Search Results: h

3 from my weekend. Bought that t-shirt from Nastygal

Denna helg var den första på tag nu som jag orkade vara ute bland folk och göra något. Igår åkte vi ut till Nacka och myste vi med lilla bebisen som somnade så sött i min famn, och på kvällen hade vi barnen här hos oss. Vi åt middag, tittade på Melodifestivalen och en film (som 2 av 3 barn somnade till :-)). Idag hade vi bokat in bowling med barnen (jag kan fortfarande inte fatta att Klara vann över mig…… vilken jävla tävling det blev där på slutet haha), en lunch på stan och sedan fika hos oss. Perfekt söndag.

Nu sitter jag och väntar på att Aleks ska komma hem från träningen så att vi kan käka middag och titta på någon serie. Juste, ni gillar ju när jag tipsar om serier (för att jag har så bra smak hehehe). Ni måste se Manhunt: Unabomber. Handlar om FBIs jakt på USAs värsta seriebombare (verklig händelse). Finns på Netflix!

// This weekend was the first in a while now that I felt that I could be out among people and do something. Yesterday we went out to Nacka and cuddled with the little baby who fell asleep in my arms, and in the evening we had the kids here. We had dinner, watched Melodifestivalen and a movie (2 out of 3 kids fell asleep and missed the whole movie :-)). Today did bowling with the kids (I still can’t believe Klara won over me….. it turned out to a huge competition towards the end haha), a lunch down town and then FIKA at our place. Perfect Sunday.

Now I’m sitting here waiting for Aleks to come home from workout so that we can have dinner and watch a tv-serie. Oh, I know you like when I tell you about good series (since I have such a good taste hehehe). You have to see Manhunt: Unabomber. It’s about FBI’s hunt of the worst serial bomber in the US history (true story). You can watch it on Netflix!

From the photoshoot a couple of months ago

Jag vet inte om ni minns det, men har ju hintat lite förra året om ett stort kommande projekt. Vi har jobbat på det under hela 2017 och att det nästa vecka (!) är dags att drop the news känns så jäkla kul. Äntligen! Vill inte säga mer, förutom med mina avslöjande sneakpeek-bilder haha. Vill ju ändå att ni ni ska få en liten aning om vad det gäller. :-))) Hoppas ni är taggade!

PS. Vill igen tacka för all kärlek ni skickar. Det värmer mitt hjärta så otroligt mycket ska ni veta. <3

// I don’t know if you remember, but last year I gave you some hints about a big upcoming project. We’ve been working on it during whole 2017 and that it’s time to drop the news next week (!) feels so much fun. Finally! I don’t want to tell you more, except with my very revealing sneak peek photos haha. I do want you to get a little hint of what it is about. :-))) I hope you’re excited!

PS. I want to thank you again for all the love you’re sending me. You should know that it warms my heart a lot. <3

Att förlåta någon som sårat dig så långt bak dina minnen går är inte lätt, men för mig var det fortfarande lättare att förlåta än att fortsätta gå omkring och bära på all ilska som jag gjort de senaste åren.

Att förlåta innebär inte att du måste förstå. För jag kommer aldrig förstå varför pappa valde bort oss. Varför han ljög och svek oss hundra gånger om. Att förlåta innebar, för mig, att jag var redo att lägga det förflutna bakom mig för att finnas vid min pappas sida under hans sista tid i livet. Mest för min egen skull, för att jag inte ville ångra något jag inte gjorde för resten av mitt liv. Men också för att det var hans önskan, och hur arg jag än var och även om han inte förtjänade mig så kunde jag inte neka honom hans sista önskan. Det gick bara inte.

Sommaren 2016 tog jag upp kontakten med pappa igen och träffade honom för första gången på flera år. Jag trodde aldrig det skulle hända för jag var så säker på att jag hade gått vidare med mitt liv och lämnat min barndom bakom mig. Anledningen till varför jag och mina syskon träffade honom var för att han hade fått diagnosen lungcancer, en väldigt spridd sådan. Vi träffade pappa och satt ner och hade ett långt och svårt samtal med honom, men efter det visste jag inte vad jag skulle göra. Alla gamla sår revs upp och jag trodde väl ett tag att jag skulle må bättre av att bara trycka undan detta och fortsätta mitt liv som vanligt. Vi höll kontakten, på mina villkor och i den mån jag orkade. Det kom att dröja ytterligare ett år innan jag var redo att förlåta pappa helt. Ett väldigt tufft beslut som jag idag är väldigt tacksam över att jag tog. För jag behövde verkligen detta. Jag behövde få veta att jag var viktig, att pappa aldrig slutat bry sig om mig. Jag behövde få veta att han faktiskt älskade mig. Och jag hoppas att jag genom att finnas där för honom och hans två små pojkar, visade att jag också bryr mig. För trots att jag har varit så fruktansvärt arg och besviken under hela min uppväxt samt i början av mitt vuxna liv, så har jag aldrig slutat älska och sakna honom. Jag har ju aldrig velat något annat än att ha en pappa.

Det är hemskt att detta behövde ske för att vi skulle hitta varandra igen, men en dag måste vi alla säga hejdå och nu fick vi göra det som pappa och dotter. Jag är väldigt glad för det.