and HOW he did it, but talking and going through everything helped at least a little, for now.
I don’t know about your situation with your dad, but sometimes opening up old wounds might help.
Stay strong Kenza! <3
Jag antar att nr 3 gäller din far. Jag tror så här, ibland måste man gå sönder för att kunna bli hel. Jag tror att det är lätt att känna “skitsamma”, för att det är den lätta vägen. Sen kommer känslorna ifatt och man nöjer sig inte med “skitsamma”, för du är du, och du kommer aldrig bli skitsamma. Du är viktig och dina känslor är värda att tas på allvar. Kanske är det dags att sluta laga såren med tejp och istället låta dem läka inifrån och ut? Blodsband är bullshit, familjen är dem man vill att det ska vara, dem man älskar inifrån och ut. Det kanske skulle hjälpa att prata med någon? Bara ventilera och sätta ord på allt..? Hoppas du finner ro oavsett vilket beslut du tar! Mvh /en som borde tagit striden innan det var försent.
jävlar va stort paket Alex har..i badshortsen
Angående sista punkten, skickar MASSA kramar. Du är så stark Kenza <3
You look so pretty in the pictures! Absolutely love your style. I’m forever looking for the pair of Bambi earrings you had a year or couple ago :D
And for the third matter, really helped me to take control of kind of similar kind of situation. Yet it still hurts sometimes but i will forever know that i was the bigger person at that time and i don’t have any regrets. But every situation is different and i totally understand your point of view.
Lycka till!
Du vet inte om du vill att din pappa ska närvara på ditt bröllop eller inte och det är det som har gjort att du är på dåligt humör. Eller har jag gissat rätt?
Kenza, is your dad ill and/or dying and is that what you mean by that you dont know if you should tear open old wounds to talk it out or to risk him dying and you regretting it the rest of your life?
Because if so, do the right thing. And you what that is. Go reconcile with him. Put away ill feelings. Life’s too short.
I hope that you never get a wasp sting again but onions really help. Just put a raw piece of onion on where ever you have the sting and it will hurt a lot less and not get swollen ;)
As for your father I definitely know how you feel. Personally I would tear up old scars (assuming that you are talking about a therapy or something like that?) that’s the only possibility that you have to really heal. Don’t let him control you.
Some way he will always be there you just need to learn how to deal with it so do the thing that will make you stronger and resistant against that type of things. One day he won’t control your emotions anymore trust me ! Be strong girl
Sending you kisses and looove :*
Jag har vart med om precis samma. Bröt med min mamma för nio år sedan av diverse anledningar. För precis ett år sedan tänkte jag att hon kanske ändrats och tiden har gått och så vidare. Jag kontaktade henne efter alla år och föreslog att vi skulle ses och gav henne en i princip en inbjudan in i mitt liv igen. När jag sedan träffade henne så var hon precis samma som innan och efter det sågs vi eller hördes inte mer. Jag är glad att jag träffade henne för nu vet jag att jag har inget att ångra och jag behöver inte henne i mitt liv. Och det blev den definitiva punkten. Och antagligen kommer du inse samma, men de är en bra insikt och skönt. Nu tänker jag aldrig med på det.
Jag tror att om man ska riva upp gamla sår så är det viktigt att tänka igenom vad man vill få ut av det. Vill man bara få lufta sina egna tankar/känslor eller har man förväntningar på responsen. Risken med förväntningar är att resultatet inte blir vad man tänkt sig. Tror helt enkelt att man måste fokusera på vad man själv vill få ut av det innan för att lättare ta sig vidare vid ett “misslyckande”.
Oavsett resultatet så tror i alla fall jag att man alltid ska våga att ta steget för att inte behöva ångra något senare.
Min man har haft en fruktansvärd uppväxt med en frånvarande pappa. Efter flera år av bearbetande från min sida så tog han steget och gick in i det utan förväntningar. Dem har ingen speciell kontakt idag men han fick ett avslut på det som varit och det har varit en viktig del i hans läkande.
Oavsett vilket beslut man tar så är det viktigt att ha i tankarna att livet är skört och en dag kan det vara försent. Min mamma är en av dem som väntade tills det var försent och ångrade sig en del men hon hade oxå kommit till en acceptans långt innan dess som gjorde att det var ok att det slutade som det gjorde.
Om man tar beslutet att inte riva upp några sår så är det viktigt att förstå vad det kan komma att innebära om 30 år inte bara utifrån hur det ser ut idag.
