NÄR LIVET HÄNDER – AVSNITT 6

Idag finns det mycket kunskap kring beroendesjukdomar och vi vet att det inte är individens val att bli beroende. Det finns en ärftlighetsfaktor som spelar roll, många faktorer spelar in i vem som blir beroende och vem som inte blir det. Och själva beroendesjukdomen är inte bara psykologisk eller social, utan också fysisk/kemisk. I min familj är i princip alla missbrukare, aktiva eller drogfria. I varje generation är vi några som har klarat oss, i min generation av ett syskon och ett tiotal kusiner är jag den enda som inte utvecklat ett beroende av alkohol eller droger. Och då har ändå några av mina kusiner vuxit upp under relativt trygga förhållanden. Så jag har stor respekt för hur den här sjukdomen kan utvecklas, och för mig är det väldigt uppenbart att det inte är någon som väljer den.

I totally get your point, just wanted to add two things: As you mentioned you can’t do anything about having cancer: Many cancers (or maybe even MOST?) are result of an unheatlhy lifestyle: smoking, bad eating habits, abuse of alcohol etc. So when you see e.g. really obese woman/man in Macdonald’s with children you could also easily say: she/he doesn’t care for their children enough because she/he chose this lifestyle. Food addiction is smth people often forget about.

2nd: People who grew up in abusive family often feel unloved and quilty, they think ”am I not worth loving?”
What I want to say with this: It is hard for them to accept that their family members/parents didn’t choose them and that instead they consciously chose drugs e.g.

Tack, då vet vi.

Då tycker jag du ska läsa på om sjukdomen.
Det är kronisk förändring i hjärnan och man blir egentligen inte helt frisk, därav “nykter alkoholist”.
Precis som andra sjukdomar har vi från födseln olika hög risk att drabbas av beroendesjukdom.

Det finns behandling för de flesta sjukdomar men alla blir inte friska. Precis som vid beroendesjukdom.

Sen kan man alltid prata om vem som har det värst.. min morfar dog av följderna från alkoholism och min mormor från cancer.
Nog led familjen mer av hans “dåliga vanor”..

Nej, sara, jag håller inte med. Att en alkoholist skulle ”ge vika för sitt beroende”? Det är ju det som är hela grejen, de kan inte själva ta sig ur det. Jag har själv förlorat en närstående med alkoholproblem och att förminska den kampen tycker jag är otroligt respektlöst gjort av dig.

Bara för att det ena är värre än det andra blir det inte mindre sjukdom för det. Har någon rökt hela livet och får lungcancer är det lika mycket en sjukdom som någon som inte har rökt och får lungcancer. Att säga att alkoholister och drogmissbrukare “ger vika” är ett otroligt idiotiskt synsätt. Då har du inte alls förstått innebörden. Det handlar inte om att “ge vika”. Det är en sjukdom som behöver behandling, precis som vilken sjukdom som helst. Jag tror att många beroende och närstående hoppas på ett mirakel precis som en cancersjuk hoppas på mirakel. Tror du verkligen att alkoholberoende eller missbrukare aktivt väljer bort sina liv, sina barn, hem och jobb för alkohol och droger? Det är inget val den beroende gör. Beroendet som sjukdomen innebär är så starkt att det inte ens blir ett val.

Alla får ju tycka olika, men dina ordval säger ju att du tror att det är ett val. Och det är ju så att många som levt med människor som är beroende vet att det är en sjukdom. För det är inget val för missbrukarna att vara beroende av substanser. Fanns det sådana val så hade de gärna varit utan sitt beroende och smärtan den kan åsamka närstående.
Det är ju upp till alla vad de tycker “ska prioriteras”, men det var kanske onödigt av dig att ta upp detta just på Kenzas blogg, just det här inlägget och just då detta var mycket så att vi som levt med människor som har beroenden kan känna att vi också kan överleva.
Hoppas du får stöd du behöver och kan låta andra få plats för det stöd de behöver. Genuinely.

