LITTLE FRIDAY LIST
It’s time for my Friday list! HAPPY FRIDAY EVERYONE!
Vad har du på dig idag?
En gammal sweatshirt från någonstans, jeans och skärp från Zara & mina Balenciaga sneakers. :-) Gud är så omotiverad vad gäller kläder nu för tiden, tar bara det som ligger överst i lådan så att jag istället kan få sova lite längre. Lite hösttrött antar jag.
Vad lyssnar du på idag?
Ja men gissa… SHALLOW med Lady Gaga och Bradley Cooper såklart!! Fyfan vilken bra film. Vet inte vad jag ska säga mer än att ni måste se den. Satt och rös, skrattade och grät vartannat. Men jag var inte beredd på att den skulle handla om psykisk ohälsa och missbruk… Det är ju något som alltid ligger och skaver i mitt hjärta. Läs mer nedan.
Vad är du på för humör idag?
Jag är trött men glad! Ska luncha med Mirre idag och äntligen hälsa på lilla Luna. Ja hon har fått barn! En liten tjej som kom i augusti. Ska bli mysigt att pussa på henne. <3
Helgens planer?
Min fredagskväll kommer se ut som alla andra fredagskvällar dvs mat, Idol och någon serie. Imorgonkväll ska jag på Angelicas event med MAC (och sno lite gratissmink hehehehe) och sedan ut och käka middag med Humlan. På söndag har jag, Nadia, Mika och Dilay bokat in en brunch! Någon gång under helgen ska jag också försöka träna ett pass, det var några veckor sedan nu.
Vad var det roligaste hände denna vecka?
Hmm.. Vad har jag gjort denna vecka? Minns knappt haha. Nej det har nog inte hänt något speciellt denna vecka, har mest jobbat på dagarna och på kvällarna har vi bara kollat serier och chillat. Får nog säga gårkvällen då eftersom att vi gick på bio och såg en jävligt bra film.
Veckans fundering?
Filmen igår kastade mig tillbaka till hur det var hemma när jag var yngre. Till ilskan, till oron, till skammen. Fyfan för alkohol, droger och vad det förstör. Missbruket blev min pappas död men det som gör mest ont är att han aldrig någonsin var lycklig. Mina glada minnen med honom är få, vår relation de sista åren var kass och vi kommer aldrig få en till chans. Jag kommer alltid vara arg på honom för sveken och för att han valde bort oss, men efter att han gick bort så har jag fått en lite större förståelse till hans sjukdom. Pappa var psykiskt sjuk och det fanns ingenting vi kunde göra för att hjälpa honom. Vi försökte, om och om igen tills vi inte orkade mer, men han ville inte. För stolt för att inse sina svagheter, eller för förstörd för att orka göra något åt det. Jag vet inte. Det finns fortfarande tillfällen då jag klandrar mig själv, men jag var bara barn och jag kunde inte ta hand om honom. Jag trodde lösningen var att hälla ut alla vinflaskor och ölburkar, gråta och skrika på honom tills han förstod min smärta, ställa ultimatum. Men ingenting hjälpte. Det låg så mycket djupare än alkoholen. Det jag önskar är att alla gånger vi hade polisen hemma hos oss för att något gått snett i pappas huvud, att någon tittade efter oss och räckte ut en hand. Jag önskar att någon hade lyssnat på oss, försökt prata med honom, erbjudit honom hjälp. Någonting. Tänk om…. Tänk om.
What are you wearing today?
An old sweatshirt from somewhere, jeans and belt from Zara and my Balenciaga sneakers. :-) Gosh I’m so unmotivated when it comes to clothes nowadays, I just take what’s on top in my drawers so that I can sleep a bit longer. I guess I’m a bit “autumn tired”.
What are you listening to today?
Well guess…. SHALLOW with Lady Gaga and Bradley Cooper of course!! Wow such a good movie. I don’t know what more to say, you have to see it. I sat there with goosebumps, laughing and crying. But I wasn’t prepared that it would be about mental illness and addiction… That will always be something that’s hurting my heart. Read more about it in the end of this post.
Today’s mood?
I’m tired but happy! I’m gonna eat lunch with Mirre today and finally meet little Luna. Yes she had a baby! A little girl who arrived in August. It will be so cozy to cuddle with her. <3
Plans for the weekend?