Önskar dig all lycka och hur du en gör så kommer det att bli bra. Så länge det är ett genomtänkt beslut.
Jag tycker du ska riva upp gamla sår oavsett hur jobbigt det kan vara. Det beror ju dock helt på situationen men om det kommer hjälpa dig med detta och kommer ta dig FRAMÅT och inte bakåt, då ska du absolut göra det! Lycka till och kom ihåg att du klarar dig så jävla bra utan honom oavsett <3
I’m so sorry Kenza :( Ultimately you’re the only one who knows what’s best for you to do, but I wish you a lot of luck and hopefully you’ll feel better soon! I’ve read every post you’ve made about it in the last couple of years and I can’t even imagine how hard it must be. xx
Min pappa tog upp kontakten med sin pappa efter 30 år. Och jag är så glad (för hans skull) att han gjorde det, för han är så lugn och liksom.. nöjd med det beslutet. Och det är inte för att hans pappa gjort en helomvändning och blivit den han borde ha varit i hans barndom, utan för att min pappa sänkte förväntningarna. Och det är ju hemskt att det alltid ska vara barnet/offret som liksom måste ändra approach, men i hans fall blev det bra för han gick in med inställningen “jag gör det här för att jag inte vill ångra mig när han är död. punkt” och eftersom att han inte byggde upp någon bild av hur det kommer bli eller någon slags drömvärld så blev han heller inte besviken sen när det visade sig att han är samma gamla person. Det är liksom en man som aldrig kommer erkänna att han gjorde fel, han kommer aldrig säga förlåt, han kommer aldrig ens prata om det faktum att han missade sina barnbarns uppväxt för det finns bara inte i hans värld (det är väl lättare att låtsas som ingenting). Men.. han frågar pappa om vi klär oss ordentligt på vintern(för vi är alltid sjuka och det var inte folk i vår ålder på hans tid!), kommer med tips om hur man lägger in grönsaker, ringer själv om man inte ringer honom det klockslaget han är van vid. Och visst, mycket av ansvaret ligger fortfarande på min pappa. Han kommer aldrig få upprättelse eller ens ett förlåt, men han är lugn för att han vet det nu. Han hoppas inte, och han är ok med att det ser ut på det sättet för han vet att hans pappa helt enkelt inte är kapabel till att visa känslor på det sättet. Och Kenza jag säger absolut inte detta för att alla situationer är likadana, det är de inte. Det handlar inte alltid om en envis gubbe utan ibland om en manipulativ och rent ut sagt farlig person som gör ett helvete av ens liv, så varje situation är unik, men det jag menar är att oavsett hur din eller andras situation ser ut och trots att jag inte vill komma med “tips&råd” så tror jag att det absolut viktigaste är att man gör det för sin skull enbart, och att man vet vilka förväntningar man har så att fallet inte blir så långt ifall det värsta skulle hända. Det är så jävla orättvist för det är bara du som han avgöra ifall det är värt det, och det ska ju inte vara så. Det ska ju inte vara barnen som uppfostrar sina föräldrar eller bönar och ber om att bli sedda. Jag lider verkligen med dig, kanske lite extra för att jag sett hur det påverkade min pappa att behöva växa upp tidigt och fortsätta livet som om han inte hade en förälder. Jag hoppas att vad du än väljer, att du kommer känna dig som min pappa i framtiden, trygg med ditt val. Och även fast jag hoppas och tror att du har folk i ditt liv som säger det hela tiden: det är inte ditt fel. Även om du förlåter honom och det visar sig att det inte var värt det så är det inte ditt fel, du är inte dum som vågar hoppas. Och om du förlåter en gång till är du inte dum då heller. Du gör det du måste för att klara det här.
Jag har förstått att han sårat dig och gjort dig djupt illa. Vi väljer inte de föräldrar vi får och vi får oftast bara två. Inga fler chanser.
En dag kommer han inte finnas längre och om du räcker ut din hand en sista gång så vet du att du gjort allt du kunnat. Även om det innebär att bli sårad igen.
Du har en pappa i livet. Han må inte vara värd att ha dig i sitt liv, men han lever och finns.
