Week 10

Många av er vill veta exakt hur det gick till när jag fick reda på att jag var gravid, samt hur jag berättade för Aleks… Och vet ni, det kommer en video på det i helgen! :-) Jag är SÅ glad över att jag filmade det för det är så himla kul och fint att se tillbaka på. Det är också lättare att prata med er om det än att skriva i text för det är så mycket känslor. Så i helgen kommer det upp här. <3

Så länge, här har ni första magbilden jag tog i vecka 10! Jag ville ta en innan det började hända något. Jäklar vad jag speglade mig flera gånger om dagen och väntade på att lilla bulan skulle dyka upp haha. Så fort jag åt eller drack något så putade magen ut men på morgonen var den platt som en pannkaka igen, fram till vecka 15 då man började ana en liten svullnad över livmodern (jag var SÅ stolt!) även på morgonen och då tog jag nästa magbild. Planen är att i slutet av graviditeten sätta ihop ett kollage som visar förändringen. Inte från varje vecka men kanske varannan eller var tredje iallafall!

PS. Någon annan som fått svinhårig mage under graviditeten?! Jag är helt luden haha!

// Many of you want to know exactly how I found out I was pregnant, and how I told Aleks… And you know what, I will post a video of that this weekend! :-) I’m SO happy I filmed that because it’s so much fun and beautiful to look back at. It’s also easier to talk to you about it than to write in text because there are so many emotions. So I will post it this weekend. <3

For now, here are the first belly photos I took in week 10! I wanted to take one before something happened. Damn I looked myself in the mirror several times a day and waited for that little bump to show up haha. As soon as I ate or drank something we could see it but in the morning it was flat as a pancake again, up until week 15 when we started to see that I was a little swollen over my uterus (I was SO proud!) even in the morning so that’s when I took the next belly photo. The plan is to put together the photos in the end of my pregnancy to see the change. Not from each week but maybe every other or every third! 

PS. Anyone else who has gotten really hairy stomach during pregnancy?! I’m all hairy haha!

The sunset yesterday was beautiful! ♥ My swimsuit is from Monday Swimwear.

Jag är överväldigad av responsen jag fått sedan jag publicerade videon om vår kamp. Jag hade aldrig anat att den skulle vara uppe i nästan 700 000 visningar efter bara 2 dagar, och att personer över hela världen som inte följt mig innan har hittat till den och sedan skriver till mig för att tacka. Alltså verkligen från botten av mitt hjärta: TACK för alla fina ord, och tack för att ni delar med er av era historier också! Det är så himla viktigt.

Och det känns så skönt att äntligen ha berättat detta som jag burit på i ett års tid sedan jag fick min diagnos. Äntligen kan jag bara vara jag igen, utan skammen och oron att någon ska känna igen mig när jag sprungit ut ur kliniken gråtandes eller att det skulle skvallras om oss på något sätt. Att gå igenom något sånt här som äter upp en inifrån och samtidigt balansera ett offentligt liv har inte varit lätt. Tack för att ni har haft tålamod och förståelse för när jag har skrivit att jag har mått dåligt. <3

Jag har en del idéer för inlägg jag vill göra om graviditeten hittills, jag har både fotat och filmat en del under de senaste månaderna och jag ser fram emot att få dela det med er. Fram till vecka 14 var graviditeten rätt tuff, även om jag var så otroligt tacksam och lycklig så var jag livrädd för att det skulle tas ifrån mig. Jag tog graviditetstester nästan dagligen fram till vecka 8, kollade efter blod i trosan varje gång jag gick på toaletten och jag kunde knappt sova innan ultraljuden (tänkte att nu….det är nu de säger att hjärtat slutat slå). Jag kräktes även nästan dagligen från vecka 7-12 och sedan åkte jag på migränattacker i ytterligare 2 veckor. Men sedan dess har jag mått väldigt bra, både i kropp och själ. Jag ska berätta mer om allt senare. Har ni något önskeinlägg ni vill att jag ska göra så säg till!

// I am overwhelmed by the respons I have gotten since I published the video about our struggle. I never imagined that it would have almost 700 000 views after only 2 days, and that people from all over the world who hasn’t been following me before have found the video and then been writing to me to say thanks. Seriously from the bottom of my heart: THANK YOU for all the kind words, and thank you for sharing your stories as well! It’s so damn important.