My Friday night will look like all the other Friday night’s meaning food, Idol and some tv-series. Tomorrow night I’m gonna attend at Angelica’s event with MAC (go and steal some free makeup hehehehe) and then out for dinner with Alexandra. On Sunday I have a brunch scheduled with Mika, Nadia and Dilay! One day during the weekend I’ll try to do a workout as well, it’s been a few weeks now.
What was the most fun thing that happened this week?
Hmm.. What have I done this week? I can barely remember haha. No nothing special happened this week, I’ve been working during the days and the evenings we’ve been watching series and chilled. I guess I have to say last night then since we saw a really good movie.
Thought of the week?
The movie yesterday threw me back to what it was like at home when I was younger. To the anger, the anxiety, the shame. Fuck alcohol and drugs and what it destroys. The addiction became my father’s death but what hurts the most is that he was never happy. My happy memories with him are few, our relationship the last years was shitty and we will never get another chance. I will always be angry at him for the betrayals and for not choosing us, but after he passed I’ve got a bit bigger understanding for his illness. My dad was mentally ill and there was nothing we could do to help him. We tried, over and over again until we no longer could, but he didn’t want to. To proud to realize his weaknesses, or too destroyed to have the power to do something about it. I don’t know. There are still times when I blame myself, but I was just a child and I couldn’t take care of him. I thought the solution was to pour out all the wine bottles and beer cans, cry and scream at him until he understood my pain. But nothing helped. It was so much deeper than the alcohol. What I wish is that all the times we had the police at home because something had gone wrong in my dad’s head, was that someone looked after us and reached out a hand. I wish someone would have listened to us, tried to talk to him, offered him help. Something. What if…. What if.
64 Comments
(Your IP-Address will be registered. Comments which are seen as offensive towards me or people close to me will be deleted. Spam and link-filled comments will be removed.)
Åhh, vad mysigt med Mirre! Och då Dilay! Snart kommer nog resten med barn av alla du växt upp med! Mysigt!
Kenzas svar: Ja det är verkligen sååå mysigt med alla dessa bebisar!! <3
Jag förstår verkligen precis vad du menar. Missbruket har varit en del av min uppväxt och barndom också, min pappa är alkoholist. Inte på det sättet att det någonsin har märkts. Polisen var aldrig hemma hos oss, det var inte på den nivån. Min pappas problem ligger också djupare och alkoholen är ett plåster för sår hos honom som aldrig läkt och som han inte vet hur han ska hantera. Jag är 24 år och har spenderat hela mitt liv med att försöka hjälpa, förändra, finnas där, skälla, ställa ultimatum för att nu, när jag är vuxen och lever mitt eget liv, vara konstant arg på honom. I perioder klarar jag inte av att se honom eller höra hans röst. Och samtidigt saknar jag min pappa. Jag har en konstant känsla av att vara bortvald, av alla egentligen, men jag vet att det grundar sig i relationen med honom. Att det alltid funnits något annat som varit viktigare, eller något han inte kunnat välja bort för min skull. Och så är jag så arg för att han missat hela mitt liv i sin självupptagna bubbla. Att han inte ser hur långt jag kommit och vad jag skapat för mig själv, och att han lät så mycket gå snett när jag var yngre. MÅNGA kramar till dig Kenza <3
Kenzas svar: Massa kramar till dig! <333
Känner med er båda! Det här med att inse i vuxen ålder att det finns egenskaper hos en själv som bottnar i att man levt med en förälder som missbrukar. :(
Det finns en film som heter Letters to Juliet´s med en rad i filmen som känns lite extra påtaglig när jag läste det här idag : “’What’ and ‘if’ are two words as non-threatening as words can be, but put them together side by side and they have the power to haunt you for the rest of your life.”
En mysig film som jag förövrigt verkligen kan rekommendera dig om du inte har sett den! Jag brukar få upp den här meningen lite då och då i mitt huvud när livet hamnar snett ibland eller när det händer något som jag inte har beräknat. Den tröstar mig en aningens! Att ha föräldrar med svåra sjukdomar (både fysiska och psykiska) är bland det vidrigaste man kan tänka sig och någon som inte har det i sin familj kommer aldrig förstå kniven i hjärta och själ när sjukdomarna vrider om lite extra. Just nu har jag själv haft 1 år som har varit relativt lugnt på sjukdomsfronten, men i bakhuvudet finns alltid orden “What If”.