Hälsningar från en som förlorat en förälder för tidigt och som önskar att saker och ting var annorlunda
The only thing that will heal you from this wound is forgiveness. I know it sounds stupid or maybe unfair when you went through all that pain with your dad. But believe me, it will set you free. Give your best to forgive him from bottom of your heart. After that you will be unstoppable, at peace, even more successful and happier than ever. Might be a long proccess but it will be sooo worth it. Make that your priority number one. <3
My dear, just ask yourself a simple question: Do you want your children (cute baby Kenzaleks ;-D) to be affected by your (crapy) childhood experiences? If not, you know what to do.
Get yourself help to let it go and be free, not just for you, but also to allow your own children to grow up in a loving, caring and peaceful environment.
I’ve been through similar stuff and three years of hard work, of rearranging the the big closet in my head, have allowed me to start anew and fully (!) enjoy life. You can do the same, and afterwards, you will never, ever look back. I promise!
Love and light to you
AAJ! Gör så ont med dessa stick :/ kram
Hej Kenza,
Vet hur det känns. Så svårt med familjen, när ska man säga att det är nog oavsett vilka blodsband som finns.
Viktigast är att du gör det som känns rätt(just nu för det ändras hela tiden beroende på vilken plats i livet man själv befinner sig på), att du gör det för din skull och att du samtidigt är beredd på att det “lyckliga slutet” inte alltid nås. Men gör du det för din skull så har du ju vunnit något på det ändå, oavsett hur det går.
Hoppas att det går åt det hållet du önskar. ❤️
Kram Linn
3. Om det är terapi du syftar på så ska du absolut göra det. Har följt din blogg i många, många år nu (sedan du var förlovad första gången :)) men kommenterat väldigt sällan. Det är en sorg du lever med, sorgen efter en pappa som svikit gång på gång, och obearbetad sorg är väldigt farligt. Han kommer alltid finnas där och gnaga på ditt livsutrymme även om han inte finns där fysiskt. Jag hade (har) själv en skitstövel till pappa men de var först flera år efter att min mamma dog som jag tog tag i sorgen och ilskan, både över pappa men också saknaden efter mamma. Jag väntade egentligen alldeles för länge, men jag är väldigt glad över att jag till slut tog tag i det. Gick i gestaltterapi i drygt två år (en längre session 1 ggr/mån). Nu går du snart in en ny fas i livet, du ska gifta dig och inom några år kanske skaffa barn. Då tror jag att det är bra att du tar tag i det nu, så att du sedan kan få ett avslut. Jag har ett par motton jag lever efter, ett av dem lyder så här: “Ärren jag har på min kropp säger bara vart jag har varit men de bestämmer inte vart jag ska” Dvs, makten över mitt liv ligger i mina händer, jag använder mig av mina erfarenheter men de ska inte prägla mitt liv och jag har bestämt mig för att leva livet fullt ut. Varma kramar <3
Jag förstår att den tredje punkten handlar om din pappa. Har svårt att tro att det är något så enkelt som huruvida han ska bjudas på ditt bröllop eller ej (ett spontant nej från min sida, baserat på egna erfarenheter, tankar och känslor). Tolkade det snarare som att han kan vara svårt sjuk/påväg bort. Om så är fallet tror jag på en sista kontakt. Om det är något annat, nej… Han är inte värd det. Jag vet hur hjärtslitande det är med föräldrar som fuckar en, gång på gång. Nästan oavsett hur långt tiden går så finns det ju djupt därinne ett hopp och kanske till och med kärlek kvar… Det är svårt. Jag tänker på dig.
Oh honey I’m sorry…
Om, OM du har mer att potentiellt vinna än potentiellt förlora så testa ifall du är rädd att ångra dig.
Offra inte för mycket av dig själv om du kan låta bli, och gör det INTE om han försöker få dig att känna dig skuldfylld.
Ta det lugnt och var snäll mot dig tack.
Kramar!
I love your writing style so much. Favorite blogger right here!
Sorry to hear that. Hope you are ok then. Just an off topic question. I am just curious because you really do good with your make-up. Do you have a make up tutorial videos?
Marylane
http://styletomystreet.com
Hej Kenza,
I am not sure if I should write something or not but I decided that I am just going to do it because I feel pain every time you write something about him.
I kind of had a simulair situation with my father but luckily for me my mother kicked him out before I was one year old. but I do remember him showing up at my school and being scared. Him showing up drunk at our house and hear him crying outside for us. Stories about him kidnapping us and taking us to Suriname(this never happened thank god), being afraid all the time. We had some contact under servailance with him from my 4th untill my 8th but that didn’t go so wel. I never liked those visits but I felt like I needed to stay for my brother and sister. He also was a criminal and a went to prison a few times. He even put us in danger with his criminal friends and there were times someone had to bring and pick us up everywhere we went.
