• header


THE LAST 2 DAYS

The day we got home

Idag är vår lille kille 4 dagar gammal och vi har varit hemma i 2 dagar. Han föddes ju tidigt på fredag morgon, sedan stannade vi på BB två nätter och fick åka hem söndag. Att lämna hemmet som bara Kenza och Aleks i torsdags och sedan komma hem igen som en familj på tre var en väldigt mäktig (och konstig!) känsla. Så vad har vi gjort sedan dess då? Jo, vi har myst, bytt en miljard bajsblöjor, ammat, försökt lära oss alla hans signaler, kollat så att han andas sisådär 70 ggr i minuten, legat hud mot hud, stirrat på honom och bara beundrat hur jäkla fin han är…

Så fort han kom upp på mitt bröst så tog han tutten och jag är väldigt glad över att amningen fungerar så bra. Det gör fortfarande svinont första sekunderna men det känns bättre för varje dag. Vi har en väldigt matglad kille och idag på återbesöket fick vi veta att han redan passerat sin födelsevikt igen (han tappade knappt 100g första 2 dygnen på BB). Nu är han uppe på över 4.2 kg, stora pojken! :-)

// Today our little guy is 4 days old and we have been home for 2 days. As you know he was born early on Friday morning, then we stayed at the hospital for two nights and went home on Sunday. To leave our home on Thursday as Kenza and Aleks, and then come home again as a family of three was a huge (and weird!) feeling. So what have we been doing since then? Well, we have been cuddling, changing a billion diapers, breastfeeding, trying to learn all his signals, checking his breathing like 70 times a minute, been skin to skin with him, starring at him and just admiring how beautiful he is…

As soon as he got up on my chest, he wanted to breastfeed and I’m very happy that part has been working so well. It still hurts like hell the first seconds but it feels better for each day. Our boy loves to eat and today at the check-up we found out that he has already gained pass his birth weight (he barely lost 100g the first 2 days at the hospital). He weighs more than 4.2 kilos now, big boy! :-)

Introducing Bebor to Mani

Såg att några av er är nyfikna på hur Mani tagit emot vår nya familjemedlem och jag kan med stor lättnad berätta att han tagit allt väldigt bra! Jag var ju väldigt orolig för detta innan men han är väldigt glad runt honom och vill vara med hela tiden. Vi är väldigt noga med att låta honom vara med också på allt vi gör så att han känner sig delaktig. Och så turas vi om att mysa och leka med honom så att han känner att allt är som vanligt, bara lite bättre. :-)

Tror verkligen att han känner av att Bebor är en av oss. Luktar han som oss kanske? För Mani har varit totalt ointresserad av andras bebisar.

// I saw that some of you are curious about how Mani has accepted our new family member and I can gladly tell you that he has taken all this very well! I was very worried about this before but he is very happy around him and wants to be with us all the time. We let him join us on everything we do so that he feels that he is a part of this. And then we also take turns on cuddling and playing with him so that he feels that everything is still the same, only a bit better. :-)

I really believe that he can feel that Bebor is one of us. Maybe he smells like us? Because Mani has been completely uninterested of other babies.

First walk with my little family

Igår tog vi försiktigt vår första lilla promenad runt kvarteret. På BB förklarade de hur bra det är att vara uppe och gå lite (om man orkar) för det påskyndar läkningsprocessen, så både igår och idag har vi gått en kort liten promenad. Väldigt sakta såklart eftersom att jag fortfarande har ont i underliv och rumpa. Idag kan jag dock sitta utan att vilja skrika så det går åt rätt håll, bad barnmorskan ta en titt på återbesöket idag och hon sa att mina bristningar (jag sprack grad 2 av 4) läker fint. Fick en bedövningsgel av henne att ha på mina gigantiska bindor och det hjälper också. Skönt.

Är lite chockad över hur ont jag haft dagarna efter förlossningen, varför hör man inte så många prata om detta? Framförallt fredag efter förlossningen samt under lördagen så hade jag fruktansvärda eftervärkar (livmodern som drar ihop sig, och det kickas igång av amning också så både bröstvårtor och livmoder gjorde skitont), för att inte tala om hur allt känns mellan benen. Ont att gå, ont att sitta, ont att gå på toa…. Det har varit, och är fortfarande, riktigt tufft. Värt det såklart men jäklar vad med kredd vi kvinnor ska ha som går igenom detta. Fan vad starka vi är!