TACK för att du skriver om det här! Som maskrosbarn själv, med en missbrukande och våldsam pappa, är det så bra att du med dina unga följare berättar sådant här. Jag är 28 idag och vet bättre, men vad jag önskat att jag hade vågat berätta för mer än halva mitt liv sen. Jag skämdes så mycket att jag knappt pratade alls i skolan och därmed var jag tyst och tråkig. Idag har jag bearbetat hela barndomen och pappas sjukdom – men den där lilla tjejen bor kvar i mig och jag kan fortfarande bli likadan.
Tack för att du tar upp det så fler unga förstår att dom inte är ensamma, att dom inte behöver skämmas och att dom kan ta sig ur det!
Du är bäst Kenza! (Och VAD GLAD jag blev när jag såg dina efternamn i headern, jag hoppas det är nytt för annars är jag sjukt blind haha!)
Kenzas svar: Kram!! <3 <3
Tips! Om du känner för att höra om liknande barndomsminnen: lyssna på Livet på läktaren! Podcast av Sanna Dahlström och Maja Nilsson. Näst senaste avsnittet berättar Sanna med sina två systrar om deras uppväxt och pratar kring det. Intressant (och såklart fruktansvärt) att höra även för mig som haft turen att inte växa upp i missbruk. De pratar om det på ett fint sätt trots allvaret i det hela. Tips <3
KENZA THIS LOOK SOUNDS THE COMFIEST ON EARTH
http://7-sevendays.blogspot.com/
Det är så starkt av dig att dela med dig av dina erfarenheter. Varje gång du gör det så fylls ditt kommentarsfält med personer som går eller gått igenom exakt samma saker. Jag hoppas att ni alla kan finna stöd hos varandra. Allt för många far illa under sin barndom men det man kan göra är att försöka ändra det när och om man skaffar egna barn. Bryta ett mönster. Hoppas att du får en jätte bra helg Kenza. Den låter väldigt mysig :)
Happy Friday Beautiful!
🍂🌸🍁ROSES FOR FRIDAYS 🍂🌸🍁 | by mia | A Creative Lifestyle Blog
Vad menar du med att “missbruket blev min pappas död”? Jag trodde det var lungcancern och sekundärt till cancern att det var pga infektion som han gick bort? Vet att alkohol och levercancer kan ha starka kopplingar, men är det samma för lungcancer också då? Att han var psykiskt sjuk ledde till att han missbrukade alkohol som till sist ledde till att han fick lungcancer? Förlåt men förstår inte riktig!
Kenzas svar: Jag menar så som det står och det är ingenting jag orkar eller vill förtydliga. Kram <3
Missbruket ledde till hans cancer som sedan ledde till hans död. Det är inte svårare än så.
Så respektlöst av dig som ställer såna frågor. Kenza har ingen skylldighet att förklara saker för dig, hon försöker att dela med sig så gott hon kan nu. Det äcklar mig och gör mig så arg att det finns folk som ska ställa så privata frågor till människor som öppet skriver om att de inte mår bra. Förestäl dig att en okänd människa skulle be dig beskriva med detalier din pappas död. Hoppas att du lär dig någon empati i framtiden.
Lungcancer kan utveckla metastaser som kan ta sig till levern och tvärtom. Men Kenza menar ändå i grund och botten att missbruket är orsaken bakom. Rökning, alkohol och annan missbruk är stora risker för cancer, som då i sin tur kan utveckla metastaser.
/Michelle, sjuksköterska.
Thank you for sharing Kenza. Means a lot.
Känner igen mig.. min mamma var alkoholist. Hela mitt liv. Slutade träffa henne vid 7 års ålder pga alla konstigheter som hände när vi var hos henne. Förut sa jg jämt att hon valde alkohol istället för oss men nu förstår jag bättre.
Men en sak vet jag. Hon älskade mig lika mycket som jag älskar min dotter och det värmer mig. Hon dog också pga missbruket(bröstcancer).
Det kanske du också vet om din pappa, men det är sant att din pappa älskade dig så mycket som man kan älska sina barn.
Kram!
