• header

My 2nd pregnancy


LILLEBROR!!!

Nikola säger hej till sin LILLEBROR <3

Såklart är det en till liten pojke som ska komma till familjen!!!! Vi har vetat det i nästan 2 månader redan, och såhär gick det till! Vi gjorde NIPT-testet i vecka 11 även denna graviditet för att kolla att allt såg bra ut med bebisens kromosomer. Och då kan man, om man vill, även se vad bebisen har för könskromosom. Vi fick svar bara några dagar efter blodprovet att allt såg fint ut med bebisen, men vi valde att vänta med att ta reda på könet för vi visste inte riktigt än hur vi ville göra (Aleks har inte velat ta reda på könet någon av gångerna, men har alltid sagt att det är upp till mig). Skulle vi poppa en ballong igen? Eller bara öppna kuvertet? Ibland pratade vi om att inte ta reda på det överhuvudtaget för det spelar ju verkligen ingen roll, så kuvertet låg här hemma orört i två veckor. Men är man nyfiken så är man…. :-))

Det var efter mitt ultraljud runt vecka 13-14 som jag tyckte mig skymta en pillisnopp på skärmen. Eller ja, skymta och skymta, jag är rätt säker på vad jag såg haha. Så i bilen påväg hem till Aleks och Nikola så bestämde jag mig att så fort jag kommer hem så kommer jag slita upp kuvertet! Ville verkligen se om jag hade sett rätt! Så där och då, en tidig eftermiddag hemma samtidigt som Aleks satt och matade Nikola, så öppnade vi kuvertet. Utan ballonger och ståhej, bara vi tre. Aleks i bara kalsonger och Nikola med äggröra över hela sig. Och det var en av de finaste stunderna i mitt liv. <3

Självklart hade vi blivit lika glada om det var en flicka också så visst hade vi kunnat skippa att ta reda på könen innan våra barn fötts, för som jag sa så spelar det verkligen ingen roll. Men av någon anledning så blir det ju mycket mer verkligt när man får reda på om det är en flicka eller en pojke som växer i ens mage. Man börjar visualisera vem det är, hur familjen kommer se ut, hur framtiden kommer se ut, vad barnet ska heta och allt vad det är. Så så himla kul att brorsorna ska få växa upp ihop med knappt 21 månader emellan. Vi hoppas att de kommer vara bästa vänner genom hela livet. Blir han lika sjövild som Nikola kommer vi få det tufft haha (jag kan bara tänka mig hur mycket de kommer reta upp varandra också!), men blir han ens en bråkdel så charmig och glad som sin storebror så väger det upp för allt kaos. ;-) Åh vad vi längtar efter LILLEBROR!!! Nu går jag in i vecka 22, vi har passerat hälften och nu är det inte jättelångt kvar!

// Of course, it’s another little boy who’s joining our family!!!! We have known for almost 2 months, and this is the story about how we found out! Like the last pregnancy, we did the NIPT-test in week 11 to see if everything looked ok with the baby’s chromosomes. And if you want to, it’s also possible to know about the baby’s sex chromosome. After a few days, we got the results on the blood sample, and everything looked fine with the baby. But we wanted to wait a little longer before knowing about the sex because we weren’t sure what we wanted to do (Aleks has never wanted to know about the gender not last time either, he’s just said that it’s up to me). Should we pop a balloon again? Or just open the envelope? Sometimes we talked about waiting until the childbirth because the gender really didn’t matter to us, so the envelope was laying unopened in our home for two weeks. But if you’re curious, you’re curious… :-)) 

It was at my ultrasound in week 13-14 that I thought I saw a tiny weenie on the screen. Or I didn’t “think” I saw something, for me there was no doubt, I’m sure about what I saw haha. So in the car on my way home to Aleks and Nikola, I decided to rip up the envelope as soon as I got home. I really wanted to see if I was right! So right there and then, an early afternoon when Aleks was feeding Nikola, we opened the envelope. Without balloons, friends and family, just us three. Aleks in his underwear and Nikola with scrambled eggs all over him. And it was one of the most beautiful moments of my life. <3 

Of course we would have been just as happy if it was a girl, so we could have skipped knowing the gender, because It really didn’t matter to us. But for some reason, it all feels more real when you know if it’s a boy or girl growing in there. You start to visualize who it is, what the family’s gonna look like, what the future will look like, what the child’s name is gonna be etc. I’m so excited about watching these two brothers grow up together with only 21 months between them. We hope they’re gonna be best friends for life. If the baby’s as wild as Nikola, we’re gonna have a hard time haha (I can only imagine how much teasing there will be!), but if he has just a fraction of his big brother’s charm and happiness, it’s all forgotten ;-) We’re longing so much for LITTLE BROTHER!!! I’m entering week 22 now, we are more than halfway through and soon we’re there! 

