WHY CAN’T MY BODY BE MY BODY?

Supporting Seezona’s #checkyourselfmaam campaign

Rosa månad och jag är med och kämpar mot bröstcancer! Köp rosa produkter, ge en gåva eller bär rosa bandet. Och glöm inte att regelbundet kolla era bröst, jag brukar lägga mig och känna lite då och då. Här har ni en guide som visar hur ni ska känna och klämma.

Det är dock inte bröstcancer jag ska skriva om idag, utan något annat som är jobbigt med att vara kvinna. Och det är….att vara just kvinna. Varning för långt inlägg, men det här är viktigt.

Det är 2016, jag är nu 25 år gammal och fortfarande får jag känslan av att jag inte äger min kropp. Att det jag säger, tycker och tänker inte har så stor betydelse. Och det gör mig så fruktansvärt arg för jag vill inte att mina systerdöttrar Anya och Sally, eller min framtida dotter, ska växa upp och känna likadant. Jag vill inte att de någonsin ska känna sig mindre värda.

Jag har några historier att berätta för er. Förra sommaren var jag nära på att bli utslängd från nattklubben Opium i Barcelona för att jag anmälde till en kvinna i personalen (jag tänkte att hon kanske skulle förstå mig) hur en främmande man plötsligt drog sina fingrar upp under min kjol och in mellan mina ben. Det var efter att jag och Klara stått och skrikit på idioten ett tag (han och hans vänner stod bara och flinade mot oss) som jag gick fram till kvinnan. Det visade sig att hon kände mannen och anklagade mig för att hitta på detta, hon blev otroligt upprörd och stod och skrek på mig. Hon går sedan till en vakt och pekar på mig, när de båda kommer gåendes mot mig med arg blick lämnar jag klubben innan de hinner fram till mig. Jag förstod ju att vad jag säger spelar ingen roll, jag är ju inte lika trovärdig.

En annan klassiker, som förmodligen hänt varenda en av oss någongång. Mig alldeles för många gånger. Jag och mina vänner är på en bar för någon månad sedan, vi sitter vid ett bort bredvid ett gäng män som tittar och ropar saker till oss. Bartendern kommer fram med drinkar och säger att det är från gänget bredvid. Vi säger tack men nej tack, vi köper våra egna drinkar. Bartendern förstår inte, han vägrar ta drinkarna därifrån utan han anser att det är vår skyldighet att ta emot dem. Nu när männen så snällt bjudit på dem. Det var ju ingen idé att försöka, vi har ju inte själva rätt att bestämma över våra egna jävla drinkar.

Det som gjorde mig ännu tröttare dock var att på denna bar så blev både jag och min vän tafsade på rumpan av två främmande män när vi går förbi dem från toaletten. När vi pratar med bartendern om det (han var den enda som serverade den sidan vi satt på) så börjar han och männen som sitter intill skratta åt oss. Varför blir ni så upprörda? Ni borde ta det som en komplimang. Ta det lite lugnt. Vi tjafsade emot men efter en stund förstod vi att det var lönlöst, vi måste ju sluta överdriva så mycket. Vår feststämning dog totalt och vi hoppade in i en taxi och åkte hem.

Sen har vi en händelse som jag ännu inte vågat prata om än. Jag har bara berättat det för några få personer för jag tycker fortfarande att det är såpass jobbigt. Det här har gett mig sån stor förståelse kring varför folk inte vågar anmäla sexövergrepp. Rädslan om att inte bli trodd eller tagen på allvar, och sedan när man tagit steget bli uthängd och bemött på ett sätt man inte var beredd på. Och det var precis det som hände i mitt fall.