Fast det är inte alls så. Förstår ditt tänk men att säga att missbrukare själv väjer att ge vika till sitt beroende är fel, för när det gått så långt är det inte ett val man tar. Det är beroendet som tar det valet. Även en missbrukare hoppas på mirakel, för även ett alkoholmissbruk är något som man själv inte väljer, inte själva missbruket som ger konsekver. Missbrukare väljer inte själva att bli missbrukare, och så är det. De allra flesta missbrukare önskar att de orkade hålla sig ifrån alkoholen, men det är ett beroende. Det går nästan inte. Och det förstör familjer. Även om man vet att drickandet förstör så är det ofta ett sånt beroende att man inte ”kan” göra något annat än att ge vika. De allra flesta alkoholister dricker inte för att de vill hamna i misär eller förstöra sina barns uppväxt, men ett utvecklat beroende är så svårt att ignorera och bli av med.
Och om du nu tycker att alkoholism är ett ”val” så är det iallafall inte ett val för människorna omkring. Kanske även för de människorna behövs forskningen. För alla de barn, partners och föräldrar som blir offer för någon annans missbruk. För man vill hitta något som kan hjälpa människor ur missbruk. För att hitta behandlingar.

Min pappa dog av sitt missbruk för nu ett år sedan. Han kämpade varje dag med sin sjukdom och nej hans missbruk var inte ett medvetet val han gjorde. Han kunde inte välja antingen eller. Han var exakt lika sjuk i sin sjukdom som en cancer-sjuk människa. Innan han dog hade han besegrat cancer två gånger men han beskrev sin beroende-sjukdom som mycket värre än cancern.
Läs på lite innan du uttalar dig om sånt här. Otroligt dumt skrivet.

Hur tänker du kring anorexia, bulemi och liknande? Räknas detta som sjukdomar för dig? Var ska man dra gränsen?

Hela problemet ligger i det du skriver: att personen väljer att ge vika åt sitt beroende. Det är där sjukdomen yttrar sig. Alkoholister behöver hjälp och vård för att motstå sitt beroende. Mentaliteten att de får skylla sig själva (som du i princip säger när du tycker att de väljer att dricka) är ett stort problem när det kommer till att ens våga erkänna sitt beroende och söka hjälp. Skammen är stor just på grund av att sjukdomen inte är accepterad.

Jag förstår absolut att du tänker i dessa banor, men om jag ska svara på din fråga så ja, nu är ensidig, blåögd och onyanserad. En alkoholists livsöde måste också få ha betydelse och vi kan inte jämföra sjukdomar på det sättet. (Du skriver det själv först, men sedan gör du tydlig värdering) Det ena utesluter inte det andra. Självklart kommer du tycka att andra sjukdomar är viktigare och det är ok, alla brinner inte för samma saker. Men att faktiskt skriva som du gjorde till någon som förlorat sin pappa två gånger, pga alkoholism och sedan pga cancer, det är okänsligt och inte rätt forum att starta en sådan debatt.

Jag har mist nära och kära i de ”accepterade” sjukdomarna du nämner men smärtan att också ha förlorat någon pga av beroende och alkoholmissbruk har varit minst lika svår (eller annan psykiskt ohälsa) men det finns också en bitter eftersmak för kanske hade hen överlevt om det fanns mer forskning och bättre vård i det området?

En människa som tar illa upp för att alkoholism är en sjukdom pga av att deras barn dött i cancer, tror jag faktiskt inte händer. Man har nog inte tid att tänka i såna banor när man sörjer sitt barn. Att känna att världen är orättvis är en sak, men att vilja ta bort sjukdoms-status för en annan sjukdom är ju inte lösningen och hjälper igen.

En alkoholist VÄLJER inte sitt beroende. Ja, det är blåögt av dig att tro det. De flesta alkoholister inser inte ens att de är det, förens det är försent. Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom som kan drabba vem som helst. Även dig. Det ligger ofta psykologiska anledningar bakom, något som gör att alkoholisten inte ens förstår att det de gör skadar dem och andra.

Jag håller inte alls med.. Att säga att någon VÄLJER “att gett vika” för sitt missbruk är att förringa problemet. Alkoholism är en sjukdom, punkt. <3