746

2ND PREGNANCY – WEEK 20

47,9% avklarat – 146 dagar kvar till BF! (vilket är 1a mars)

Jag tänkte att det var dags att göra den första graviduppdateringen nu när vi är nästan halvvägs! Detta inlägg blir lite längre än inläggen framöver men det är för att det är det första och det finns mycket att gå igenom hehe. Vet dock inte hur ofta jag kommer göra dessa uppdateringar, inte varje vecka som sist, men kanske varannan eller var tredje? Vad tycker ni?

Bebis: Just nu är bebisen ca 22-24 cm lång och väger bara ett par hundra gram. Så liten, men ändå så stor redan? Hur fort har det egentligen gått!! Det är nästan ännu svårare den här gången att förstå att det är en liten minimänniska där inne. Jag glömmer ofta bort det under dagen men blir påmind då och då av de små sparkarna som bara blir starkare och starkare. Nu har även Aleks känt sparkarna utanpå magen! Jag kände Nikola första gången i vecka 19, då låg min moderkaka i framvägg. Den här gången ligger den i bakvägg vilket kanske förklarar hur jag kunde känna rörelser redan i vecka 14(!), och kanske att jag denna gång visste hur det skulle kännas.

Förra veckan hade vi vårt rutinultraljud och det var så himla kul att få se bebisen igen. Ögonen fylldes med tårar så fort bebisen dök upp på skärmen. Tänk att det är min unge!! Allt såg tack och lov bra ut, bebisen rörde sig mycket så det tog lite tid att få bra bild över organen etc men det var bara kul för mig att få se min bebis extra länge! Som jag skrivit tidigare så mäter bebisen lite större än standard, precis som Nikola gjorde, men jag har redan förvarnat min barnmorska för att jag vägrar gå 12 dagar över tiden igen så kanske inte behöver klämma ut en riktigt lika stor unge denna gång?! Får man väl hoppas iallafall, hehe.

Vet att många av er är peppade på att veta könet på bebisen. ;-) Vi har vetat det ett tag nu eftersom vi gjorde NIPT och på RUL fick vi det även bekräftat. Vad tror ni, flicka eller pojke?

Kenza: Och hur mår jag då? Priiiima! Nej okej nu överdrev, jag är rätt trött haha. Nikola har dessutom haft ett gäng dåliga nätter på sistone och det är ju lite tuffare att hantera sånt när man är gravid. Men det var jobbigare i början av graviditeten då jag var ännu tröttare och även mådde illa, så jag känner fan att läget är stabilt just nu! :-) Jag tränar på 2 gånger i veckan och än så länge känns kroppen bra också. Magen är lite större än vad den var vid det här laget förra gången (speciellt när jag käkat, då växer den typ 3 storlekar) och den dök även upp sjukt mycket tidigare denna gång. Vilket bara har varit mysigt, men jag är lite skraj över hur stor den ska bli denna gång eftersom att den blev så sjukt stor och TUNG sist.

Ni kanske minns att jag strugglade med aptiten förra gången och så var det i början av denna graviditet också. Det enda som gick ner var typ mackor och jag mådde illa så fort jag åt. Men det vände kring vecka 15 och sedan dess har jag kunnat äta någorlunda normalt. Men ja, det som helst slinker ner är ju bröd, pasta och godis haha… Önskar jag kunde vara en sån som cravade typ mandariner…..

Annars så har jag fortfarande lite svårt att greppa det här med att jag ska bli tvåbarnsmamma och att Nikola ska bli storebror. Vi har bara 3 månader kvar ihop hemma jag och han, innan han börjar förskolan, och sen knappt 2 månader senare ska jag vara hemma igen men med en ny bebis. Känns lite konstigt (typ hejdå Nikola, hej ny bebis) men jag vet också att jag kommer landa i det hela och att det sen kommer kännas hur naturligt som helst! :-)

Vad vill ni läsa om i nästa graviduppdatering? 

// We’re almost halfway through, so I thought it was time to do my first pregnancy update. Because this is the first update, and there’s a lot to say, this post will be a little longer than the future posts hehe. I don’t know how often I’m gonna do these updates, not every week like the last time, but maybe every other- or third week? What do you think?

Baby: Right now, the baby is 22-24 cm tall and weighs about a couple of hundred grams. So tiny, but yet so big already? Time really flies!!! This time, it’s actually even harder to realize that there’s a little human inside of me. I often forget about it during the day, but then I get reminded by the kicking, which is getting stronger and stronger. Even Aleks has felt the kicking when touching my belly! The first time I felt Nikola was in week 19, I had the placenta in the front at that time. This time I have the placenta in the back, which probably explains why I felt the baby’s movement already in week 14(!). It may also be because I know how it’s supposed to feel.