Ni minns väl att jag och Aleks var på Mauritius i vintras? Vi bodde på ett fantastiskt lyxhotell som är känt för sitt spa. En av eftermiddagarna tog jag och Aleks en massage, jag brukar alltid be om att en kvinna masserar mig men nu blev det en kille och jag var okej med det eftersom att jag och Aleks skulle ligga i samma rum. Massagen var bra och vi bokade en ny för 2 dagar senare, vår sista kväll på detta hotell. Nu var dubbelrummen fullbokade och det fanns ingen kvinnlig massör ledig men det var samma kille som masserade mig sist som skulle göra det igen så jag kände att det var lugnt. Jag valde exakt samma behandling som sist men denna gång var helt annorlunda. Mot slutet när jag har vänt på mig så att jag ligger på rygg så masserar han min mage väldigt länge. Längre och längre ner mot troskanten som redan sitter långt nere kände jag. Fan vad han smekte magen länge, men jag sa ingenting. Sedan gick han upp till nacken och bröstmusklerna, jag har en handduk som täcker mina bröst. Även här höll han på länge, och så började han dra med handen mellan mina bröst ner mot magen. Handduken ligger fortfarande på brösten men jag börjar tycka att det känns väldigt konstigt. Jag börjar fundera på hur jag ska sätta mig upp och be honom sluta. Men jag hinner inte. Jag slutar andas. Han har dragit ner handduken på magen, mina bröst är ute i vädret. Han börjar massera mina bröst, över hela brösten och bröstvårtorna, och jag ligger still som en pinne och vågar inte röra mig. Jag skriker inombords. Jag ryser just nu för jag kan fortfarande höra hans röst i huvudet. “Is this okeeeeey?” varpå jag säger NO, drar upp handduken för att skyla mig själv och sedan TACKAR (?!?!?!) honom för att han slutade? Vad i helv.. De resterande 3 minuterna där han masserar min hårbotten eller vad fan han gjorde så fantiserar jag om hur jag springer därifrån och ropar på Aleks. Men jag vågar inte. Med gråten i halsen möter jag upp Aleks och vi går upp mot vår villa. Han märker att något är fel och jag berättar vad som hänt. Han vill vända om och gå tillbaka men jag vill inte ställa till med en scen (nu önskar jag att vi hade gjort det). Jag säger att jag inte vill prata med killen eller någon men att han kan få ringa till spat från villan när han lugnat ner sig. Och vad hände sen då? Jo, för att korta ner det lite så blev jag inte trodd såklart och han nekar. Dagen efter åker vi hem till Sverige. Det var inte förrän 2 veckor senare, efter att ha pratat med min syster och bästa vänner, som jag vågar kontakta min kontakt på hotellet (han som hade hand om vår vistelse där) och berätta vad som hänt. Berätta hur kränkt jag känner mig och att jag 2 veckor senare fortfarande mår dåligt över detta. Han var väldigt förståelig och lovade att ta det vidare, sådant ska inte hända och de ska ta itu med detta på en gång. Han hälsade även och bad om ursäkt till Aleks (?)

2 månader senare är jag i Paris och får ett mail (till min bloggmail) som sätter hjärtat i halsgropen. Det är en kollega till massören (eller om det var massören själv, jag har ingen aning) som mailat mig och ber mig dra tillbaka anmälan. Hen har sett mitt mail, sökt på mitt namn och hittat min blogg och mina sociala kanaler. Hen säger att jag förstör massörens liv om han förlorar sitt jobb (han var alltså fortfarande kvar men under utredning), att han bara “got carried away” och att jag som ser ut att vara en sån snäll och godhjärtat människa på mina bilder och videos borde förlåta honom. Hen skriver att allt hänger på mig nu och att hen är helt övertygad om att jag kommer göra det rätta. Skulden läggs över på mig. Hen avslutar med “he will contact you”. Jag får ont i magen, de har sett mitt privata mail och kontaktat mig och nu är allt mitt fel. Jag skickar allt vidare till min kontakt på hotellet, berättar att jag är förbannad över att någon annan sett mitt mail och att jag litar på att de tar hand om massören och hans kollega så att detta inte händer någon annan. Jag vill bara släppa det och hoppas på att aldrig bli kontaktad av honom eller hans vän igen. Nu, ett halvår efter mailet, så har jag fortfarande inte fått något konkret svar från hotellet om vad som hände med massören. Jag tar ju för givet att han inte är kvar på sitt jobb men man vet ju aldrig. Jag slängde iväg ett mail till min kontakt på hotellet men får till svar att han (kontakten) bytt jobb. Inget mer. Jag svarade och bad om att få managerns mailadress och fick det, följt av ett “lycka till!” Man ba…tack. (Uppdatering17:49 – massören jobbar kvar på Shanti Maurice och managern anser att det inte fanns bevis nog att detta verkligen hänt.)

