• header

Monthly Archives: February 2018


ATT FÖRLÅTA / TO FORGIVE

Att förlåta någon som sårat dig så långt bak dina minnen går är inte lätt, men för mig var det fortfarande lättare att förlåta än att fortsätta gå omkring och bära på all ilska som jag gjort de senaste åren.

Att förlåta innebär inte att du måste förstå. För jag kommer aldrig förstå varför pappa valde bort oss. Varför han ljög och svek oss hundra gånger om. Att förlåta innebar, för mig, att jag var redo att lägga det förflutna bakom mig för att finnas vid min pappas sida under hans sista tid i livet. Mest för min egen skull, för att jag inte ville ångra något jag inte gjorde för resten av mitt liv. Men också för att det var hans önskan, och hur arg jag än var och även om han inte förtjänade mig så kunde jag inte neka honom hans sista önskan. Det gick bara inte.

Sommaren 2016 tog jag upp kontakten med pappa igen och träffade honom för första gången på flera år. Jag trodde aldrig det skulle hända för jag var så säker på att jag hade gått vidare med mitt liv och lämnat min barndom bakom mig. Anledningen till varför jag och mina syskon träffade honom var för att han hade fått diagnosen lungcancer, en väldigt spridd sådan. Vi träffade pappa och satt ner och hade ett långt och svårt samtal med honom, men efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Alla gamla sår revs upp och jag trodde väl ett tag att jag skulle må bättre av att bara trycka undan detta och fortsätta mitt liv som vanligt. Vi höll kontakten, på mina villkor och i den mån jag orkade. Det kom att dröja ytterligare ett år innan jag var redo att förlåta pappa helt. Ett väldigt tufft beslut som jag idag är väldigt tacksam över att jag tog. För jag behövde verkligen detta. Jag behövde få veta att jag var viktig, att pappa aldrig slutat bry sig om mig. Jag behövde få veta att han faktiskt älskade mig. Och jag hoppas att jag genom att finnas där för honom och hans två små pojkar, visade att jag också bryr mig. För trots att jag har varit så fruktansvärt arg och besviken under hela min uppväxt samt i början av mitt vuxna liv, så har jag aldrig slutat älska och sakna honom. Jag har ju aldrig velat något annat än att ha en pappa.

Det är hemskt att detta behövde ske för att vi skulle hitta varandra igen, men en dag måste vi alla säga hejdå och nu fick vi göra det som pappa och dotter. Jag är väldigt glad för det.

// To forgive someone who’s been hurting you your whole life is not easy, but to me it was still easier to forgive than to keep carrying all the anger that I’ve been carrying the last couple of years.

To forgive doesn’t mean you have to understand. Because I will never understand why my dad didn’t choose us. Why he lied and betrayed us a hundred times. To me, forgiving meant that I was ready to put the past behind me to be by my father’s side during his last time in life. Mostly for my own sake, because I did not want to regret something I did not do for the rest of my life. But also because it was his wish, and no matter how angry I was and although he didn’t deserve me, I couldn’t deny him his last wish. I just couldn’t.

In the summer of 2016, I reconnected with my dad and met him for the first time in several years. I never thought it would happen because I was so sure I had gone on with my life and left my childhood behind me. The reason why me and my siblings met him was because he had been diagnosed with lung cancer, a very scattered one. We met him and sat down and had a long and difficult talk with him, but after that I did not know what to do. All my old wounds tore up and I thought for a while that I would feel better if I just pushed this away and continued my life as usual. We kept in touch, on my terms and as much as I managed. Another year passed before I was ready to forgive my father completely. A very tough decision, which I’m very grateful that I took. Because I really needed this. I needed to know that I was important, that my dad never stopped caring for me. I needed to know that he actually loved me. And I hope that by being there for him and his two little boys, I also showed him that I care. Because even though I’ve been so terribly angry and disappointed during my whole life, I never stopped loving and missing him. I have never wanted anything else but to have a father. 

It’s sad that this had to happen for us to find each other again, but one day we all have to say goodbye and now we could do it as father and daughter. I’m really happy about that.

Hej alla. Tack för all kärlek ni skickat till mig den senaste tiden, det har verkligen betytt jättemycket för mig och hjälpt mig börja ta mig igenom detta. Det har gått en vecka sedan vi begravde pappa i Marocko och även om sorgen blir lite mer hanterbar för varje dag som går så kommer jag längre och längre ifrån dagen då pappa levde och det gör mig livrädd. Jag är rädd för att glömma honom, hans röst, hur han såg ut, glömma vår sista dag ihop. Jag gråter inte längre det första jag gör på morgonen och det ger mig enorma skuldkänslor. Så fort jag kommer på mig själv med att sitta och skratta åt något så tvingar jag mig själv att tänka på pappa, på morgonen då jag klev in på hans rum och han var helt stilla, jag tvingar mig själv att tänka på bilden av min lillebrors ryggtavla när han bar pappas kista och hur vi pussade gravstenen hejdå. Jag förstår att livet måste gå vidare och jag vet att jag kommer komma dit också, men dessa dagar har jag haft väldigt svårt att förstå meningen med det hela.

Med enormt stöd från familj, släkt, vänner och min man så försöker jag ta mig tillbaka till min vardag igen. Jag är fortfarande ledig från jobbet och tar en dag i taget. När jag känner mig redo så kommer jag vara tillbaka här och försöka fortsätta livet som vanligt, men det kommer inte betyda att jag inte längre sörjer eller att jag inte längre tänker på pappa. För det kommer jag alltid göra.

Jag vill också tacka personalen på Dalens sjukhus avd 60 som tog hand om pappa den sista tiden. Han trivdes väldigt bra hos er och pratade alltid gott om er.

// Hi everyone. Thank you for all the love you have sent me lately, it really means a lot to me and it’s helping me to start getting through this. It’s been a week since we buried my dad in Morocco and even though the sorrow gets a bit more manageable for each day that passes, I also get further and further away from the day my dad was still alive and it makes me terrified. I’m so scared to forget him, his voice, the way he looked, our last day together. I no longer cry first thing in the morning and it gives me huge feelings of guilt. When I find myself laughing at something, I force myself to think about dad, about the morning I walked into his room and he was completely still, I force myself to think about my brother carrying our dad’s coffin and how we kissed the gravestone goodbye. I understand that life has to move on and I know I will get there as well, but these days I’ve had a really hard time understanding the meaning of everything. 

With huge support from family, friends and my husband, I’m trying to get back to my life again. I’m still off from work and I’m taking one day at a time. I’ll be back here when I’m ready and try to continue my life, but that won’t mean that I no longer mourn or no longer think of my dad. Because I will always do that.