Hej alla. Tack för all kärlek ni skickat till mig den senaste tiden, det har verkligen betytt jättemycket för mig och hjälpt mig börja ta mig igenom detta. Det har gått en vecka sedan vi begravde pappa i Marocko och även om sorgen blir lite mer hanterbar för varje dag som går så kommer jag längre och längre ifrån dagen då pappa levde och det gör mig livrädd. Jag är rädd för att glömma honom, hans röst, hur han såg ut, glömma vår sista dag ihop. Jag gråter inte längre det första jag gör på morgonen och det ger mig enorma skuldkänslor. Så fort jag kommer på mig själv med att sitta och skratta åt något så tvingar jag mig själv att tänka på pappa, på morgonen då jag klev in på hans rum och han var helt stilla, jag tvingar mig själv att tänka på bilden av min lillebrors ryggtavla när han bar pappas kista och hur vi pussade gravstenen hejdå. Jag förstår att livet måste gå vidare och jag vet att jag kommer komma dit också, men dessa dagar har jag haft väldigt svårt att förstå meningen med det hela.
Med enormt stöd från familj, släkt, vänner och min man så försöker jag ta mig tillbaka till min vardag igen. Jag är fortfarande ledig från jobbet och tar en dag i taget. När jag känner mig redo så kommer jag vara tillbaka här och försöka fortsätta livet som vanligt, men det kommer inte betyda att jag inte längre sörjer eller att jag inte längre tänker på pappa. För det kommer jag alltid göra.
Jag vill också tacka personalen på Dalens sjukhus avd 60 som tog hand om pappa den sista tiden. Han trivdes väldigt bra hos er och pratade alltid gott om er.
// Hi everyone. Thank you for all the love you have sent me lately, it really means a lot to me and it’s helping me to start getting through this. It’s been a week since we buried my dad in Morocco and even though the sorrow gets a bit more manageable for each day that passes, I also get further and further away from the day my dad was still alive and it makes me terrified. I’m so scared to forget him, his voice, the way he looked, our last day together. I no longer cry first thing in the morning and it gives me huge feelings of guilt. When I find myself laughing at something, I force myself to think about dad, about the morning I walked into his room and he was completely still, I force myself to think about my brother carrying our dad’s coffin and how we kissed the gravestone goodbye. I understand that life has to move on and I know I will get there as well, but these days I’ve had a really hard time understanding the meaning of everything.
With huge support from family, friends and my husband, I’m trying to get back to my life again. I’m still off from work and I’m taking one day at a time. I’ll be back here when I’m ready and try to continue my life, but that won’t mean that I no longer mourn or no longer think of my dad. Because I will always do that.