You have no reasons to blame yourself. If a person doesn’t want it – no one can’t help him. My grandfather was an alcoholic during a 30 years maybe. He was rude to my grandmother when he was drunk (but luckily never to my mom and uncle, he really loved his children), we also had some issues with the police and I know the stories when our neighbours told to my grandmother that they saw drunk grandfather lying on the street somewhere. It was periodically but really bad. I rememer when one time my parents left me with him for a few hours (he was sober) and he took me with him to the bar (I was maybe 4!! years). But the other times he was kind and funny, no hate to him, he always was my support. And let’s continue. He was an alcoholic and one day he decided to STOP. Just stop. I was 7 years old. He just quit drinking and smoking. It took him 1 day. And after that decision I’ve never seen him with alcohol even on New Year\Birthday\etc. He loved vodka but after that he doesn’t drink even champagne\wine\beer. Even not a sip. Even when someone told him like – it’s a New Year, raise a glass, he rejected it. It lasted 15 years (until his dead). I mean, it always depends on a person, you should understand it yourself and only you can help yourself.
I’ve seen the movie 2 days ago, and my heart is still hurting after watching it. Just like you, I had no idea that their love story is not the main plot and I was a bit “surprised” to see the film touch so much deeper themes, that were so beautifuly done. I cannot say, that my connection to mental illness is the same as yours, and I do not really know how you feel, but as someone, who’s had a lot of bad days in the past years … I get it. I’ve cried during the movie and I cry every now and then when I remember the last few scenes. And wonder, what if. About the movie, it’s storyline and how it could reflect on my life. And how I (well, how everyone) can and should learn from it.
Only love <3
Jag förstår din frustration och sorg. Jag vill bara att du ska vara medveten om att det faktiskt kan vara så att din pappa blev erbjuden hjälp vid flera tillfällen utan att du vet om det. Från polisen, från beroendevården, från psykiatrin. Det går inte att tvinga någon att hjälpa sig själv, man kan tvångsvårda i extrema fall men om inte motivationen finns där så kommer inte förändringen ske långsiktigt. Jag tror tyvärr inte att samhället hade kunnat erbjuda tillräcklig motivation. Hemskt tragiskt vad alkohol och droger kan göra med en människa. Du ska aldrig känna att du kunde gjort nåt för att förändra hans situation, han var själv tvungen att förändra den och han var själv tvungen att hitta motivationen. Du fanns där och försökte men du kunde inte göra mer. Klandra aldrig dig själv.
Min bror har missbrukat sprit och droger. Hans missbruk har och fortsätter att förstöra våran familj, alla gånger vi haft polis hemma, alla skulder han samlat som vi fått betala av, alla gånger vi kört honom till akuten vid överdos. Det är som att man har ett skal av dom, bara sjukdomen kvar. Inget annat spelar roll för honom än knark och sprit. Han har tjuvat från min pappas bolag, han har försökt sälja våra värde saker. Det känns som man förlorat honom. Förstår inte hur snett det kan gå för vissa, tänker bara på dagen hade började med allt, jag hade gjort ännu mer för att hjälp honom. Nu är han ett ständig Bekymer för oss.
Jeg vil bare si at jeg setter pris på ærligheten din, og jeg tror det betyr mye for mange at du deler din historie. Moren min misbruker også alkohol, og jeg kjenner meg veldig igjen i det du skriver. På den ene siden er jeg sint, frustrert, lei meg, såret, føler avmakt og desperasjon for at min mor velger alkoholen fremfor familien sin, og ønsker å ta fullstendig avstand fra henne. På den andre siden vet jeg at det er en sykdom og at alkoholen kun er en måte å flykte på, og at jeg “burde” tilgi henne og kunne å ha litt kontakt. Samtidig blir det ofte for vanskelig fordi det er så mye ustabilitet og krangling i livet hennes, og hun beskylder meg for usannheter, manipulerer og juger til de rundt henne. Jeg er fortsatt usikker på hvordan jeg skal forholde meg til dette, men skal oppsøke hjelp selv så kanskje det blir lettere på sikt.
<3
Har haft sån skit med mitt ex, mina 2 barns pappa som också är nordafrikan. Ett helvete att gå igenom och samtidigt lades all press på mig från samhället. Försökte också allt men till slut går det inte med barn inblandade. Men dom är små och har inte mycket minne av något som hänt. Men nervös inför framtiden då barnen växer upp och har frågor om sin pappa. Vad ska man svara och hur ska man förklara?