Last week, we had our anatomy scan, and it was so fun to see the baby again. My eyes teared up when the baby showed up on the screen. Can’t believe that is my kid!! Everything looked completely normal, thank god. The baby was moving a lot so it took a while to get a good picture of the organs etc but it was fun for me because I got to see my baby a little while longer! As I’ve written before, the baby measures a little bigger than standard, just like Nikola, but I have already told my midwife that I refuse to be 12 days overdue this time. So hopefully I won’t have to give birth to such a big baby again!? Fingers crossed, hehe.

I know that many of you are curious to know the gender of the baby ;-) We have known for a while now, since we did the NIPT, and we got it confirmed at the week 20 scan. What do you guys think, girl or boy?

Kenza: And how am I feeling? Excelleeent! Okay, that was an exaggeration, I’m tired haha. Lately Nikola has had a couple of bad nights, and it’s definitely harder to cope with such things when you’re pregnant. But it was even tougher at the beginning of the pregnancy, because then I was nauseous and even more tired. So I’m actually feeling stable at the moment! :-) I work out twice a week, and so far my body feels stable aswell. My belly is a little bit bigger this time (especially when I’ve eaten, it gets tripple as big) and it definitely showed up earlier this time. I love that, but I’m also scared of how big it’s gonna get since it was both huge and HEAVY the last time.

You might remember that I struggled with my appetite the last time, and I did during the beginning of this pregnancy too.  The only thing I could eat was like sandwiches, and as soon as I ate something I felt sick. But it got better by week 15 and I have been able to eat quite normally ever since. But yeah, I surely prefer things like bread, pasta and candy haha… I wish I was one of those who craved mandarins…

Other than that I’m still struggling trying to understand all this that I’m becoming a mom of 2 soon and that Nikola is becoming a big brother. We only have 3 months left at home together him and I, before he starts preschool, and then not even 2 months later I’m gonna stay at home again but with a new baby. Feels a bit weird (like bye Nikola, hello new baby), but I also know I’m gonna land in all this and that it will feel completely natural! :-)

What would you like to read about in the next pregnancy update?

978

3 blir 4

Jag vill börja detta inlägg med att tacka er för era fina kommentarer på förra inlägget!! Blev både rörd och sjukt peppad på att ge bloggen en till chans! <3 Kul också att se att många av er verkar uppskatta like-funktionen (det lilla hjärtat i slutet av inlägget), det kräver ju lite tid och så att kommentera och fattar att inte alla orkar göra det varje gång liksom men då är det kul att se att ni ändå uppskattar inlägget. :-)

Så nu sitter jag här igen vid min laptop och knappar på tangenterna. Haha, jag minns så väl när jag var inlagd några dagar på sjukhus när jag var 17 och (såklart) hade med min laptop för att blogga. Delade rum med en äldre kvinna som blev riktigt förbannad på ljudet av mina fingrar på tangenterna (jag skriver ju så satans snabbt också så hon kände nog vad faaaaan är det som låter). Jag blev livrädd efter att hon skällde ut mig så då låg jag istället där i mörkret och tryckte försiktigt på tangent för tangent så ljudlöst som möjligt för blogginlägget skulle ju givetvis upp.

Och nu har jag ingen aning om hur jag ska vända det här inlägget till att handla om att vår familj växer men jag gör helt enkelt en tvärvändning och säger NIKOLA SKA BLI STOREBROR. Min älskade lilla bebis som typ föddes igår ska bli storebror nästa år, om allt går som det ska. Jag svarade på massa frågor på min insta story här om dagen (finns sparat på min profil om ni vill kika, skrev även ingående där om hormonbehandlingen) men jag tänker att jag också skriver lite kort om hela grejen här.

Så i juni, ungefär en vecka efter att vi hade firat Nikolas första födelsedag, så fick vi se det där fina plusset på stickan igen. Det där plusset som framkallar så mycket känslor och kastar om hela ens värld. Aleks satt vid matbordet och matade Nikola och jag kom ut och la det fortfarande ofärdiga testet på matbordet och sa “du får kolla om det är något!” och så backade jag och lät Aleks säga resultatet. Det var vårt 6e syskonförsök och vårt 2a försök med hormoner, men även om det var planerat så blev vi så otroligt överraskade. Eller iallafall jag. Att det skulle ske så snabbt denna gång trodde jag verkligen inte. Jag hade en sån blandad kompott av känslor inuti mig att de tog mig ett tag att landa i det hela. Tankarna som flög var allt ifrån “hur ska vi klara två så små?” till “gud vad jag sviker Nikola nu, HAN ska ju vara min lilla bebis….” Snälla, säg att jag inte varit ensam med att känna skuldkänslor? Aleks förstod mig inte alls, han tyckte jag var knäpp som inte enbart tänkte att detta är det finaste vi kan ge honom. Och nu håller jag ju såklart med. Nu är detta mer självklart än någonting annat, att det ska komma en till liten kotte till vår familj, och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Och att vi hade tur nog att lyckas ännu en gång trots mina fattiga äggstockar är ju helt jävla fantastisk. Vi är så tacksamma.