When my brother and sister were a little bit older 13, they reached out to him but he disappointed them a lot over the years. Sometimes he would ask for me but I didn’t want to see him because I felt like I couldn’t handle it. I wanted to see him when I was strong enough and I thought that would be when I was 21. My father died before I was 21(drunk driving).I regret not giving him a chance.
I’m doing good without him but sometimes I just get really sad because sometimes I think that I could have fixed him. I know his life was really hard when he grew up he went trough a lot and that made him messed up and he never was able to recover from that.
I know this situation is different than yours but I just wanted to share my story because you always share so much with us. Maybe it will help you a little bit. Just listen to your heart and stay strong Kenza. If you’re about having a confrontation with your father and want to tell him everything and scream to him you can do it maybe you will be relieved afterwards. I know talking about things also help a lot and you should not feel bad to talk about the same emotion or situation a million times, it’s okay if it’s still on your mind. It’s okay not to be okay sometimes.
A big kiss sweet Kenza ?
Jag vet inte hur du känner. Jag vet inte hur du mår.
MEN… du ska absolut gå på magkänslan. Är det bröllopsinbjudan som väcker gamla spöken till liv? Vill du vara “the bigger person” så ska du vara det, det är en fin egenskap – det värsta med det beslutet skulle ju dock vara om han inte “ser”/förstår det. Att du vill öppna dina armar igen – och han utnyttjar det. Att han inte ser dig för din fina person utan bara set ytterligare ett tillfälle att utnyttja. Jag känner inte din pappa, men jag tycker verkligen om dig, Kenza (känner förvisso inte dig heller..) men har följt dig så länge och du är verkligen en person jag önskar ALL lycka och välgång. Skulle inte vilja se dig bli sårad igen.
Blod _är_ inte tjockare än vatten. Men jag tror magkänslan är otroligt viktig att lyssna på. Eller kalla det hjärtat oxå om du vill :)
Hur du än gör så önskar jag dig lycka till <3
Hej kenza, aldrig kommenterat i någon blogg men följt dig i 10 år och och efter din sista pukt vill jag bara säga till dig att förlåta någon är det finaste som finns. Det är det vackraste en människa kan göra och något oerhört stort hos Gud om du nu tror på någon. Tänk att människor kan förlåta andra för det värsta som mord och andra hemskheter. Ibland behöver man bara förstå att människor formas utav sin miljö, barndom och upplevelser i sitt liv. Ibland behöver man förlåta och tänka att personen har en helt annan uppväxt än mig och andra väderingar. Jag är idag själv osams med min pappa och han har aldrig varit en “normal” pappa men jag har alltid tänkt att jag och han är inte samma person, jag måste tänka i hans banor för att förstå varför han är som han är och gör som han gör. Om han ville ha kontakt med mig och sträckte ut sin hand hade jag aldrig nekat honom för i grund och botten är det min far som satte mig till världen och även om man har dåliga minnen så har man fortfarande känslorna och de bra minnena kvar. Det tynger så oerhört mycket att gå runt och bära på detta bagage år för år och intala sig att allt är bättre utan att förlåta och utan kontakt men när man väl släpper det och förlåter personen så kommer all den tyngd att lyftas bort på någon sekund även om det tar år för att bygga upp relationen igen. Man känner att man börjar om ett nytt kapitell och skriver om en historia
Hej Kenza. Vill bara att du ska veta att jag tycker du är väldigt modig som vågar ta upp saker om din pappa såhär offentligt i bloggen. Jag har haft problem med min pappa sedan mina föräldrar skilde sig, när jag vad 7-8 år. Nu är jag 20 år och har fortfarande precis samma problem. Han struntat totalt i mig. När vi tar upp gammalt vänder han på det så jag blir den “skyldiga”. Jag har funderat på om jag bara ska strunta i honom och bara leva med allt som hänt. Men det är så mycket att jag inte ens kommer ihåg allting. Om du tänkt på att gå att prata med någon, så tror jag att det kommer hjälpa, samtidigt som det kommer göra såå ont.. Har faktiskt inte själv vågat ta tag i den saken.. Hoppas iallafall att du hittar ett sätt att komma över det, eller lösa det. KRAM