Search Results:

From the photoshoot a couple of months ago

Jag vet inte om ni minns det, men har ju hintat lite förra året om ett stort kommande projekt. Vi har jobbat på det under hela 2017 och att det nästa vecka (!) är dags att drop the news känns så jäkla kul. Äntligen! Vill inte säga mer, förutom med mina avslöjande sneakpeek-bilder haha. Vill ju ändå att ni ni ska få en liten aning om vad det gäller. :-))) Hoppas ni är taggade!

PS. Vill igen tacka för all kärlek ni skickar. Det värmer mitt hjärta så otroligt mycket ska ni veta. <3

// I don’t know if you remember, but last year I gave you some hints about a big upcoming project. We’ve been working on it during whole 2017 and that it’s time to drop the news next week (!) feels so much fun. Finally! I don’t want to tell you more, except with my very revealing sneak peek photos haha. I do want you to get a little hint of what it is about. :-))) I hope you’re excited!

PS. I want to thank you again for all the love you’re sending me. You should know that it warms my heart a lot. <3

Me and little M – one day old ♥

Veckan efter pappa gick bort så föddes min guddotter. En av mina följare skrev till mig och beskrev det något i stil med “för att ett liv ska få plats på jorden, så måste ett annat liv lämna”. Och ja, det är ju så livet funkar. De senaste månaderna med pappa på sjukhuset har varit väldigt tunga, så det kändes lite konstigt att kliva in i ett sjukhusrum med pirr i magen och mötas av min fina bästa vän i sängen med en nyfödd bebis i armarna. Ett litet ljus i allt detta. Jag är så stolt över Dilay, hon är den mest fantastiska mamman för sin dotter och jag är så glad över att få vara Miléas gudmor.

Jag började jobba lite halvt denna vecka, just nu kör jag bara halvdagar och tar en sak i taget (jag ligger rätt efter i schemat men så får det vara, jag pallar inte stressa) och det känns bra. Det är bra att tänka på annat och komma tillbaka till rutinerna igen. Jag blev sjuk för en vecka sedan och har därför bara gått långpromenader med hunden, men nu känner jag mig pigg igen. Längtar efter att börja träna, tror det kan vara bra för mig.

// The week after my father passed, my god-daugther was born. One of my followers wrote to me and described it like “for a new life to begin, another life has to end”. And yes, that’s how life works. The last couple of months with my dad at the hospital was very tough, so it felt a bit strange to step into a hospital room with butterflies in my stomach and see my best friend in bed with a newborn baby in her arms. A little light in all this. I’m so proud of Dilay, she is the most amazing mom for her daughter and I’m very happy to be Miléa’s god-mother. 

I started working a bit this week, right now only half days and taking one thing at the time (I’m pretty behind in my schedule but it’s just the way it is, I don’t want to stress it) and it feels good. Feels good to get my mind on other stuff and start getting back to my routines. I got sick a week ago and because of that I’ve only been on long walks with my dog, but now I feel better again. Can’t wait to start working out, I think it will be good for me. 

Att förlåta någon som sårat dig så långt bak dina minnen går är inte lätt, men för mig var det fortfarande lättare att förlåta än att fortsätta gå omkring och bära på all ilska som jag gjort de senaste åren.

Att förlåta innebär inte att du måste förstå. För jag kommer aldrig förstå varför pappa valde bort oss. Varför han ljög och svek oss hundra gånger om. Att förlåta innebar, för mig, att jag var redo att lägga det förflutna bakom mig för att finnas vid min pappas sida under hans sista tid i livet. Mest för min egen skull, för att jag inte ville ångra något jag inte gjorde för resten av mitt liv. Men också för att det var hans önskan, och hur arg jag än var och även om han inte förtjänade mig så kunde jag inte neka honom hans sista önskan. Det gick bara inte.

Sommaren 2016 tog jag upp kontakten med pappa igen och träffade honom för första gången på flera år. Jag trodde aldrig det skulle hända för jag var så säker på att jag hade gått vidare med mitt liv och lämnat min barndom bakom mig. Anledningen till varför jag och mina syskon träffade honom var för att han hade fått diagnosen lungcancer, en väldigt spridd sådan. Vi träffade pappa och satt ner och hade ett långt och svårt samtal med honom, men efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Alla gamla sår revs upp och jag trodde väl ett tag att jag skulle må bättre av att bara trycka undan detta och fortsätta mitt liv som vanligt. Vi höll kontakten, på mina villkor och i den mån jag orkade. Det kom att dröja ytterligare ett år innan jag var redo att förlåta pappa helt. Ett väldigt tufft beslut som jag idag är väldigt tacksam över att jag tog. För jag behövde verkligen detta. Jag behövde få veta att jag var viktig, att pappa aldrig slutat bry sig om mig. Jag behövde få veta att han faktiskt älskade mig. Och jag hoppas att jag genom att finnas där för honom och hans två små pojkar, visade att jag också bryr mig. För trots att jag har varit så fruktansvärt arg och besviken under hela min uppväxt samt i början av mitt vuxna liv, så har jag aldrig slutat älska och sakna honom. Jag har ju aldrig velat något annat än att ha en pappa.

Det är hemskt att detta behövde ske för att vi skulle hitta varandra igen, men en dag måste vi alla säga hejdå och nu fick vi göra det som pappa och dotter. Jag är väldigt glad för det.