Just nu är jag i vecka 16 och bebisen är beräknad till 1a mars. Men jag kommer inte bli förvånad om BF flyttas till slutet februari, för jag har redan flyttats några dagar på ultraljuden trots att jag vet exakt när jag ägglossade eftersom vi gjorde ultraljud och tog ägglossningsprutan. Ni kanske minns att Nikola flyttades (från 8e juni till 2a juni, men föddes 14e juni efter igångsättning) på RUL för att han mätte större, så det är säkert en stor bebis igen. Men med förhoppningsvis normalstort huvud haha. Vi får se på RUL den 2a oktober!

Så, här är vi nu! Jag har äntligen börjat må bra igen efter ett par veckor med trötthet och illamående. Magen har redan sagt HELLO (någon annan som fick bula mycket tidigare andra gången?) och jag försöker få Nikola att förstå att det ligger något i min mage men det går inte så bra. Han har hittat min navel iallafall som han gärna petar i, alltid något haha. Nu ska vi klä på oss och gå ut och leka! Sedan ska jag äntligen träna ett pass. Vi hörs! <3

// I wanna begin this post by saying thank you for all your sweet comments on my last post. I was moved and now I’m very excited to give the blog a new chance! <3 I was also happy to see that many of you seem to appreciate the like-button (the heart by the end of every post), commenting takes more time so I get that not everyone can do it all the time. This function definitely makes it easier for every reader to show their appreciation :-)

So now I’m back with my laptop, slamming the computer keys again. Haha, I remember when I was 17 and spent some days at the hospital and (of course) had brought my laptop. I shared a room with an older woman who got really irritated with the sound of my fingers hitting the keys (I’m such a fast writer so I guess she wondered what the heeeeeell that sound was). I was so scared after she had yelled at me so I just laid there in the dark, pushing every key really carefully because I just had to publish my blog post. 

I have no idea how to make this post about our family growing now. Let’s just start talking about the fact that NIKOLA IS GOING TO BE A BIG BROTHER. My little baby who was born like yesterday is becoming a big brother next year, if everything goes well. I answered a lot of your questions on my insta story the other day (I saved it on my profile if anyone would like to check it out. I wrote down the details on the hormone treatment there aswell). But I’ll write a few words about the whole thing here too.

In June, about a week after we’d celebrated Nikolas first birthday, we got to see that beautiful plus on the pregnancy test again. The plus which brings out so many emotions and turns your world up side down. Aleks was sitting by the dinner table feeding Nikola and I came out from the bathroom and put the blank test on the dinner table and said “you’ll check the results!” and then I backed off and let Aleks wait for it. It was our 6th try and our 2nd try with hormones, but even though we had planned it, we were still chocked when the result came. At least I was. I didn’t think it would happen this easily this time. I had so much mixed feelings inside of me that it took me a while to land in the whole thing. I was thinking thoughts like “how are we gonna manage two kids” and “I’m letting Nikola down, HE is supposed to be my baby…” Please tell me I’m the only one feeling guilt? Aleks didn’t understand it at all, he thought I was crazy to not see that this is the best thing ever for Nikola. Now I agree of course. It feels so natural to me now, that we’re having another little baby in the house. I wouldn’t have wanted it any other way. It is so amazing that we succeeded even though I’m battling with poor ovaries. We are so thankful. 

I’m in week 16 right now and the baby is due the 1st of March. But I won’t be surprised if my due date is moved to the end of February, because I have already been moved a couple of days on the ultrasounds even though I know exactly when I was ovulating because we did an ultrasound and took the ovulation shot. You might remember that Nikola’s due date was moved (from the 8th of June to the 2nd of June, but was born the 14th of June) because he was measured bigger, so I guess it’s a big baby again. But hopefully with a normal sized head haha. We’ll see on the routine ultrasound the 2nd of October. 

This is where we’re at now! I’m finally starting to feel good after a few weeks of tiredness and nausea. My belly is already saying HELLO (did anyone of you get a bigger bump with the second child?) and I’m trying to get Nikola to understand that there’s something in my belly, but it doesn’t go very well. But he has found my belly button and loves to poke it, that’s always something haha. Now we’re getting dressed because we’re going outside to play! Then I’m finally going to workout. Talk to you soon <3 

6136