And it feels so good to finally have told you about this that I have been carrying for a year since I got my diagnose. I can finally just be me again, without the shame and fear that someone would recognize me when I have been running out of the clinic crying or that it would be gossip about us in some way. To go through something like this that is eating you up from the inside and at the same time balance a life in the public eye has not been easy. Thank you for your patience and understanding when I have written that I have been feeling bad. <3

I have some ideas about posts I want to do about my pregnancy so far, I have been filming and taking photos a lot during the last months and I look forward to sharing it with you. My pregnancy was pretty tough until 14 weeks, even though I was so incredibly grateful and happy I was terrified that it would be taken away from me. I took pregnancy tests almost every day up to week 8, I checked my panties for blood every time I went to the bathroom and I could barely sleep before our ultrasounds (I was thinking that now….now they’re gonna tell me that the heartbeat is gone). I also threw up almost every day from week 7-12 and then I had migraine attacks for another 2 weeks. But since then I have been feeling very fine, in both body and soul. I will tell you more about everything later. If you have any wish post that you want me to write, let me know!

Click here if you can’t see the video

Jag vill börja med att tacka er för era gratulationer och fina ord. Det värmer så mycket. Det är fortfarande lite svårt för mig att tro att detta verkligen händer mig, jag antar att jag alltid kommer vara ärrad efter vad vi gått igenom. Går igenom.

För ett år sedan, i samma veva som min pappa gick bort, så visade det sig att min oro var sann. Vi hade försökt bli med barn ett tag och prickat in rätt varenda månad och jag bara visste att något var fel. Första halvåret var man pirrig, allt var kul och spännande och man hade tålamod. Visste ju att det kunde ta tid. Men sedan började det bli frustrerande, och varför är min menscykel så konstig? Tänkte att det var hormonfel, kanske pga min sköldkörtel eller något. Efter utredning på IVF-kliniken visade det sig vara värre än vad vi hade kunnat tänka oss. Jag närmar mig klimakteriet. 26 år gammal fick jag höra att mina ägg snart är slut och att vi kanske behöver fundera på äggdonation.

För några veckor sedan, när vi hade tagit oss förbi de känsliga 13 veckorna, valde jag att göra en video om detta. Hur läskigt det än är att blotta sig på detta sätt så vill jag göra det, dels för att förklara för er varför jag mått så dåligt under 2018 men främst för att ta bort skammen kring fertilitetproblem. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon där ute att känna sig lite mindre ensam, och lite mer hoppfull.

PS. Jag är medveten om att jag använder fel ordval i videon. Kvinnan som bär barnet ÄR biologisk mamma, det jag menar är genetisk. Lite svårt med engelskan ibland. Jag är ledsen för detta, hoppas inte någon tar illa upp. <3 // I want to start with thanking you for all your congratulations and kind words. It warms our hearts. It still a bit hard for me to believe that this is actually happening to me, I guess I will always be scarred from what we’ve been through. Are going through.

A year ago, at the same time my father passed away, it turned out that my worries were true. We had been trying to conceive for a while and we had timed it correct each month and I just new that something was wrong. The first half year were exciting, everything was fun and we were patience. We knew it could take time. But then it started to become frustrating, and why is my menstrual cycle so weird? I thought it was something wrong with my hormons, maybe because of my thyroid or something. After doing all the tests at the IVF clinic it turned out to be worse than we had imagined. I’m getting closer to menopause. I was 26 years old and they told me that I’m almost out of eggs and that we might have to consider egg donation.

A couple of weeks ago, when we had made it through the sensitive 13 weeks, I decided to make a video about this. Even though it’s so scary to expose myself like this, I want to do it. Partly to explain to you why I’ve been feeling so bad during 2018, but mostly to take away the shame about fertility problems. I hope I can help someone out there to feel less alone, and a bit more hopeful. 

PS. I’m very aware of that the woman who carries a child IS the biological mother, I’m using the wrong word (English is not my mother tounge) what I meant is genetic. I’m sorry for that, I hope I won’t offend anyone. <3