Det är så jobbigt att ta denna fight gång på gång och aldrig vinna. Det hade varit så skönt att bara veta att min kropp är min kropp och att jag och mina åsikter är lika viktiga som någon annans, men så är det inte och jag kommer fortsätta kämpa så länge det behövs. Jag kommer alltid tjafsa emot, stå upp för mig själv och fortsätta prata om detta problem som fortfarande är väldigt stort överallt i världen. För Anya och Sally.

// It’s the breast cancer awareness month and I’m joining the fight against breast cancer! Buy pink products, make a donation or wear the pink ribbon. And don’t forget to regularly check your titts, I do it every now and then. Here‘s a guide on how to check your breasts.

However, I’m not gonna write about breast cancer today. I’m gonna write about another thing that makes it hard to be a woman. And that is, well…being a woman. This post is really long, but important.

It’s 2016, I’m now 25 years old and I still get the feeling that I don’t really own my body. I still get the feeling that what I say and think is not so important. That my opinions doesn’t matter. And it makes me so angry because I don’t want my nieces Anya and Sally, or my future daughter, to grow up and feel the same. I don’t want them to feel less worthy, never ever.

I have a few stories to tell you. Last summer I was close to being kicked out of the nightclub Opium in Barcelona because I reported to a woman on the staff (I thought that maybe she would understand me) how a stranger suddenly pulled his fingers under my skirt and between my legs. Klara and I started yelling at this idiot for a while (he and his friends just stood there and smiled at us), then I walked up to the woman. It turned out that she knew the man and accused me for making this up, she was extremely upset and yelled at me. Then she walks up to one of the guards and points at me. When the two of them start walking towards me with an angry look, I leave the club before they get to me. I realized that what I say doesn’t really matter, cause I’m not as trustworthy.

Another classic situation is something that probably happened every single one of us at some time. It has happened to me too many times. My friends and I are at a bar about a month ago, we sit at a table next to a bunch of men who’s starring and shouting things to us. The bartender comes to our table with drinks and say that it’s from the “gentlemen over there”. We say thanks but no thanks, we buy our own drinks. The bartender doesn’t understand, he refuses to take the drinks away, he believes it’s our obligation to accept them. Since the men so kindly bought them for us. There wasn’t any worth in trying, cause we can’t even decide over our own fucking drinks.

However, what made me even more tired was that at this bar both me and my friend got molested (they grabbed our butts) by two men when we pass them on the way back from the toilet. When we told the bartender about it (he was the only one who served the side we sat on) he and the men sitting next to us laugh at us. Why are you so upset? You should take that as a compliment. Take it easy. We continued to say that it wasn’t okey but after a while we realized that it was useless, because we have to stop exaggerate so much. Our party mood completely died and we got into a taxi and went home.

Then there’s a thing that I haven’t dared to talk about yet. I have only told a few people, because I still think it is hard. This has given me an understanding of why people do not dare to report sexual abuse. The fear of people not believing you or not taking you seriously, and then when you’ve come forward you get treated in a way you didn’t expect. And that’s what happened to me.