That’s really sad. You shouldn’t blame yourself. He didn’t want help. We can’t live the lives of other people.
Du är en kämpe Kenza, kom ihåg det när det känns mörkt. Du är så stark att du skriver om din pappa. Jag känner inte dig personligt men du verkar som en jättegod människa. Kom ihåg att många älskar dig! ❤️
Stora styrkekramar! Tack för att du är så öppen med din bakgrund och vad du går igenom, du hjälper så många bara genom att veta att dem inte är ensamma i deras situation
Har jobbat med missbrukare i flera år, och även haft en missbrukande bror under hela min uppväxt. Min erfarenhet (som givetvis är för begränsad för att förstå alla enskilda situationer med alkohol, narkotika och psykisk ohälsa men ändå) säger mig att det är individen som måste vilja förändring! Man kan leda någon till vattnet men inte tvinga den att dricka så att säga. Som någon som också varit anhörig vill jag bara dela den insikten med dig, det är så lätt att man faller ner i en spiral av dåligt samvete men man kan inte vilja ÅT någon hur mycket man än önskar ❤️
Jag gråter när jag läser dels ditt inlägg men också vissa kommentarer. Jag är 24 år gammal, växte upp med två alkoholister till föräldrar, mamma även psykiskt sjuk. Jag flyttade runt hos vänner stora delar av min uppväxt, långa perioder bodde jag hos min 15 år äldre syster och däremellan bodde jag hemma med stängd dörr och hörlurar på.
Mina föräldrar var periodare och när det väl blev återfall var två månader ett faktum. Jag levde med oro, tårar, ångest och ilska dag ut och dag in. Däremellan försökte jag vara den jag är, glad, framåt, social, snäll och en lagspelare. Jag tränade handboll och bröt ihop efter träningarna. Men jag kämpade på och när jag var 14 valde jag själv att flytta till fosterfamilj. (Nära vänner till min syster).
Min kontakt med mamma fanns stundvis men hon blev en a-lagare som satt och skrek på bänken efter mig mitt i stan. Jag bor i en liten stad. Jag förlorade min mamma från 14 års ålder till hennes bortgång förra sommaren. Jag kämpade för en fin relation och stundvis fungerade den och då njöt jag. Jag sög in hennes ord, varma kramar och parfym för att lagra och minnas. Jag visste att hon levde på lånad tid. Hon levde också med en man som misshandlade henne mer än ofta och tillsammans levde dom både i lägenhet och i slutet i hus. Hon vågade inte lämna honom.
På något sätt räknade jag med tio år till med henne fastän jag visste långt inne i hjärtat att hon aldrig skulle få bli mormor till mina barn eller få se mig gifta mig. Men jag hoppades och trodde.
Förra året proppade hon i sig sina lugnande mediciner, hon låg inne på psyket för 283737 gången pga rädsla för att ta sitt liv, hon drack och hade en obeskrivlig ångest. Den 27 juni dog hon oväntat från ingenstans och samtalet fick mig att ramla ihop i hallen med pappa skakandes över mig.
Någon slet ut hjärtat ur bröstet på mig.
Sedan dess har livet tickat på. Min pappa har sju års nykterhet och jag är evigt tacksam över vår relation idag och över hans disciplin och beslutsamhet. Men sorgen efter min mamma är ett tomrum någon aldrig någonsin kommer kunna fylla upp. Det är en bottenlös saknad av en relation som inte fanns. Av minnen som aldrig skapades. Av ärr som sitter långt rotat i den jag är idag. Det är tårar av smärta, sorg och ilska. Men också av förståelse. Hon var sjuk och hon dog av ”en överförbrukning av läkemedel under en längre tid”. Kroppen var färdig.
Jag saknar henne och jag förlät henne för längesen. Jag har klandrat och klandrar mig fortfarande emellanåt men jag försökte iallafall. Jag försökte verkligen.
Här kommer en fet jävla kram till dig Kenza. Tillåt smärtan röra vid dig. En dag har den avtagit till en mildrade nivå och då är du redo starkare än tidigare för vilken motgång som än kommer slå dig. Livet är orättvist och jävligt men däremellan underbart och fantastiskt. Man får lära sig att älska sina bra dagar lite extra och låta sig vara nere när det behövs. Godnatt.