// Yesterday we carefully took our first little walk around the block. At the hospital they explained how good it is to be up and walk a bit (if you can) because it speeds up the healing process, so both yesterday and today we took a short little walk. Very slowly of course since I still have pain in my vagina and butt. Today I can sit without wanting to scream though so it’s moving towards the right direction, and I asked the midwife to take a look down there today and she said that my wounds are healing well. I got a gel to use on my giant pads that helps as well.

I’m a bit shocked how much pain I’ve had the days after birth, why don’t people talk so much about this? Especially Friday right after birth and during Saturday I had really painful “after contractions” (it’s the uterus that is going back to its regular size, and breastfeeding stimulates that so both nipples and uterus was hurting so much), and not to talk about how everything felt between the legs. Painful to walk, painful to sit, painful to go to the toilet…. It has been, and still is, very tough. It’s worth it of course but wow us women should get so much cred for going through all this. Damn we are so strong!



2019.06.14

Och så kom han äntligen till världen, vår lilla son. Fredagen den 14e juni klockan 05:06 på morgonen drog jag ut honom med mina egna händer, en stark skrikande pojke på 54 cm och nästan 4,2 kg. Jag var väldigt chockad direkt efter eftersom att krystningsarbetet var extremt långt och smärtsamt så det tog mig några minuter att förstå vad som precis hänt, men när vi klivit upp från pallen jag fött på och lagt oss i sängen så kom tårarna. Han är helt perfekt. Jag kan inte förstå att han är vår.

Jag ska berätta mer om förlossningen och allt senare, men just nu behöver jag tid för att läka och smälta allt detta. Lära känna vår lilla älskling och allt runt omkring. Allt är så nytt och omtumlande på så många sätt och vis. Tack för alla fina meddelanden ni skickat! <3

// And then he finally came into the world, our little son. On Friday the 14th of June at 05:06 in the morning, I pulled him out with my own hands, a strong screaming boy of 54 cm tall and almost 4,2 kilos. I was very shocked straight after because the last stage was extremely long and painful so it took me a couple of minutes to understand what just happened, but when we got up from the “chair” I gave birth on and into bed, my tears came. He is completely perfect. I can’t believe that he is ours. 

I will tell you more about the birth and everything later, but right now I need time to heal and land in all this. Get to know out little baby and everything around. Everything is so new in so many ways. Thank you for all the kind messages you’ve sent me! <3

First photo of mother and son 

And our very first family photo

That little mouth <3



BF +10

10 days pass due date (photo from yesterday, wanted one last photo of us with him in the belly <3)

Efter ännu en sömnlös natt pga förvärkar så knallade jag iväg till barnmorskan imorse för min absolut sista inbokade tid där. Hon såg direkt hur förstörd jag var (gråten satt liksom i halsen) och ringde till förlossningen. Fick åka dit och få tabletter (en “sovdos”) så att jag får sova ordentligt inatt. Fick även en andra hinnsvepning så vi får se om den hjälper något! Status på tappen är detsamma som sist, nästan helt utplånad och öppen för ett finger (så sjukt när hon säger “nu klappar jag bebisen på huvudet”) så det har inte hänt så mycket senaste dagarna trots massa värkar. Men jag är som sagt inställd på igångsättning nu och om ni vill får ni jättegärna dela med er av era positiva erfarenheter kring det för jag är rädd.

Det här blir min sista uppdatering här innan Bebor kommer, för nu är fokus bara att vila vila vila så att jag orkar med förlossningen när det är dags. Nästa gång jag bloggar är jag mamma! <3

// After another sleepless night because of contractions, I went to my midwife this morning for my very last scheduled appointment there. She saw right away how exhausted I was and called the hospital. They told me to come and I went there and got some pills so that I can get a proper night’s sleep. I also got a second membrane sweep so we’ll see if it helps! The status on my cervix is the same, almost completely effaced and open for one finger (crazy when she says “now I’m touching the baby’s head”) so not much has happened the last couple of days despite all the contractions. But like I said my mind is set on induction now and if you want to please share your positive experiences from induction because I’m scared. 

This will be my last update here before Bebor comes, because now my focus is to rest rest rest so that I can handle the labour when it’s time. Next time I post here I will be a mother! <3