Do you remember that I and Aleks was in Mauritius last winter? We stayed at an amazing luxury hotel that is famous for its spa department. Aleks and I had a massage one afternoon, I always ask for a woman but this time it was a guy but I thought it was okey since Aleks and I were going to be in the same room. The massage was good and we booked another one 2 days later, our last night at this hotel. This time the double rooms were fully booked and there was no female masseuse available, but they gave me the same guy as two days earlier so I thought it was cool. I chose exactly the same treatment at last time, but this time it was completely different. Towards the end when I lie on my back, he massages my stomach for a long time. Further down, closer and closer to my panties, and I felt they were already really low. He’s massaging like that for a long time, but I say nothing. Then he moved on to my neck and chest muscles, I have a towel covering my breasts. He put a lot of time on that area too, and he starts pulling his hand up and down between my breasts down on my stonach. The towel is still on my breasts but I start feeling that this is really strange. I’m starting to think about how I’m gonna sit up and ask him to stop. But I don’t have the time. I stop breathing. The towel is no longer covering me, it’s on my stomach and my breasts are out. He starts massaging my breasts, all over my breasts and nipples, I am completely still and I don’t even dare to move. I’m screaming on the inside. I shiver while writing this because I can still hear his voice in my head. “Is this okeeeeeeey?” and I say NO, pull up the towel to cover myself and then I THANK HIM (?!?!?!?) for stopping? What the f…. The remaining three minutes when he was massaging my scalp or what the fuck he was doing, I fantasize about how I run out and shout for Aleks. But I’m too scared. I meet up with Aleks, we go up to our villa and I’m on the edge of crying. He notice that something is wrong and I tell him what happened. He wants to turn around and go back but I don’t want to make a scene (now I wish we had done it). I say that I don’t want to talk to the guy or anyone but that he can call the spa from the villa when he has calmed down. And what happened? Well to make it short they didn’t believe me and he denied it all. We went home to Sweden the day after. It took me about 2 weeks, after talking with my sister and my best friends, to find the courage to send an e-mail to my contact at the hotel (the guy who was handeling our stay there) to tell him about what happend. To tell him that I feel offended and that I still think about it 2 weeks later. He was very understanding and promised to take it further, stuff like this shouldn’t happend and they were going to deal with it right away. He also sent his apologies to Aleks (?)

2 months later, I’m in Paris and receive an e-mail (to the e-mail address written on my blog) that gives me this huge lump in my stomach. The e-mail is from a colleague to the masseur (or maybe it was the masseur himself, I have no idea) and he/she asked me to pull back the report. He/she had read the e-mail I sent to my contact at the hotel, searched for my name and found my blog and my social channels. He/she said that I would destroy the masseurs life if he lost his job, he just “got carried away” and that I should forgive him since I look like one of those “sweet and kind-hearted” people in my photos and videos. He/she writes that everything depends on me now and thathe/she believes that I will do the right thing. The blame is suddenly on me. The e-mail ends with “he will contact you.” My stomach hurts, they have read my private letter and contacted me and now everything is my fault. I send everything over to my contact at the hotel, I write that I’m pissed that other people have seen my e-mail, and that I trust that they will take care of the masseur and his colleague so that this doesn’t happen anyone else. I just want to let it go and hope that I will never be contacted by him or his friend again. Now, half a year after that email, I still haven’t received a concrete response from the hotel about what happened to the masseur. Of course I take for granted that he’s not working there anymore, but you never know. I sent an email to my contact at the hotel but he answered that he (my contact) is at a new hotel now. Nothing else. I asked about the manager’s contact details and got them, plus a “good luck!” Well….thanks. (Update 17:49 – the masseur is still working at Shanti Maurice, the manager claims that there weren’t enough proof that this actually happened.)

It’s so hard to take this fight again and again and never win. It would have been so nice to just know that my body is my body and that my opinions are just as important as anyone else’s, but it’s not and I will continue to fight as long as I have to. I will take the fight, always stand up for myself and always spread awareness on this huge problem that is still going on everywhere in the world. For Anya and Sally.