Fina C, jag läste din historia och blev djupt berörd. Klandra inte dig själv. Sjukdomen tog din mamma ifrån dig, inte du. Ibland är livet så fruktansvärt orättvist, och man förstår inte varför. Tänker på dig och skickar en stor kram <3
Vad tagen jag blev av din historia, så fint o fruktansvärt sorligt. vill bara ge dig en stor kram, fy vad stark du är <3
Oj vad jag blev berörd av din historia. Du borde skriva en självbiografi.
Massa Kramar till C från en annan C.
Jag känner igen mig, i allt!
Ingenting jag skriver kan göra saken bättre för dig men jag vill ändå bara skriva KRAM. Din pappa ser dig och är SÅ stolt över dig. Min psykolog sa till mig att ”en person kan vara världens bästa pappa OCH alkoholist. Samtidigt som en pedofil kan vara både det och världens bästa sagoberättare för barn”. Din Pappa var helt säkert en helt fantastisk person, och även tyvärr alkoholist. Du ska inte klandra dig. Du är och var helt säkert den bästa dottern han någonsin kunde få. Jag är så glad för dig skull att du har Aleks, din mamma och dina syskon! Ta hand om dig, det är okej att vara ledsen och nere, va det, men glöm inte att se ditt värde varje dag.
Jag har så svårt att släppa ilskan jag har mot missbruk. Jag väckte upp med mamma som alkolist och missbruk av andra droger med och fast jag idag kan säga att jag är lycklig och mår bra i mig själv så har jag fortfarande ilskan kvar. Jag trodde ett tag att den skulle försvinna. Då jag nu har accepterat att jag var bara ett barn. Jag ska inte känna skam och framförallt det var inte mitt fel. Men ilskan finns ändå kvar. Man kanske aldrig blir av med den. Vem vet. Men jag är ändå glad att jag har accepterat. För du fan vad dåligt jag mådde. Jag blandade mig så hårt. Jag var värdelös. Minna även så väl att när vi pratade om alkohol i 8:än och pratade lite ätt om missbruk. En kille i klassen säger då hmgt: fyran vad värdelös man måste vara och ha en förälder som är alkolist”. Den meningen sätt kvar i mig så länge. Hur kan man ens säga det. Som skammen inte är nog man kände. Fy fan. Sorry för rörig text.
Kram på dig. Tycker du är grym som vågar lyfta ämnet. Så jäkla viktigt för unga!
Missbruk är en hemsk beroendesjukdom som snabbt förstör livet för den drabbade och starkt påverkar de anhöriga. Jag träffar många missbrukare i mitt jobb. Alkohol och droger är ett så starkt beroende. Jag brukar jämföra med att det för de allra flesta är svårt att t ex sluta äta socker osv fastän vi alla vet att det inte är bra. Lägg då till att man äter för att döva något riktigt traumatiskt som hänt en. Många missbrukare har utsatts för våld eller övergrepp i barndomen. Kanske var det samma sak för din pappa. Det finns dock ALDRIG några ursäkter varför man utsätter sina barn för sitt missbruk. Bara förklaringar till varför man missbrukar. Din pappa skulle nog lämnat helt istället för att ni skulle tvingats bevittna allt. En missbrukare ska aldrig hoppa ut och in i familjen utan hålla sig borta helt hur hemskt det än låter. Idag finns det mycket bättre stöd till barn för missbrukare. Jag skulle vilja råda dig att föreläsa om dina upplevelser på t ex barngrupper i Sthlm för barn till missbrukare. Jag tror att det hade kunnat läka vissa sår. Stor kram till dig som haft drivet att lyckas trots att livet som barn var svårt.
Så starkt att du delar med dig <3
Angående din pappa kan jag tänka mig det tuffa hur sjukdomen är såpass stark. Det är något som jag har i mig att min pappa väljer spel och dricka framför sina barn vilket gör så ont, men valt att acceptera för tyvärr är det enbart han själv som kan förändra. Med tanken på hur starkt alkoholismen är :( <3
You have to let it go. För att kunna gå vidare – på riktigt – så måste du släppa ilskan. Du kan inte gå runt och bära på ilska. Du kan inte bära med dig sveken resten av livet. Det är som att du har en ryggsäck, denna ryggsäck ska du gå runt med hela ditt liv. Där bär du med dig minnen och saker du vill ha kvar. Låt inte hemska saker tynga ner väskan så resan blir jobbig. Låt inte hemska saker ta för mycket plats, som annat kul kan ta. Funderat på KBT? Du verkar bära så mycket ifrån din barndom .. du kanske behöver hjälp för att lösa allt ? Någon som kan vägleda dig. Kram . Stay strong
Happy weekend Kenza!
x Lisa | lisaautumn.com
Tänk att du kan önska att det hade funnits mer pengar inom psykiatrin, för att hjälpa individer som din pappa. Men samtidigt så lät du högern ha annonser på din blogg under valet. Högern som inte alls står för utökad offentlig sjukvård. Tror du att du kan äta kakan OCH ha den kvar? Varför tror du egentligen att man betalar skatt?
Vad är det för jävla kommentar?? Kenza öppnar upp sig och du väljer att komma med denna känga. Skäms!
Hur kan du ens skriva en sån dum kommentar? Skäms fan. Kenza är dessutom öppet röd.
Jag ryser när jag läser dina ord om din uppväxt och om din pappa. Min mamma har missbrukat alkohol så länge jag kan minnas och vår barndom var varit så påverkad av det. Idag har jag ingen kontakt med henne och för det mår jag piss. Men ändå bättre än om jag skulle tampas med hennes raseri, utbrott och hårda ord. Jävla skit. Fan.
You made me cry :(
Unfortunately, we can’t change some things! We have to be strong and just accept it couldn’t be changed…at least not by us!
LOVE <3
You are an amazing and brave woman. Thank you for sharing your thoughts, frustrations and reflections on your dad. This will definitely help people going through the same issues.
xx
http://anoddgirl.blogspot.com.au
Hej Kenza! Tack för ditt inlägg <3
Jag har också en liknande uppväxt men inte på grund av att min pappa var alkoholist utan hade en hjärntumör som successivt gjorde honom mer och mer psykiskt sjuk. Vi hade vi också polis och ambulanspersonal hemma hos oss titt som tätt kombinerat med flera vändor till psykakuten, men ingen lyssnade på familjen utan på en psykiskt sjuk man som hotade att ta alla våra liv. Jag har också starka känslor av att känna mig bortprioriterad som Sara skriver längre upp. Många kramar till oss som fått uppleva något som barn aldrig ska få se, vi får komma ihåg de fina stunderna som varit, för då vet jag att det var min pappa jag träffade och inte sjukdomen <3
Kram
❤ Sender deg masse kjærlighet, og håper livet blir mer lyserosa fremover! Du er sterk, og det er så fint at du orker å dele dine opplevelser fra de vanskelige årene!
Hej fina Kenza!
Jag är en glad, utåtriktad tjej från Västerås, 22 år gammal. Jag pluggar Modevetenskap på Stockholms Universitet och planerar att flytta till storstan och behöver då ett extrajobb eller hade bara varit glad att få hjälpa till/praktisera göra vad som helst utöver plugget som har med mode att göra. Ni tar inte emot praktikanter på IVYREVEL eller behöver extra hjälp med något särskilt? Hittade ingen mail till dig.
Stor kram
This look is so cool!
Mireia from TGL
https://thegoldlipstick.com/
Skickar massor av styrkekramar till dig! Psykisk ohälsa förstör så otroligt mycket, och ofta finns inte hjälpen förrän det är försent. Jag hoppas du får en fin kväll, och att du tar hand om dig! <3
Jag förstår varenda ord du skriver om din pappa och det skär i hjärtat på mig. Jag växte upp med en pappa som var drogmissbrukare. Han lämnade mig, min mamma och mina systrar för det livet. För cirka 4 år sedan gick han bort 47 år gammal till följd av drogerna. Så många gånger vi försökt hjälpa men inte lyckats. Så många gånger jag haft dåligt samvete för att jag tillslut sa upp kontakten med honom när det enda han egentligen behövde var hjälp. Men som du säger, man är bara ett barn och kan ingenting göra. Det dåliga samvetet kommer nog alltid att förfölja mig men ju äldre jag blir inser jag hur mycket bättre uppväxt jag kommer kunna ge mina framtida barn. Jag tror att man får en inre drivkraft av att växa upp med en förälder som är alkohol-/drogmissbrukare.
<3.
Fina Kenza. Du la mycket fokus på din pappa den sista tiden och jag tror verkligen han uppskattade de, att du besökte han!! Jag förstår att man lägger skulden på sig själv, men gör inte det och försök att lätta på ilskan, inget är ditt fel. Och det viktigaste Kenza, TID! Låt detta ta sin tid och tvinga ALDRIG dig själv att läka för fort, ta en dag i taget. Önskar dig all lycka i världen. Kram <3
Har också levt i alkholismen hela livet. Jag stängde min dörr efter att han däckat försiktigt så ingen skulle vakna. Man lärde sig höra fotstegen till ölburkarna och spriten, man såg hur det förändrades. Min pappa blev alltid elak, svinig och misshandlade oss alla psykiskt. Min bror tog senare sitt liv och min andra har försökt. Vi var fast pga att mamma var medberoende. Hon är världens snällaste man har alltid valt pappa före oss, pga rädsla antar jag. Vi bodde ihop tills jag flyttade hemifrån direkt efter studenten. Under 10 år hälsade jag bara på min pappa. Det var svårt att leva under samma tak och gömma sig hela livet. När jag sedan var 25 fick jag äntligen be honom fara och fly. Då brast det för mig och han fick höra allt jag någonsin känt för honom. Sån lättnad. – idag (28 år) kan jag ringa honom om jag har problem med bilen, jag hälsar enbart på mitt på dagarna och är aldrig där så fort ölen åker fram. Jag har insett jag inte kan rädda min mamma från det, och jag har ingen ångest längre. Jag kommer alltid hata min pappa, oavsett. Det finns inga känslor där. Men jag förstår så väl dina tankar.
Åh kenza du var bara ett barn <3
Don’t let the sadness of your past ruin the happiness of your present.
It’s not a child’s role to raise a parent. You were powerless.
You can’t help a person who is too proud to get help or who doesn’t want help, no matter how hard you want to.
Focus on your husband and how lucky you are to find a love of your life.
When you will realize that past should stay in the past you will be freed from your childhood wounds. We don’t choose our parents and other people’s actions are not our fault.
I read a book about childhood demons/strong memories (positive or negative) that have a huge influence on us when we are adults – it’s a German book – Das Kind in dir muss Heimat finden von Stefanie Stahl = Your inner child must find a homeland. Great book, maybe it is also translated into Swedish/English.
Tack för att du delade med dig. Jag kommenterar sällan bloggar men detta berör mig djupt då jag växt upp med en missbrukande förälder, varit medberoende, aldrig vågat berätta för någon, haft ångest, skämts osv. Att växa upp med allt detta ledde till att min bror började missbruka och nu är det snart ett år sedan vi begravde honom… Barn som befinner sig i familjer med missbruk måste få hjälp och stöttning utifrån! Man kan som barn inte hantera dessa komplexa känslor på egen hand. Knappt att man klarar det som vuxen.
Love your sweater here – very 90’s
Rebecca | http://www.peppermintdolly.com
i love your style!!
http://www.fashionjuls.it
Forstår presis hva du mener om din pappa. Min pappa døde for 2 år siden. Pappa var alkoholiker og hadde sine problemer. Skulle virkelig ønske jeg fikk en ny sjangse til å bli kjent med han også, på en annen måte enn tidligere. Sender deg en stoor klem. Takk for at du er så ærlig og åpen. Det er veldig fint <3 Stor kram
http://www.charlottetunes.no
Jag har levt hela mitt liv med en pappa som har missbruk. Du sitter verkligen ord på mina känslor. Texten gick rakt in i hjärtat, håret ställer sig på kroppen. Tack för att du delar med dig. Du har fått en person att känna sig minde ensam.
Hi Kenza ,
This might be a weird question, but have you ever thought about supplementing with Vitamin D3 tablets or liquid?
It has helped me A LOT when the darker times hits during autumn and winter hit and we no longer get it naturally form the sun. Make sure you get D3 with K2 in it (as K2 helps the body to absorb the Vitamin D) This is the only thing that gets me out of bed during the dark days :) .. xx